Publicerat

Alla ljuger av Camilla Grebe

Varm kärlek uppstår när Maria och Samir träffas, hon  singelmamma med sonen Vincent och han  änkling med dottern Yasmin. De flyttar snart  ihop i Marias hus nära klippor och hav, kärleken mellan föräldrarna blomstrar och en stark tillgivenhet växer fram mellan bonussyskonen. Men harmonin är kortvarig, snart förvandlas Yasmin till en utåtagerande tonåring som ofta är på kant med föräldrarna. Kanske svårt och jobbigt men ändå före den avgrundsdjupa katastrof som ska drabba den nya familjen. Som Maria uttrycker det i bokens första stycke:

”Är det inte märkligt hur en händelse, en sekund, med kirurgisk precision kan skära livet i två delar, stympa det och för alltid skilja nu från då?”

När det ödesdigra samtalet kommer är Maria är ute i skärgården tillsammans med några väninnor. En förtvivlad Samir ringer, Yasmin är försvunnen och polisen utesluter inte självmord. Ingen kropp påträffas dock och på det avskedsbrev Yasmin lämnat finns spår av hennes far. Kan Samir ha dödat sin egen dotter? Och hur var det egentligen med bilolyckan utanför Paris där hans fru och yngsta dotter förolyckades?  

Camilla Grebe visar än en gång att hon är en fantastisk berättare! Det finns ingen ”Nordic Noir” författare som är vassare än hon. (Finns förstås en handfull lika bra, men ingen nämnd och därmed ingen glömd.) Alla ljuger är nattsvart, klaustrofobisk med sting av sorg. Titeln är lysande och jag funderar varför ingen författare döpt sin bok till Alla ljuger tidigare? Det är ju en av spänningsgenrens grundförutsättningar att karaktärerna ljuger som hästar travar! Och alla i romanen ljuger, inte sällan av missriktad omtanke mot någon man litar på och tycker om, men man kan inte lita på någon, det vet ju alla utom karaktärerna i en deckare.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2021.

Publicerat

Från A till Ö: E som i En berättelse om kärlek och mörker

Det där med Bästa Bok är svårt. När jag får frågan om det bästa jag har läst brukar jag närmast rutinmässigt svara Den sista samurajen av Helen DeWitt, jag brukar också lägga till Medan jag låg och dog (Faulkner), Livet–en bruksanvisning (Perec) och Fröken Smillas känsla för snö (Hoeg). Men jag kan addera en räcka böcker till om jag verkligen tänkte till såklart, sådana där läsningar som man minns och återkommer till i tankarna många år efter.

Men så är det andra böcker som var så betydelsefulla just där och då, men ändå hamnar långt bak i minnet. Som En berättelse om kärlek och mörker som jag läste för femton år sedan. Tack då till mig själv som skrivit anteckningar och kan påminna mig själv och kanske dig om en bra bok. Jag skriver:

”Jag är i Jerusalem och klockan har just slagit halv ett.

I en hård soffa sitter jag, i arbetsrummet hos en äldre man. Låt oss kalla honom Amos. Sedan flera timmar tillbaka har han visat mig sin familjs fotoalbum. Sin familjs alla fotoalbum. Han är en god berättare som med välvalda ord och vackra formuleringar berättar om dem alla. Om Onkel Joseph som skrev på sitt stora verk över Jesus från Nasaret. Om mormor och morfar, om moster Sonia som studerade på universitetet i Prag innan hon lämnade för att bege sig till Palestina, till Landet. Om farmor från Ryssland som med nit inledde varje dag med att desinficera det nya hemmet. ”Levanten är full av baciller”. Om farfar som när farmor dör får ett slags pånyttfödelse med romanser med många kära kvinnor. Det är i farfars soffa vi sitter förresten. Den kom med från Odessa som de lämnade när farfar längtade till Landet.

Han berättar med en sådan värme, Amos, när han bläddrar fram och tillbaka i albumen. Ibland pekar jag på någon svart-vit figur:

– Vem är det där?

