Bokfrukost om Fri kärlek av Tessa Hadley

Höstens tema i frukostbokklubben är ”Godbitar från vår bokhylla”. Ni vet hur det är, man blir entusiastisk och köper boken när den kommer ut, men av någon anledning blir den stående oläst i hyllan trots att den helt säkert är väldigt bra. Andra böcker tränger sig före! Nå, nu tar vi fram några stycken och först ut var Fri kärlek av Hadley som vi tycker så mycket om.

Här träffar vi Phyllis som lever ett tämligen småborgerligt liv. Det är sent 60-tal och hon känner sig nog inte helt nöjd med livet. Sonen ska snart till internatskola och livet kommer te sig helt annorlunda. När så sonen till en god vän bjuds in på middag ställs saken på sin spets. Phyllis ser något annat liv att leva och lämnar helt enkelt man och barn.

Vi blir väldigt engagerade i den här berättelsen, den har många bottnar, många saker att resonera kring och vi är överens om att Hadley är one of a kind när det kommer till romaner. Fragment ur vårt samtal:

* Karaktärerna framställs så väl, de är mångfasetterade, ingen är god eller ond.
* Språket är ju fantastiskt. Som en flod som strömmar, sömlöst, till synes enkelt men stilistiskt perfekt.
* Phyllis, man ogillar henne i början, men jag förstår verkligen att hon är tvungen att göra som hon gör. Fri kärlek är dubbeltydigt.
* Dialogerna är träffsäkra. Hadley är exakt motsatsen till tondöv.
* Fördomsfritt gestaltat.
* Men jag begriper inte det där vurmandet för smuts! Skitiga golv, skitiga lakan. Äckligt.
* Nicolas är bortskämd. Han skulle aldrig kunna göra nåt av det han gör utan att backas upp av mammas pengar.
* Roger (Phyllis man). han är verkligen en god människa. Omhändertagande.
* Vilka vändningar det är i romanen!
* Skulle Phyllis dotter gjort revolution om inte mamman stuckit?
* Nu vill vi läsa mer av Hadley. När kommer nästa roman?

Utgiven 2022. På svenska hos Wahlström & Widstrand samma år i översättning av Marianne Tufvesson. Det fina fotot av Hadley: Copyright/fotograf: Carlotta Cardana

Skrapenatta av Lars Mytting

Mytting går i mål. Så var rubriken i chatgruppen om den sista delen av Lars Myttings trilogi om systerklockorna. För nu är denna långa fantastiska berättelse om norska Butangen avslutad. I bokform vill säga, för hos oss läsare kommer den leva kvar länge, det är jag övertygad om.

Häromkvällen hade vi en good night bookclub där vi resonerade oss igenom hela historien. Vi konstaterar att det är lätt att leva sig in i människorna genom århundradena, känna med och för dem. Romansviten tar sin början med Systerklockorna som utspelar sig under 1800-talet. Hekneväven startar precis då 1900-talet tar sin början och här i Skrapenatta kommer vi till andra världskriget.  

Man kan diskutera vem eller vad som är huvudperson i den här episka berättelsen. Är det någon av Astridarna Hekne? Prästen Kai Schweigaard som hårt drev igenom att en ny kyrka måste byggas? Kanske Gerard Schönauer, studenten som kom från Tyskland för att rita och dokumentera stavkyrkan som byn har eller snarare hade. Kanske är det kyrkan själv? Eller de två klockorna som gjöts till minne av tvillingsystrarna, sammanväxta med varandra, och som vävde den mytomspunna Hekneväven. Det är svårt att välja, och inte behöver man ens.

När vi nu nått slutet av den här romansviten säger vi att vi beundrar en författare som så litterärt ror i land alla trådar, skapar stor trovärdighet där researchen måste vara omfattande och ändå aldrig tar över och bygger mångfacetterade människor. Och nog känns det rätt tomt när vi slår ihop boken.

Utgiven 2023, på svenska hos Wahlström & Widstrand 2024, i översättning av Lotta Eklund.

Här kommer ett PS. Mytting har också skrivit Hästkrafter om en nedläggningshotad mack/bilverkstad. Sjukt bra, gav mig en helt ny känsla för bensinstationer. Ved – tycker man om trä och att elda är den ett måste. Och så Simma med de drunknade. En av de böcker jag skulle ta mig till en öde ö.

