(Didion, stanna lite till!)

En efter en försvinner personer från livet. Ofta av ålder. I stora delar av världen av sjukdom, svält och krig, ibland i kombination. Min största fasa när jag flyttade till Buenos Aires var att någon av mina far- och morföräldrar skulle gå bort. Jag är mycket nära dem alla och kunde inte föreställa mig hur det skulle kännas om något hände. Och visst hände det, min farfar somnade in för lite mer än en månad sedan, en och en halv månad innan vi skulle bege oss hemåt.  Hela jag vreds ur, kramades om av hjälplöshet, och jag förstod att det varit en onödig sysselsättning att försöka föreställa mig kramperna ett sådant besked skulle åsamka, för det känns aldrig som man trott. Så klart 1000 gånger värre.  Men så är det ju i livet. Vi får ta till vara på det medan vi har det, älska de vi kan medan de finns hos oss och acceptera att allt när som helst kan rinna oss ur händerna. För en sekund sedan ploppade det upp en ny rubrik på LA Times; ”Joan Didion” registrerade mina ögon snabbt, och mitt hjärta stannade för tre sekunder. Jag trodde att det blivit hennes tur att somna in.  Men hennes hjärta bankar fortfarande, bara hennes nyckelben är brutna. Jag passar på att vara tacksam för allt hon skrivit i sitt liv, denna makalösa skribent, en av mina absolut största idoler.

0 svar på ”(Didion, stanna lite till!)”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *