Etikett: Tranan förlag

Publicerat

Bokfrukost om Man kommer aldrig ifrån Paris

Vårens tema är ljus och Paris är ju ljusets stad, n’est pas? Hit har konstnärer och författare vallfärdat genom åren. Vi möter dem alla, nära nog, i Enrique Vila-Matas bok Man kommer aldrig ifrån Paris, ett citat hämtat från Hemingway . Som ung på 70-talet hyrde Vila-Matas en vindskupa i Paris, av Margurite Duras, där han svart och svår skulle skriva sin första roman. Livet gick ut på att röra sig i rätt kretsar och visa upp sig för rätt personer och pengar, det fanns det aldrig. Många år senare återvänder den nu etablerade författaren till Paris för att återse sin ungdoms kvarter. Och inte minst få stoff till ett föredrag om ironi som ska hållas.

Frukostbokklubben är kluven, några är mer ljumma, andra lite mer entusiastiska. Här är några röster från morgonen:
* Jag påminns om Anais Nins dagböcker. Hon skriver mycket om Paris.
* Många gator, många människor att kolla upp.
* Självupptagen och vilsen som ung, Självupptagen och gubbig som äldre.
* Det är härligt att gå i fotspåren av en författare man tycker om.
* Otroligt rolig många gånger.
* Intressant blandning av fakta och fiktion.
* Man får säga att han har en konstig relation till sin mor. Och en unken kvinnosyn som ung.
* Är boken ironisk eller inte? Går det oss förbi?
* Vi får jaga upp fler böcker av författaren faktiskt.

Publicerat

Hissen i Saigon av Thuận

”Det är den första hissen i ett privatägt hem i Saigon”, berättar brodern Mai med viss stolthet trots det tragiska i att de träffas för att begrava sin mamma. Systern betraktar honom. En gång levde de tillsammans med sina föräldrar, fattigt och under svåra umbäranden. Nu är Vietnam ett helt annat land. Systern har flyttat till Paris. Brodern äger fastigheter, är stormrik och lever flott.

”Men hur kunde mamma ramla ner i hiss-schaktet?”

Den till synes centrala frågan ligger som ett raster i den här vietnamesiska romanen. För vem var mamman, den en gång trogna partikamraten. När dottern hittar ett fotografi bland moderns saker med namnet Paul Polotsky nedklottrat på baksidan tillsammans med årtalet 1954, börjar hon nysta. Vem är denna Polotsky? Vad har han med mamman att göra? På ytan blir romanen en detektivgåta när dottern i sin jakt efter svar träffar den mer fascinerande personen efter den andra. Berättelsen är i viss mån fragmentarisk, uppbyggd i scener på olika platser, men som ändå tydligt hänger samman. Vi rör oss i olika tidsplan men tappar aldrig tråden, och Vietnams efterkrigshistoria växer fram i takt med att mammans liv får, nya, konturer.

Jag skrattar stundtals gott när jag läser denna bitvis absurda berättelse samtidigt som den är djupt allvarlig och eftertänksam. Jag menar, vilka är vi? Egentligen? Och frågan om varför mamman dog där, i det moderna tekniska hissundret blir om inte symbolisk så i alla fall metaforisk.

Hissen i Saigon. Thuận. Utgiven hos Tranan 2024 i översättning från vietnamesiska av Tobias Theander.

Publicerat

Bokfrukost om Jag sjunger och bergen dansar

Härom morgonen var det bokfrukost om Irene Solàs roman Jag sjunger och bergen dansar. Här möter vi berättelsen om den lilla gården uppe i de katalanska bergen, berättad av många och stundtals oväntade röster. Redan i första kapitlet dör gårdsägaren Domènec i ett blixtnedslag och lämnar sin hustru Sio ensam med barn och ansvar. Året är 1964 och vi följer med ända fram till nutid.

Meningarna är delade runt frukostbordet den här morgonen. Här kommer en del:

– Vilken förmåga att skildra händelser ur annat än människornas perspektiv!
– Det var det som gjorde det svårt för mig att ta mig igenom boken.
– Jag kan tänka mig att läsa om boken nu när jag har en helhet.
– Språket är fantastiskt. En eloge också till översättaren.
– Kärleken till bergen genomsyrar hela berättelsen.
– Jag ville veta mer om katalansk folktro. Nu skapar det ett avstånd när jag inte förstår.
– Det är ju bara att läsa på, go with the flow.
– Vilka underbara naturskildringar!
– Vackra kärlekshistorier. Jag tycker särskilt om den kravlösa kärleken mellan Mia och Oriol.
– Den mest intressanta boken jag läst på evigheter!

Låt oss avsluta med ett citat: ”Snön kan man inte välja, lika lite som döden. Den kommer när den vill och förändrar allt.”

Jag sjunger och bergen dansar. Irene Solà. Utgiven på svenska hos Tranan förlag 2024 i översättning av Ellinor Broman.

Publicerat

Bokfrukost om En eld

Vårens tema i frukostbokklubben är som bekant ”staden” eller kanske till och med ”storstaden”. Vi har varit i Stockholm, Tokyo, New York och Santiago (på sitt vis) . Maj-romanen En eld utspelar sig i den indiska staden Kolgata.

Romanen är skenbart enkel att läsa. Tre olika berättarperspektiv varvas och språket är konkret och tämligen okomplicerat. Stadens dofter och skitlukt, maten och drycken, folkmyllret och misären (för många) skildras realistiskt. Det är Jivan, som anklagas för ett terroristbrott, hennes förre lärare mister Sir som av en händelse får nya karriärmöjligheter, och Lovely, en ung utsatt person med skådespelardrömmar. Och berättelsen om dem är omskakande att läsa och vi blir både berörda och upprörda.

På bokfrukosten pratar vi om klasskildringen och orättvisorna. Om personernas drivkrafter. Lärare som drivs av girighet och skaffar sig nya värderingar för att få bättre liv. Korruption och politiskt spel som vardag. Fattiga människor som lockas till torgmöten med mat, och hur hunger och grupptryck får vissa att tappa allt. Om vägen till undergången. De nationalistiska tongångarna och vad maktbegär gör med människan.

Vi slås också av att värderingarna och dömandet får göras av läsaren. Författaren själv lägger bara fram berättelsen. Snyggt.

En eld. Megha Majumdar. Utgiven 2020. På svenska 2022 hos Tranan, i översättning av Niclas Hval. Jag undrar om jag inte gillar det här omslaget bättre.