I min bokhylla står Den blå cykeln av Régine Deforges

Bokklubben besökte ju bokförlaget Sekwa i torsdags, ett förlag med imponerande bra utgivning, inte minst av böcker översatta från franskan. Som ni kunde läsa i förra inlägget har bokklubben en fransk höst.

Apropå franska romaner så tänker jag osökt på Den blå cykeln, en tegelsten som står i min bokhylla sedan sisådär 20 år tillbaka. En historisk romantrilogi där författaren Régine Deforges helt sonika lånade intrigen från Margaret Mitchells Borta med vinden och flyttade handlingen från amerikanska inbördeskriget till andra världskrigets Frankrike. Innan ni förfärat slutar läsa skyndar jag mig att påpeka att det fungerar!  Jag som kan min Borta med vinden var både förundrad och förtjust, men vet ju förstås inte hur bra den svenska översättningen står sig idag. Böckerna blev bestsellers och Regine Deforges fortsatte att skriva fler böcker i serien långt efter att de tre första ”borta med vinden-delarna” var avslutade. Någon gång ska jag läsa om eller föralldel, se tv-serien som jag missade när den kom i början av 2000-talet.

Läs mer om Deforges och böckerna här.

En fransk höst

Marie och jag brukar numera hitta på ett tema för bokklubbens termin. Det har varit herrhöst, nordisk vår och nu fransk höst. Vi är väääldigt öppna för vad som kan inkluderas i temat. Franskspråkigt eller från Frankrike är förstås givet men kanske hittar vi på något annat som kan inkluderas här.

Hursomhelst: Vi startade höstterminen med ett besök hos Sekwa som ju specialiserat sig på den litteraturen. Bokfrukost med Torkans år och sedan en presentation av höstens utgivning. Jo, vi ville allesammans läsa allt.

Torkans år handlar utspelar sig i franskspråkiga Schweiz. Året är 1976 och den då 13-årige Gus bor på vischan där pappa driver en kycklingfarm och mamma längtar någon helt annanstans. Värmen driver dem alla framåt mot katastrofen, eller snarare värmen blir en del av den stundande katastrofen där allt som gällt som rätt och riktigt nu inte alls är det. Och när regnet kommer går det mesta under, bokstavligt talat. Det är sorgligt och gripande och men också vackert och ofta humoristiskt. Djuren spelar en viktig roll och alla i torsdagens bokklubb pekade också på det bra språket. En eloge till översättaren Cecilia Franklin. Jag måste ända säga att slutet av romanen  känns hoppfull.

Torkans år. Roland Buti. Utgiven av Sekwa 2018.

Farofylld överfart av Rachel Rhys

Sommaren 1939, världen håller andan inför hotet om ett nytt stort krig. Den unga Lily Shephard är på väg med båt till Australien, en resa på över en månad. För Lily som kommer från enkla förhållanden ter sig fartyget som en sagofarkost fylld med glamour, skönhet och nya spännande bekantskaper, men skenet bedrar.

Romanen fullkomligt osar av dekadent 30-tal, språket, detaljerna och världspolitiken. Stillsamt sugs läsaren in i en ödesmättad klaustrofobisk värld tillsammans med den sympatiskt naiva Lily. Obehaget ökar ju närmare Sydney fartyget kommer och även om jag räknade ut vissa detaljer i intrigen blev jag rejält överraskad på slutet.

Farofylld överfart är en roman som passar många, dessutom är omslaget fantastiskt snyggt. En utmärkt presentbok.

Utgiven på Etta Förlag 2017.

Bokfrukost om Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt

En roman om kärlekens väsen, upplevd genom olika personer i olika åldrar som har det gemensamt att de alla vistas vid den franska orten Le Touquets strand under sommaren 1999. Boken heter på originalspråk Sommarens fyra årstider, en titel som vi enades om hade varit att föredra även på svenska.

Några av rösterna från morgonens boksamtal:

Så väldigt vemodig
Fint språk, lättläst
Jag läste den två gånger
Blandade känslor, tyckte språket var vackert
Skildringen av tonårskärleken kändes självupplevd
En feelgood
Kändes verkligt, riktiga människor
Väldigt fransk
Tyckte de var irriterande att författaren hoppade mellan olika personers perspektiv
Kärlek finns i alla generationer, men tar sig olika uttryck
Underhållande, dock ingen stor litteratur
Hans skildringar av den unga kärleken var innerligare än skildringen av de äldres
Gillade inte titeln! Kiosklitteraturs-titel!
Skrivet för att filmas?
Tyckte bäst om början
Författaren är pretentiös
Gillade boken och googlade staden, kanske jag åker dit
Han nuddar bara vid det riktigt svåra
Tycker om att det på samma strand finns olika människor med olika perspektiv, som ser och betraktar varandra, men som inte har någon aning om varandras själsliv
Gillar de olika beskrivningarna av samma plats
Boken är en bagatell, inget man grunnar på efteråt
Monsieur Rose var min favoritperson, vad hade egentligen hänt med hans dotter?
Jag gillade kvinnan som upprepade mantrat ” Jag har alltid haft otur med män”

Utgiven på Sekwa 2016,  översättning av Sofia Strängberg