Holmes är het!

Gästinlägg av Mattias Boström.

En gång i tiden var jag sexton och nörd. Ingen kallade mig visserligen för det, för på åttiotalet hette det fortfarande plugghäst eller tönt. Och nörd var definitivt inte en beteckning för någon med ett smalt intresse. Det kom långt senare.

Att jag det året – 1987 var det – utvecklade en säregen förkärlek för Sherlock Holmes låg bara i sakens natur. Ingen förvånades att jag avvek från normen. Hade jag inte fastnat för Holmes hade jag väl programmerat Pascal eller börjat spela rollspel. Men jag har alltid haft en dragning åt det som är snäppet smalare än sådant smalt som är något bredare.

Att det gick en ny tv-serie om Sherlock Holmes, med Jeremy Brett i huvudrollen, hjälpte förstås till att putta mig över kanten, med fritt fall in i sherlockianernas rike. För det som verkligen utövade dragningskraft på mig var när jag upptäckte att det fanns en hel värld där ute som hanterade Sherlock Holmes som en levande person. Enligt sherlockianerna – ett släkte harmlösa galningar vars existens finns dokumenterad tillbaka till 1930-talet – var berättelserna om Holmes och Watson sanna redogörelser med Watson som författare, och den egentlige upphovsmannen Conan Doyle var här endast sedd som en litterär agent med föga inflytande på texten. Allting var förstås en lättsam akademisk lek, lika mycket på skoj som på allvar. Och ett av huvudsyftena var att försöka förklara alla de logiska luckor som fanns i berättelserna, till följd av mängder av inkonsekvenser och faktafel.
Det var så knasigt så jag kunde inte annat än bli sherlockian själv. Och att utveckla ett sådant ohälsosamt intresse för Sherlock Holmes var väldigt nördigt. Även om ingen använde just det ordet. Då.

Många älskade tv-serien med Jeremy Brett. Det är dock stor skillnad på att gilla något och att gå till sådana excesser att man ägnar hela sin fritid åt detta nyvunna intresse. Och att man ständigt försöker få in Sherlock Holmes i olika sammanhang och samtal. Jag pratade sönder mina vänner om Sherlock Holmes. Jag ville ju så gärna. Och jag förstod inte bättre. Nördigheten hade för mig fått nästintill religiösa förtecken och jag ville omvända envar som vistades i min närhet. Jag var en missionär i Sherlock Holmes namn.

Bästa tillfället var på skolbussen. Tjugoåtta minuters färd till Ystad klockan halv åtta på morgonen utan att min sätesgranne kunde komma undan. Resultatet var erbarmligt magert.

Det har gått tjugosex år sedan dess. I helgen som gick var jag på Sigtuna Litteraturfestival, inbjuden att hålla två föredrag om det som fortfarande är mitt största intresse. Jag är måhända inte lika fanatisk längre, men jag är definitivt en Sherlock Holmes-nörd. Och nu kallas jag verkligen för det. För ordet nörd har ändrat betydelse.

Det som en gång i tiden var en negativ beskyllning har idag fått en långt positivare klang och används snarare om just någon med ett smalt specialintresse. Jag bär min nördstämpel med stolthet.

Nördiga intressen är fortfarande nördiga, men de har i omvärldens ögon fått en viss charm. Det är nästan eftersträvansvärt att odla ett nördigt intresse. Och med hjälp av nätet är det heller ingen svårighet. Att hitta vänner med samma faiblesse är bara några sökklick bort.

Jag var som sagt i Sigtuna i helgen. Och något har hänt. Människor vill numera höra mig berätta om Sherlock Holmes. Jag säger ungefär samma saker som jag sa för ett kvarts sekel sedan, även om jag kanske lagt till en viss självironisk distans som jag saknade i min ungdom, och min kunskap nu är ännu djupare. Kanske är även min presentationsteknik något mer finslipad än jag hade som överentusiastisk tonåring. Men något har uppenbarligen hänt. Sherlock Holmes är het. Jag trodde inte att jag någonsin skulle få uppleva detta. Mitt smala intresse är fortfarande smalt så det förslår, men många fler lockas av det smala. Det smala är nästan brett.

Det beror till stor del på tv-serien från BBC med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Med den tv-serien har Sherlock Holmes åter blivit lika modern som han en gång var på 1890-talet när berättelserna om honom publicerades för första gången och då var modernare än allt annat på den fronten.

Det intressanta är dock att det nya, stora intresset bland många inte stannar vid Holmes i modern tappning. Lika mycket finns det en fascination att höra mer om denna detektivs ursprung och mångåriga historia.

Min mission har förändrats. En gång i tiden var det den knasiga sidan som lockade mig allra mest, leken där man hanterar Holmes som en verklig person. Jag ville att andra också skulle leka den leken. Idag är han så oerhört verklig för så många att jag vill visa hur han faktiskt kunde bli det. Det är fascinerande att en mer än 125 år gammal litterär skapelse idag kan vara populärare än någonsin. Och det gläder mig något makalöst att så många är villiga att höra mig berätta den historien. Speciellt nu när jag så sällan har skolbussen till hjälp.

Mattias Boström är författare till ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse som är så bred att den nog till och med kan läsas av hans gamla skolbusskamrater med stor behållning. Boken kommer ut på Piratförlaget den 21 augusti 2013. 

På bilden ses en 17-årig Mattias på årsmöte med svenska sherlockianer.

Det här är första blogginlägget på Mattias bloggturné om Sherlock Holmes. Följ hela turnén via www.mattiasbostrom.se/bloggturne

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *