Morgondagens post till Vidhäll

Det ska sägas på en gång att jag går igång på postbilar. Där jag bodde som barn kom postutdelningen att utvecklas så att det så småningom blev en så kallad Tjorven som delade ut posten. Jag kunde sitta på förstutrappen och vänta på den gula bilen som så elegant svängde fram till brevlådan, hur brevbäraren med en hand petade upp locket på lådan och slängde i dagens post. Det kom alltid mycket post i vår låda. Så ja, när jag såg omslaget till Morgondagens post till Vidhäll visste jag att jag måste läsa.

I Vännas är det lantbrevbärare Iris som delar ut posten.

”Hon var den sista brevbäraren på hela området att köra en gul bil .[…] Det gula fordonet var lite buckligt här och var, och det var en lång rispa i lacket på förarsidans dörr. ”

Iris är företagsam och vid sidan av brevbärandet har hon också tjänsten ”Tamaras framtidslinje” dit fundersamma sökare kan ringa för att få lite rådgivning för livet. När bekanta på orten börjar ringa dit, i ovisshet förstås att det är Iris de talar med, blir det svårt för henne att låta bli att styra händelseutvecklingen lite tydligare.

Jag gillar en hel del av Solja Krapu-Kallios poesi . Hon har vardagsnära skildringar som kan kännas bekanta och kontrasterar ofta med roligheter och humor. Det tycker jag är behållningen också i denna bok. De vanliga människorna. I övrigt blir det för skruvat ibland, och jag har alltid haft svårt för väninnegrupper i böcker där var och en på något vis ska ha en särart men tillsammans bli en stark enhet, typ. Så jaja, jag har det helt okej när jag sitter i Iris brevbärarbil och lär känna lite nytt folk. Men det är lika okej att kliva ur den.

Morgondagens post till Vidhäll. Solja Krapu-Kallio. Utgiven av Brombergs 2020.

Lite svammel om att bokbada – en plan för sommaren

Sommarlovshögarna börjar dyka upp på insta. I år är de fulla av böcker om länder och platser som skulle besökas under sommaren om inte … Att visa bokhögar är så fint, men numera läser jag (eller lyssnar) större delen av böckerna på läsplattan (Kobo Aura) vilket är bra men föga fotogenique. Så här såg min hög ut 2010. Väldigt bra blandning!

För på måndag är det 1 juni och då börjar sommaren. Inför 2010 års sommarstart pratade jag första gången om bokbad: ”I år ska jag läsa mycket har jag bestämt. Inte en bok om dagen men varannan dag. Jag vill verkligen bokbada …” Så enkel är min plan för den här sommaren också. Kanske böcker om Paris. Helt säkert om skogen. Och absolut Rodham.

Hur är din sommarläsningsplan?

Vi fyller 10 år – hipp hipp hurra!

Åren går. I år fyller frukostbokklubben 10 år och vi hade tänkt fira stort med dubbla resor. Så blev det nu inte. Men så här har vi firat genom åren!

Ettårsdagen firades med tårta och då diskuterades Spill. På tvåårsdagen vankades det också tårta till frukost (den absolut bästa tiden att äta tårta) och vi firade Cirkeln som vunnit Bokbloggarnas litteraturpris. Treårsdagen firades på bokresan med champagne. Fyraårsdagen – och dittills 45 diskuterade böcker, om jag räknat rätt – firade vi samtidigt som vi firade Bokbloggarnas litteraturpris som gick till John Green .

femårsdagen firade vi i Helsingfors, sexårsdagen inföll på utflykten till Amsterdam, sjuårsdagen i Madrid, åttaårsdagen i Brighton och nio år firade vi i Gent.

Världsbokdagen 2010 var den första bokfrukosten. Samtalet handlade om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov som drog i gång det hela sa: ”Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. ”

Idén är lika enkel idag. Även om vi gör utflykter till metropoler som Sigtuna och Madrid för frukostmöten så är det frukost i centrala staden som är vår kärna. Hittills har vi haft över hundra frukostar och lika många böcker har dissekerats och diskuterats. Gillats och inte gillats.

Så tack alla ni frukostbokklubbare som kommer för att samtala om böcker och gör Breakfast Book Club till vad den är. Tack! 2021 ska vi fira som bara den!

Vardagar med Ulf Lundell

”Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.

Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant.  Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från ”känslan av Ulf Lundell” och låta text stå för sig själv.  ”

Så inleddes min allra första bloggy om Ulf Lundell, 2010 på OOOFbok. Sedan Jack och LP:n Vargmåne har jag lyssnat på de flesta låtar, läst alla böcker. Gillat somligt bättre än annat.

Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i bokform eller i musiktexter. Han sätter fingret i luften och noterar vart vindarna blåser, lägger skarp blick på aktuella diskussioner och debatter.

Nu läser jag Vardagar 3, den senaste i hans dagboksanteckningar. 870 sidor om här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Alltid skarpt. Han fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker som vanligt upp fingret i luften – sin och vår – och känner av. Gestaltar det exakt.

”För stränghet – min – till trots: det här är bra. Mycket bra.”

Vardagar 3. Ulf Lundell. Utgiven 2020 av Wahlström & Widstrand.