Christer Strömholms fotografier – Porträtt i Paris

Bar La Methode, Paris 1960. Christer Strömholm

Jag erkänner direkt. Att jag gick på visningen av Christer Strömholms fotografier beror egentligen inte på att jag är särskilt kunnig eller ens intresserad av fotografi. Däremot är jag intresserad av Paris, på 40-, 50-, 60-talen, ja alla tal om jag ska vara tydlig.

Med det sagt vill jag ge en stark rekommendation att se utställningen på Nationalmuseum. Det är så snyggt curerat. Nästan lite dunkelt i prången och med många små rum kan man känna Paris-känslan. Porträtten är enastående. Inte bara för sina motivs skull, utan lika mycket för konstnärligheten. En lång rad bekanta ansikten, och för all del obekanta, ansikten möter jag i det svartvita.

Jag hamnade för längesedan, litterärt, i 50-talets Paris med hjälp av Birgitta Stenberg. Jag tänker på henne när jag tittar på de helt fantastiska bilderna av poeten Paul Andersson. Var är hon? Var hon inte där eller fotograferades hon bara inte? Jag snabbläser Kärlek i Europa men ingenstans hittar jag något om Strömholm. Från bokbörsen skaffar jag Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga som i romanens form handlar om Paris tidigt 50-tal där författaren med Strömholm som kamrat drar sig fram på billiga hotell, knappt mat för dagen. Boken gavs ut 1989, efter Odulfs död, och kanske är det som Stig Claesson skriver i sin Efter syndafloden

”Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.”

Om fotografi är en realistisk skildring eller ej låter jag vara osagt. Det intresserar mig inte ens. Utställningen på Nationalmuseum är fenomenal oavsett.

Frukostintervju med Vilda Rosenblad

Av en händelse sprang jag på boken Lilla fröken Grenadin . Romanen som utspelar sig i Paris på 80-talet har 12-åriga Elvira och hennes mamma Ulrika i huvudrollerna. I berättelsen varvar de kapitlen så båda hörs. Jag gillar romanen väldigt. Så mycket Paris! Och så mycket liv! Givetvis vill vi veta hur många croissanter som står på författaren Vilda Rosenblads frukostbord.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Godmorgon Vilda! Vad äter du till frukost?
Oj. Just nu väntar jag med frukost till elva. Då blir det smoothie, kanske bovetegröt med frukt och bär. Men i ärlighetens namn kan det ibland bli en bit bröd med vegansmör 😉 Längtar efter att min minsta inte vaknar så fort jag slår upp ögonen så att jag kan få en liten mysig morgonritual mer finfrukost innan alla andra rusar upp.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Roman. 

Så en bra morgonroman, vad kan det vara?
Egentligen läser jag vad som helst på morgonen men om jag skulle välja en ”perfekt morgonroman” skulle det vara en som verkligen bäddar in en i en annan tid eller på en helt annan plats, en där man känner sig hemma trots det främmande. Just nu lyssnar jag på Bergens stjärnor av Jojo Moyes när jag har lämnat barnen, det är typiskt en sådan.

Vad läser du just nu?
Lyssnar på Bergens stjärnor, läser Daisy Jones & the Six och Det sjätte utdöende”. 

När får vi läsa mer om Elvira, Ulrika och Paris (undrar förhoppningsfull och väntande läsare)?
Andra delen ligger hos förläggaren men det kommer en feelgoodroman före det, så Elvira och Ulrika dyker upp sent -21 eller tidigt -22

Okej, jag anmäler mig som redaktör så att jag får läsa tidigt! Nå, vad använder du som bokmärke?
Med Daisy Jones följde det med ett bokmärke 🙂 Annars en lapp jag kan anteckna på. Dels för att jag recenserar böckerna efteråt, dels för att jag ständigt lär mig som författare av andras böcker. 

Vilken bra grej. Alla böcker borde ha medföljande bokmärke! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Kategori 🙂 En hylla var för vänners böcker, favoriter, trädgård och permakultur, kokböcker,  skrivarböcker, dagböcker och ett fåtal olästa och resten huller om buller i högar och hyllor över hela huset. 

Det låter perfekt! Tusen tack för såväl läsning som intervju. Ha en fortsatt fin dag!

Brev från Paris 2018

Jag är i min lägenhet och läser Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Snart måste jag lägga den åt sidan för att få på mig kläderna och gå till Institut Suèdois och lyssna till ett samtal med Linn Ullman. ”Måste” som i ”boken är så bra att jag inte vill slita mig”. Men jag stoppar den i väskan och går iväg. Jag hinner nog läsa lite till innan det börjar. Väl där slår jag mig ner och väntar på att samtalet ska börja. Läser. När jag tittar upp ser jag Hanne Vibeke Holst. Jo, jag blinkar några gånger och undrar om läsningen stigit mig åt huvudet på ett dåligt sätt. Men hon sitter kvar. Efter Ullman-samtalet måste jag gå fram till Holst och berätta. Vi skrattar åt att hon är just där i Paris, just där på Institut Suèdois, just då.  Och jag är snabbt tillbaka i lägenheten och fortsätter att läsa.

Vad sa Linn Ullman då? Att man behöver känna sig fri när man skriver. Att det var viktigt att frigöra sig från sig själv och sina föräldrar när hon skrev De oroliga, att det var (bland annat) därför hon använder epiteten Pappan, Mamman, Flickan i boken. För att markera fiktionen. För sig själv. Hennes intervjuare under samtalet ställer långa krångliga närgångna eller överfilosoferande frågor och jag hör fransmännen runt mig viska ”vad är det för en fråga?” men Ullman klarar det trots allt galant. Jag ser i tidningen att en dramatisering av boken ges på Dramaten.

Inom en radie på 100 meter från där jag bor finns 8 konditorier och 3 bokhandlar. På den närmaste bokhandel, (som dock säger ”ceci n’est pas une librairie”) studerar jag böckerna och försöker tyda ut de personliga kommentarerna personalen har skrivit på de fastgemade lapparna.  Försök själva här på bilden. Jag ber om köpråd. ”Nej ta inte den där,” säger bokhandlaren till mig och lägger tillbaka Vivian Gornicks memoarer. ”Jag tycker du ska läsa Le mystére Henri Pick, den är fräsch och rolig. ”

Jag provläste första sidan i butiken och förstod 75 %. Avgörande gräns. Så jag köpte den. Det är en bibliotekarie som hittar en mystisk bok i sitt bibliotek. Kan bara vara bra! Ser sen att den är filmatiserad.

Efter några dagar blir jag inbjuden till ett litterärt evenemang på Sorbonne, ett rundabordssamtal utifrån John Ajvide Lindqvists författarskap. Fantastik och samhällskritik. Författaren medverkar. Jag får dock tacka nej. Men visst ser det intressant ut? Vad jag tackar ja till är en presentation och diskussion några dagar senare med Elisabeth Åsbrink utifrån hennes bok Orden som formade Sverige. Vad är egentligen Sverige? Och vilka ord är viktiga när man formulerar sig i saken?

 I Paris ser jag överallt folk som läser pappersböcker. I parken under lunchen, på caféet, på metro och buss. På restaurangen sitter ofta någon vid bardisken och dricker något och samtidigt läser.  Det är december nu. Jag är tillbaka i Stockholm. På tunnelbanan ser jag en person som läser en pappersbok. Men jag tänker alltid att alla läser böcker i sina mobiler.

Det var Paris det. Jag såg Eiffeltornet också.

Vid foten av montmartre

Jag erkänner att det var titeln som lockade mig. Montmartre. En härlig Parisroman där man får flanera längs gatorna, stanna till vid ett litet café för en Cafe Crème, luta sig mot skuggsidan av Sacré-Cœur eller åka buss längs nya obekanta avenyer.

parisOch visst utspelar sig romanen i Paris. Tveklöst Paris och egentligen ett Paris som är hundra gånger mer intressant än mitt romantiska skimrande. Vid foten av Montmartre – eller en bra bit därifrån – sitter Mancebo utanför sin speceributik och väntar på kunderna. Som han gör alla dagar för Mancebo är en man som sköter sitt jobb perfekt. Hans hustru sköter om hushållet på ett utmärkt sätt, hans kusin sköter om skomakeriet lika bra. Allt är kort och gott som det ska vara. Så är det förstås inte. Och i romanen krackelerar allt det som var så ordnat och redigt.

Men det som gör den här romanen så särskild och annorlunda är den andra historien. Den ensamma journalisten försöker ta sig tillbaka till vardagslivet efter att ha varit sjuk och deprimerad. När hon sitter på ett café och jobbar med en artikel dyker en okänd person upp och plötsligt sitter hon högst uppe i en skyskrapa ute i La Défense med ett enda uppdrag – vidarebefordra inkommande mejl till en speciell adress.

I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.

Givetvis kommer de olika spåren att mötas i slutet, de förstår läsaren redan från början.  Men vägen dit är sinnrik och jag imponeras stort av hur den här intrigen håller ihop så väl ända in i mål.

Vid foten av Montmartre. Britta Röstlund. Utgiven av Norstedts 2016.