Etikett: Paris

Publicerat

Bokfrukost om Man kommer aldrig ifrån Paris

Vårens tema är ljus och Paris är ju ljusets stad, n’est pas? Hit har konstnärer och författare vallfärdat genom åren. Vi möter dem alla, nära nog, i Enrique Vila-Matas bok Man kommer aldrig ifrån Paris, ett citat hämtat från Hemingway . Som ung på 70-talet hyrde Vila-Matas en vindskupa i Paris, av Margurite Duras, där han svart och svår skulle skriva sin första roman. Livet gick ut på att röra sig i rätt kretsar och visa upp sig för rätt personer och pengar, det fanns det aldrig. Många år senare återvänder den nu etablerade författaren till Paris för att återse sin ungdoms kvarter. Och inte minst få stoff till ett föredrag om ironi som ska hållas.

Frukostbokklubben är kluven, några är mer ljumma, andra lite mer entusiastiska. Här är några röster från morgonen:
* Jag påminns om Anais Nins dagböcker. Hon skriver mycket om Paris.
* Många gator, många människor att kolla upp.
* Självupptagen och vilsen som ung, Självupptagen och gubbig som äldre.
* Det är härligt att gå i fotspåren av en författare man tycker om.
* Otroligt rolig många gånger.
* Intressant blandning av fakta och fiktion.
* Man får säga att han har en konstig relation till sin mor. Och en unken kvinnosyn som ung.
* Är boken ironisk eller inte? Går det oss förbi?
* Vi får jaga upp fler böcker av författaren faktiskt.

Publicerat

Jag packar min väska för Paris

Det var längesen vi taggade en bloggy med Jag packar min väska. Men nu är det dags för Paris, en av de städer utanför Sverige som jag besökt flest gånger, tror jag. Första gången var 1982 och vi kom tidigt en morgon med tåg. På håll såg jag Sacre Cœur och kände förväntningarna stiga ju närmare vi kom.

Den här gången är delar av mitt resesällskap i staden för första gången och det ställer ju vissa krav. Vi tar en båt på Seine så att vi får se allt det där vi en gång läste i denna grundläggande bok, Trotro à Paris.

Men också romanen om en försvunnen katt blir ledstjärna för promenader och åkturer. Où est mon chat? Katten Mistrigri drar på egna äventyr och vi hänger med. Utmärkt karta!

Jag brukar vanligen läsa lite romaner innan för att komma i stämning. Den här gången blev det Agnes Louis Paris av Johanna Ranes, där omslaget också har en så fin karta

Men så mycket Parisinspo var det inte alls i den här boken, trots omslaget. Paris ligger snarast som ett mantra genom boken, ett ”Nästa år Paris”. I stället är det en vacker kärlekshistoria om två unga läkare som hittar varandra. Agnes och Louis. De planerar att en gång ta sig ner till Paris för nya upplevelser. Louis för att han är trött på Paris och Agnes för att hon aldrig varit där. De älskar varandra och även om jag inte alltid begriper hur de kommunicerar med varandra tycker jag mycket om att läsa om deras vardag och yrkesliv. Jag uppskattar också den rappa dialogerna i sjukhusdelarna, som påminner om samtal i de bästa teve-serierna. Det är kärlek längs boksidorna, men också sjukdom sedd både från insidan och utsidan. Hoppas man på Parismiljöer och lyckliga slut är det här inte rätt bok. Men man får så mycket annat som omslaget inte hintar om.

Annat från Paris här på bloggen

Publicerat

Galna kvinnor på Hôpital de la Salpêtrière

För många år sedan läste jag Marie & Blanche av PO Enquist, som är en fiktionens form berättar om nobelpristagaren och fysikern Marie Curie och Blanche Wittman En välskriven bok och en hemsk berättelse om hur Blanche blir alltmer förstörd av de försök med radium som hon låter sig utsättas för.

Jag tänker på Blanche när jag läser De galna kvinnornas bal som utspelar sig på Salpêtrière-sjukhuset. Här bedrevs en psykiatrisk vård med en professor Charcot i spetsen. Kvinnor med så kallad hysteri behandlades här med nyfunna metoder inom hypnos. Det intresserade många människor från världen som besökte Charcots uppvisningar där han suggererade hysteriska anfall hos kvinnorna. En av hans favoritpatienter ska ha varit just Blanche Wittman. När Charcot dog blev hon i Enquists roman assistent hos Curie.

Vilka kvinnor hamnade på Salpêtrière? Tja, inte alltför sällan (alltid?) genom att maken eller familjen ansåg att de var sjuka och behövde vård. Det gäller till exempel Eugenie som placeras där, och familjen vill glömma bort denna skam med att ha en dotter på mentalsjukhus. Men var hon sjuk eller inte? Eugenies bror förfasas över systerns öde, men fogar sig för faders beslut och tiger still. Han får dock en avgörande roll i slutet av boken.

Det är alltid intressant att läsa böcker inifrån sjukhus och det här är i sig inget undantag. Författaren vill skildra kvinnors utsatthet och maktlöshet. Det är dock lite grund läsning stundtals. Det känns som om författaren vill skriva läsaren på näsan, så att ingenting missas eller missförstås. Det är lite synd tycker jag. But anyway, det är en läsvärd roman som man snabbt slukar sig igenom. Salpêtrière-sjukhusets tidigare verksamhet är fascinerande. Anläggningen finns kvar i Paris och det går att vandra omkring i parker och gångvägar och fantisera.

De galna kvinnornas bal. Victoria Mas. Utgiven 2022, på svenska hos Sekwa i översättning av Emma Majberger.

Publicerat

Christer Strömholms fotografier – Porträtt i Paris

Bar La Methode, Paris 1960. Christer Strömholm

Jag erkänner direkt. Att jag gick på visningen av Christer Strömholms fotografier beror egentligen inte på att jag är särskilt kunnig eller ens intresserad av fotografi. Däremot är jag intresserad av Paris, på 40-, 50-, 60-talen, ja alla tal om jag ska vara tydlig.

Med det sagt vill jag ge en stark rekommendation att se utställningen på Nationalmuseum. Det är så snyggt curerat. Nästan lite dunkelt i prången och med många små rum kan man känna Paris-känslan. Porträtten är enastående. Inte bara för sina motivs skull, utan lika mycket för konstnärligheten. En lång rad bekanta ansikten, och för all del obekanta, ansikten möter jag i det svartvita.

Jag hamnade för längesedan, litterärt, i 50-talets Paris med hjälp av Birgitta Stenberg. Jag tänker på henne när jag tittar på de helt fantastiska bilderna av poeten Paul Andersson. Var är hon? Var hon inte där eller fotograferades hon bara inte? Jag snabbläser Kärlek i Europa men ingenstans hittar jag något om Strömholm. Från bokbörsen skaffar jag Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga som i romanens form handlar om Paris tidigt 50-tal där författaren med Strömholm som kamrat drar sig fram på billiga hotell, knappt mat för dagen. Boken gavs ut 1989, efter Odulfs död, och kanske är det som Stig Claesson skriver i sin Efter syndafloden

”Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.”

Om fotografi är en realistisk skildring eller ej låter jag vara osagt. Det intresserar mig inte ens. Utställningen på Nationalmuseum är fenomenal oavsett.