De senaste månaderna har varit de mest pressade i mitt liv tror jag. Jag har jobbat kvällar och helger med få undantag. Så är livet ibland och det gör ingenting. Men nu när väskan ska packas för Paris blir det hastigt och inte särskilt välplanerat. Det får bli lust och infall som får styra och de dagarna blir ofta de bästa. I Paris har jag varit många gånger förr och gjort mest trevliga saker. Varit gravid till exempel. Och luffat runt med bebis och småbarn. Och beställt glass till tonåringar och tittat på konst med mamma.
Jag tycker mycket om Frankrike, är praktiskt taget fransyska egentligen. Även om nivån på franskan återigen är på grottstadiet ser jag fram mot att använda den. Jag citerar mig själv
Jag sliter med min franska som hinner bli rostig (läs: sönderfallen i små mörkbruna flarn) mellan varje år. Ett knep jag har är att fylla ut de hål av språkbrist som uppstår med låtsasfranska. Den som talar med mig brukar bara artigt nicka och sedan gå vidare. Det bästa jag vet – jag fullkomligen sprängs av stolthet! – är om någon tar mig för fransyska och frågar efter vägen eller hur dags bion börjar. Då fullkomligt svadar mina låtsasfranska ord. Allt handlar om intonation och total inlevelse.
Min godaste vän ska bli Metronom . Jag har redan börjat på den och jag säger bara det att läs den även om du inte åker till Paris.
I väskan packar jag också:
Kodnamn Verity av Elizabeth Wein som är oktober månads frukostbok. Plus ytterligare en bok från samma förlag.
Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper.
Kanske hinner jag också Paris av Niklas Rådström också.
Jag hade bestämt mig. Den enda boken på bokmässan skulle bli den här. Rakt på hyllan gick jag och plockade romanen med den intagande framsidan och lockande titeln Huset du älskade. Jag tycker mycket om böcker om hus, förstår du. Den bästa är förstås George Perecs Livet – en bruksanvisning, där hyreshuset på nr 11 rue Simon-Crubellier står i centrum.