– Ja men, det är ju moster Sonia ser du väl.

Trots att farfars soffa är så hård, nickar jag faktiskt till då och då. Det är många människor som är värda sin berättelse. Amos historier vävs in i varandra. Tid och rum skiftar. I allt detta får jag en insikt i hur det var att leva i det där landet som figurerar varje dag i nyhetsreportagen. Hur det är att leva där nu. För det vet min goda berättare. Slutligen rör vi oss mot det öppna sår som heter ”moderns självmord” och Amos berättar stilla om hennes sista timmar i livet.

En fantastisk berättelse om kärlek och mörker har jag fått ta del av och solen hinner gå ner innan Amos slår igen det sista albumet.”

En berättelse om kärlek och mörker. Amos Oz. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2005, och finns på pocket.

Publicerat

Edith och Julian

Det var som att gå i en uppförsbacke till en början. Distansen till Ava, romanens huvudperson, är påtaglig och jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket om vare sig henne eller Julian, killen hon flyttat in till.

Det är två saker som ändå håller mig kvar. Hongkong-miljöerna där dramat utspelar sig, kunde gärna få vara mer, och Avas resonerande om språk, hon arbetar som engelsklärare.

Och boken tar sig. Uppförsbacken planar ut när Ava möter Edith och förälskar sig djupt. Ava blir levande, både som människa och romanfigur. Känslor och konflikter uppstår eftersom Ava ändå bor kvar hos Julian, var skulle hon annars bo. Ibland träffas de alla tre och konkurrensen och svartsjukan hos Edith och Julian är påtaglig. Jag lägger på plussidan till ett skarpt och välformulerat språk.

När Edith försvinner ur vardagen blir gestaltningen av Ava distanserad. Trots alla hennes kladdar till förklaringsbrev till Edith är det som att betrakta någon som vänt ryggen åt mig. Det kanske är meningen, men för mig blir det åter en smula uppförsbacke i läsningen.

Edith och Julian. Naoise Dolan, Utgiven 2020, på svenska samma år hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Klara Lindell.

Publicerat

Sanningens kalas av Marie Lundström

Inom Isabel är det aldrig tyst. Hennes ”unquiet mind” jobbar på övertid med allehanda grubblerier. Tankarna maler oavbrutet och formulerar mening efter mening, inte sällan fyllda av obetalbara metaforer. Utåt sett är hon en annan, en betraktare. Kanske beror hennes inåtvändhet på mamma eller mamsingen som Isabel kallar henne, modern pratar oavbrutet och vill gärna ha förtroenden vilket Isabel aldrig ger henne. Mamman saknar både förmåga att lyssna och att bevara hemligheter.

Det tar en stund innan jag tar Isabel till mitt hjärta, men när jag väl gör det känner jag djup samhörighet.  Funderar hur hon skulle vara att möta i riktiga livet? Jag skulle förstås bara se en kvinna som inte gör så mycket väsen av sig och inte ha en aning om hennes melankoliskt reflekterande inre liv, om den blodfulla grubblare hon är. Vi skulle inte bli vänner och förlusten skulle vara helt på min sida.

Genomsyrad av en stilla vanvettig humor rullar romanen på och jag blir ömsom road ömsom förfärad, Isabels tankar hoppar från tuva till tuva men jag förstår precis. Ensamma är vi alla innerst inne, de gäller bara att hålla näsan över ytan och ta till oss vad livet bjuder. Som Isabels kollega på Stadshuset, Maggan, som har ett passionerat förhållande med en ”fritidspolitiker” på arbetstid medan hennes man svartsjukt försöker ta reda på vad som pågår. Isabel själv har ett förhållande med en annan kollega, men ingenting har någonsin varit lätt för Isabel, förutom relationen med barnen, den är självklar.

Sanningens kalas och vandringen i Isabels inre kommer att stanna hos mig länge. Lyssnade till författaruppläsningen som är väldigt fin med Marie Lundströms mjuka uttrycksfulla norrländska.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020.