Bokfrukost om Dunning-Kruger-effekten

Ni känner säkert till Dunning och Kruger. De två psykologerna som fått namnge den teori som säger, typ , att ju mindre vi vet, desto mer tenderar vi att överskatta vår kunskap. Vi tror att vi kan lite mer än alla andra. Och om man däremot kan väldigt mycket tänker man sig att andra är (minst) lika kunniga. Ungefär så. Det låter som en temperaturtagning av mänskligheten. Det är också titeln på frukostbokklubbens februaribok: Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal.

Vi har roman-mannen som tema för våren och den här mannen kan man tycka en hel del om. Häromdagen diskuterade vi boken och åsikterna gick isär. Är han en skitstövel? En stackare? Eller helt enkelt en vanlig människa med drag av oss alla. Helt klart är att han följer Dunning-Kruger-kurvan i sin utveckling och mot slutet kan man väl ändå säga att han nått något slags insikt. Några av oss skrattade gott åt det absurda och ironiska i den här berättelsen med djupsinniga ändlösa samtal, gömda glömda hundar, vem som är verklig och inte och människor som vill vara så goda så att de närmast spricker. Andra tappade närmast sugen i de filosofiska essäistiska delarna som löper genom romanjagets tillvaro. Han är namnlös förresten. Bara det kan vara något att grubbla över.

Utgiven hos Norstedts 2021.

Bokfrukost om Den svarta månens år

Häromdagen var det bokfrukost för Den svarta månens år av Ellen Mattson. Vi brukar ha delade meningar om böckerna vi läser, men den här gången var det extra mycket polarisering. Team Ja eller Team Nej.

Roman-mannen, som ju är vårens tema, heter David och har blivit entledigad från sin tjänst på universitetet. Han är inte ledsen för det. För det första är han trött på jobbet. För det andra kan han nu ägna sig åt sin forskning om översättningar av Illiaden. Men så halkar han på en isfläck och huvudet får en rejäl smäll. Vad händer sen? Allting förändras. En bok försvinner och måste hittas. Slumpvisa möten uppstår där personer verkar veta saker om David som han själv inte känner till. Han tvingas ut till främmande platser, pushad av den inre driften att hitta boken. Vi kan inte sätta fingret på hur mycket han fantiserar och drömmer om allt i sin omskakade hjärna. Händelserna blir mer allt mer orimliga och absurda för att nå ett fantastiskt crescendo och sedan ta slut. Alltså slut.

Vi diskuterar om hur vi hade uppfattat den här romanen om det vore en kvinnlig huvudperson, allt annat lika. Vi är nog (tyvärr) övertygade om att vi sett på personen annorlunda. Någon menar att man skulle tyckt mer synd om en kvinnlig huvudperson, eller betraktat henne som ett offer. Det är en intressant fråga och kan ställas till många berättelser.

Team Ja tycker att det är kafka-ish med det mardrömslika och absurda. Så intressant att läsa om äldre universitetsmän. Team Nej tycker att det är rörigt och obegripligt och att slutet har mer att önska. Vi är däremot helt eniga om det fantastiska språket. Konkret och drömlikt om vartannat.