Förkunnaren


För två år sen (tänk att vi hållit på så länge) så läste vi Unni Drougges bok Bluffen som var den första i en planerad triologi om journalisten Berit Hård. Åsikterna om boken då var blandade  men de flesta gillade Berits tuffa uppsyn och attityd.

Ja, vad finns inte att gilla? En lagom gammal kvinna i en mogen kropp som vräker i sig onyttigheter, inte har några skrupler och njuter av livet. Hon lever ett till synes okomplicerat och lössläppt liv. Lite sådär som man själv önskar att man varit någon gång i livet.

I andra boken fördjupas karaktären ytterligare. Berit Hård får i uppdrag att skriva ett personporträtt om den folkkära artisten Lotus af Love som har synnerligen drag av en folkkär verklig artist. Han lever med sin kvinna Kajin och tillsammans med dem reser Berit till Indien för att lära känna Lotus mer inför porträttskrivandet.Såklart är verkligen inte så ljust skimrande som Lotus af Love försöker få den att framstå och Berit blir indragen i en härva av makt, våld, pengar och andlighet. Lotus af Loves verksamhet visar sig vara en total bluff och intrigerna är många när Berit börjar nysta i härvan.

Unni Drougges berättelse balanserar hela tiden på gränsen till att bli för mycket, att slå över och inte bli trovärdig  men hon gör det skickligt och faller aldrig över och det finns en underton av humorn också hela tiden. Jag gillar att Berit och de andra karaktärerna fördjupas, de visar upp fler sidor av sig, både starka och svaga. Jag upplever också att mycket av det grova språket som fanns i första boken inte får ta lika mycket plats i den här boken.

När jag läser tänker jag lite på Sparkle Hayters böcker om journalisten Robin Hudson. Hon är journalist på nyhetsprogrammet Special Reports som inte är kända för sin seriösa journalistik direkt. Det är wallraff-jobb och hemliga kameror och Robin är inte allt för förtjust i det. Hon lever som singel, utan barn och tycker själv att hon är skitsnygg med sin kurviga kropp och röda hår. Hon beskriver sig själv som en lång Rita Hayworth. Hon samlar på klipp om konstiga mord och hennes favoritmordredskap är en åttakilos sköldpadda! Tre böcker finns översatta till svenska. Rekommenderar dem varmt i väntan på tredje boken om Berit Hård som beräknas komma till hösten.

Nionde träffen: Bluffen av Unni Drougge

I torsdags var det dags för årets sista frukostträff. Sex deltagare var vi som masade oss upp för att diskutera Unni Drougges bok Bluffen. Från början var det meningen att Unni själv skulle vara med men ett litet missförstånd och bortkommet mail gjorde att fick klara oss själva.

Unni Drougge har dock varit så himla snäll och svarat på lite frågor via mail och förtydligat några saker för oss, frågor som kom upp under diskussionerna vid frukosten.

Boken handlar om skvallerjournalisten Berit Hård som råkar fotografera och filma Jan Guillou på bokmässan när han utsätts för ett mordförsök. Kaos och panik uppstår men bilderna kan hon sälja dyrt och på sätt och vis lite starta om sin karriär.

Samtidigt blir hon ganska snart kontaktad av Leif G W Persson som vill att hon ska börja gräva i historien än mer. Bland annat kommer hon i kontakt med Unni Drougge som liksom skrivit in sig själv i historien på ett roligt och väldigt självdistansierat sätt.

– Det var lite som en rättvisefråga”, skriver Unni Drougge till mig när jag frågar varför hon valt det greppet. Hade jag tagit mig fräckheten att sno andras “varumärken” fick jag bjussa på mitt eget. Det visade sig också fungera som ett reningsbad. Jag var trött på min persona, på hur jag skildrats i offentligheten. Jag känner mig faktiskt ganska befriad idag.

Berit Hård är en riktigt skön och oförutsägbar hjältinna. Långt från de diskbänksrealistiska kvinnliga deckarhjältinnor vi är vana att se, med småbarnsliv, trassliga förhållanden och stressade går på knäna. Berit Hård går loss på krogen, drar hem karlar, är yppig och frodig och jäkligt sexig, snackar grovt och har en pytonorm som husdjur.

Vi gillade verkligen Berit Hård men vi var överens om att det ibland blev förvirrat med både Berit Hård och romanfiguren Unni Drougge själv i historien eftersom vi emellanåt vid läsningen föll in i tanekn om Berit Hård som författarinnan Unni Drougges alter ego. Hur nära ligger Berit Hård dig själv frågar jag?
– Alla romankaraktärer är nog delaspekter av det egna jaget. I alla fall om man vill göra dem levande. Jag tror att jag skulle vilja vara som Berit, bara don’t give a shit liksom. Samtidigt ger jag ju en lite romantiserad syn på det här med att röka, kröka, äta onyttigheter, vräka i sig praliner och ragga hem olika snubbar varje kväll. Det gör sig kanske bäst i romanform.

Några tyckte det var lite svårt med det grova språket. En erkände att hon reagerade starkare eftersom det var en kvinna som skrivit det. Samtidigt tyckte alla att du har ett fantastiskt bra språk med många härliga metaforer och uttryck som ”högonbryn”, ”avståndsförälskelse” etc.

Andra reagerade på att vissa karaktärer är riktigt namngivna som t ex Jan Guillou, Leif GW och Ann-Marie Skarp medan andra fått andra namn, som t ex Amelia Adamo som förekommer i början och Piratförlaget är omskrivet som Gerillaförlaget. Varför inte konsekvens?
– Det ingick i själva idén, att låta gränserna flyta och ge läsaren lite huvudbry: vad är sant och vad är inte, typ, svarar Unni.

Hade du hela historien och slutet klart för dig när du började skriva?
– Ungefärligen. Men det händer ju alltid saker under resans gång. Boken fick fler gåtor och bottnar än jag hade tänkt mig.

– Boken är en drift med krimgenren, fortsätter Unni, där de flesta författare inte alls vet hur det går till i den undre världen. Jag känner ju några gangstrar som jag talade mycket med, och de retar sig skitmycket på att deckarförfattare är så illa insatta. Jag vet att slutet var ironiskt och att de som förväntar sig en traditionell kriminalhistoria kan ha blivit lite snopna. Men det var verkligen min avsikt: att göra slutet riktigt snöpligt. Så som det ibland går till.

Hela Breakfast Book Club ser fram emot nästa Berit Hård-roman och Unni Drougge avslöjar att hon redan skriver på nästa som ska heta Lyckan och avslutar med att hälsa till alla härliga läsare och tackar för engagemanget.
– Jag blev jätteglad, och beklagar att det blev så struligt med frukostträffen, avslutar hon.

Missa inte att också läsa Aase Bergs artikel om boken Bluffen i Expressen, Pösmunkarna.

Specialpris på boken Bluffen

Efter Hungerspelen nästa torsdag är det dags för frukostklubben att ge sig på Unni Drougges fina och omdiskuterade bok Bluffen. 9 december ses vi och diskuterar den.

Nu sänker Bokus priset tillfälligt på boken Bluffen. Ange rabattkod ”frukostbok” så får ni köpa den för 159:-. Gäller från nu till 31 december 2011. Passa på att köpa den i julklapp till alla du känner.

Förlaget Modernista är också schysst och ger oss en ännu bättre deal. 100 kronor för den men då måste ni ta er till Vetekatten på torsdag 25/11 på morgonen före 9.00 till Hungerspelsträffen och betala kontant. Behöver i så fall få veta innan 23/11. Gäller endast på det sättet.