Ett samtal om Om uträkning av omfång 3

Nu har vi plöjt oss igenom den tredje delen av Om uträkning av omfång. I augusti kommer nummer 4 (av 7) och vi längtar förstås. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar bok 1 och 2 här.

Ann-Sofie: När vi diskuterade den första delen pratade vi om att vi innan läsningen undrade hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Efter bok två förstod vi än mer hur enastående den här berättelsen är. Och efter tre böcker om Tara Selter vet vi ju att det är fantastiskt. I slutet av bok två dök Henry upp. Det blir ju världens grej. Tänk att hitta någon att dela denna märkliga upplevelse med. Vad säger du om Henry?

Maggan: Spontant tycker jag att han är en rätt trist typ som dock kompletterar Tara alldeles utmärkt. Deras studier och diskussioner passar dem båda som hand i handsken men leder dem knappast framåt med att försöka läsa mysteriet avseende deras belägenhet. Varför just dessa två tänker jag? Tänker sedan att det kanske är en dystopi jag läser? En litterär sådan.

Ann-Sofie: Jag önskar att det inte är en dystopi. Inte för att jag särskilt längtar efter ett lyckligt slut, men inte heller undergången. Nummer tre är 200 sidor lång, men det tar tid att läsa ändå. Mycket filosofiska och för livet väsentliga tankar och diskussioner förs som får mig att stanna och tänka.: Hur ser jag på det här. Språket är fullkomligt lysande i Ninni Holmqvists översättning. Är det någon särskild händelse som du fäster dig vid i i bok tre?

Maggan: Taras kärlek och längtan efter sin man väcker djup medkänsla hos mig. Att hon söker upp honom och försöker få honom att förstå och att han glömmer så fort det blivit en ny 18 november. Men Taras och Henrys liv går vidare trots förluster av nära och kära, jag tänker nu på att en ny personlighet kommer in på arenan. Jag blev definitivt överraskad och imponerad av Balles uppfinningsrikedom, genialt!

Ann-Sofie: Verkligen! Jag sörjer också, för Tara och Henrys del, deras förluster. Kommer de bli äldre, kommer de dö? Nu med ännu en omvälvande cliffhanger i bokens absoluta slut ser jag hur svår tillvaron kan riskera att bli i del fyra.

Maggan: Ja, själva berättelsen tycks som enkel men det är den inte utan tvärt om. Och en icke väsentlig del av det hela är att jag tror på den. Jag tror lika mycket på Balle som på låt säga John Ajvide Lindqvist eller Marlen Haushofer som skrev Väggen.

Vi ser fram emot del 4 i augusti.

Ett samtal om Om uträkning av omfång 2

Nu läser vi den hett efterlängtade Om uträkning av omfång 2 av Solvej Balle. Vi läste den första delen av sju (!) i höstas och samtalade om den här. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen.

Ann-Sofie: Nu har jag läst ut den. Helt tagen. Alltså hur författaren totalt drar in en i den här berättelsen.

Maggan: Först var jag lite orolig, kändes som om Tara Selter för evigt skulle bli en betraktare utan förankring i världen. Men där kände jag fel. Dels för att Tara skapar sitt egna år, dels genom att boken är så skickligt skriven. Vilket flow den har och vilket underbart språk.

Ann-Sofie: Jag funderade över hur det skulle skapas en framåtrörelse och något slags händelseutveckling när Tara bara vaknar om och om igen till samma dag. Men det händer verkligen mycket på sitt säregna 18 november-vis.

Maggan: Jag tyckte mycket om skildringen av julen och kanske gav den som gav Tara och kanske även mig som läsare glädje i det som komma skulle. Vågar inte säga så mycket mer, vill inte spoila.

Ann-Sofie: Jag håller med om julen. Så starkt! Jag lyssnade till The bleak mid-winter om och om igen och grät och grät. En sak jag tänkte på var att hon kunde ändra på händelseutvecklingen. En föredragshållare snubblade på en sladd, och ”nästa dag” flyttade hon sladden så att han inte skulle snubbla!

Maggan: Vem är hon egentligen tänker när jag närmar mig slutet, har hon krafter hon ännu inte känner till? Men då händer en sak som rör om i grytan! Märkligt att detta i all mening litterära verk kan ge en cliffhanger av detta slag!

Ann-Sofie: Otroligt. Otroligt!! Nu måste vi börja läsa på danska. Orkar inte vänta!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2023. Översatt av Ninni Holmqvist.