Femton år – den revolutionära våren av Vigdis Hjort

Jag har skrivit dagbok sedan barnsben. Inte regelbundet, aldrig daterat men rader där jag noterar sakernas tillstånd. Den första skrivboken är från 8-årsåldern där det handlar om hur jag lekte med käpphästar tillsammans med bästisen Tina. Ibland är vi sams, ibland är vi osams och då är pennstrecken hårda mot dagbokens blad. Jag kan riktigt känna det tunga. Familjelivet med föräldrar och syskon dyker upp ibland, men det är inte ofta. Inte förrän jag är fjorton, femton och i ständigt krig med mamma. Aldrig uttryckligen, jag var en sådan som snarast bet ihop på tonårsrummet och rafsade ner ilskna ord i skrivboken. Ända fram till dagen för revolutionen.

Dagbokstankarna dyker upp när jag läser om Paula i 15 år – revolutionens vår. För barn-Paula är vanligheten det bra: ”Att det började om varje år, förväntan och glädjen varje år, att det inte gick om intet, att inget ovanligt hände, ingen olycka, att ingen blev sjuk, ingen dog, peppar peppar ta i trä, det fick inte hända! Det måste fortsätta vara som det var! ”

Hon går i skolan, umgås med sin bästis Karen, leker med sin lillebror, betraktar sin storasysters kamp med studierna, lyssnar på pappas middagsgnäll om chefen och de uteblivna löneförhöjningarna, ser mammas vardagsarbete i hemmet.

Så växer hon, blir tonårig och känner en vulkan inom sig som hotar att brisera. Först rädslan: Lägg locket på, åk till mormor på somrarna, åk till hyrstugan, lev på. Det måste fortsätta som det var! Men sen måste det komma en revolution. För Paula ändras allt när hon av en händelse finner på familjehemligheter, insikter om de vuxnas oärlighet. Att de ljuger. Är rädda. Det är stort och ofattbart. Vad är sanning egentligen då?

I början tyckte jag stundtals att det var för långsamt om barndomens vanlighet, men förstår att det är ett berättartekniskt drag. Hjort bygger upp en förväntan och när det börjar pyra under ytan väntar jag på explosionen. Den kommer, men ändå inte som jag väntade mig. Att läsa om Paulas ångest och inre protester och samtal med konfirmationsprästen är som att gå på ett minfält. Kanske blir tonen till slut mer försonande. Men vägen dit är explosiv.

Femton år – den revolutionära våren. Vigdis Hjort. Utgiven 2023. På svenska samma år hos Natur & Kultur, i översättning av Jens Hjälte. Det svenska omslaget högre upp är gjort av Beatrice Bohman. Här är det norska omslaget. Snyggt!

Tokyo express

I närheten av Kashii ligger en kvinna och en man, döda av cyanid som hittas i juiceflaskan intill dem. Inget annat misstänks än att det är vad man kallar ett Love suicide. Varför skulle de annars ligga där så nära varandra, döda av samma gift? Men ortens poliskommissarie fattar misstankar när han börjar sin undersökning. Det är något som inte stämmer, men vad?

Nu rullas en spännande historia upp. Detaljerad och långsamt berättad med nedslag i tidtabeller, kontrollerande av tåglinjer och perronger, kaffedrickande i Tokyo och tågåkande över hela Japan. Dessutom illustrerad med kartor, översikter och sammanfattande bullet points. Vad finns inte att tycka om?

Jag erkänner att jag kan ägna en hel del tid åt att titta på Youtube-filmer taggade som ”train in Japan”. Det japanska järnvägsnätet är fascinerande och omfattande mellan alla städer och områden. Jag har åkt en bråkdel av en bråkdel. I skrivböckerna klottrar jag ner nya rutter jag ska åka när jag skramlat ihop tillräckligt mycket pengar igen. Den här romanen gav mig fler linjer och punkter att undersöka.

1957 publicerades Seicho Matsumoto berättelse som följetong i resetidningen Tabi (som just betyder resa). Året därpå samlades delarna till roman Ten to sen. Jag tror att den översattes till engelska drygt tio år senare. Min utgåva är en nyöversättning av Jesse Kirkwood och utgiven av Penguin Classics 2022. Om man nu inte kan läsa japanska finns fler av Matsumotos romaner översatta till engelska, men Tokyo express är nog den mest kända. Rekommenderas starkt!

Bokfrukost om Närsök

Häromdagen var det bokfrukost Special om spänningsromanen Närsök av Josefin Schygge. Romanen handlar i hög utsträckning om mäns våld mot kvinnor och tar sin utgångspunkt i en familj på Visingsö. Mamma Martina och tonårsdottern Lilly har en hackig relation. I olika tillbakablickar får vi dels se vad som hände Martina för fem år sedan, dels när Lilly och hennes bästa vän Ida var på en charterresa till Medelhavet för några månader sedan. Vilken betydelse har allt detta när plötsligt Lilly försvinner?

Så här sa vi:

– Det är intressanta relationer! Välgestaltade. Jag funderade mycket över relationen mellan Ida och Lilly, för att ta ett exempel.
– En komplex och mångbottnad berättelse.
– Man misstänker alla för allt.
– Insiktsfull. Det känns äkta och realistiskt.
–Jo, det är ju en spänningsroman, men den har sitt eget sätt att berätta. Följer inte ett traditionellt ”recept”.
–Den tar offrets perspektiv.
– Slutet, är inte det väl brutalt?
– Martinas mamma, fan vad hon ställde till det faktiskt.
–Det är verkligen så att kvinnor som utsätts också visar på otrolig styrka och förmåga till förändring.
– Skriver du på något nytt?

Närsök. Josefin Schygge. Utgiven 2024 av bokförlaget Forum.

Frukostintervjun: Josefin Schygge

Idag äter vi frukost med Josefin Schygge. Hon är aktuell med romanen Närsök och det är den vi diskuterar. Vad vi säger ska jag berätta på en annan dag, men först är vi ju nyfikna på Josefins frukostvanor när hon får äta i lugn och ro!

God morgon, Josefin. Vad äter du vanligtvis till frukost?
Ostsmörgås och kaffe.

Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Om jag ”läser” till frukost så lyssnar jag på något.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Bra fråga. Antingen något peppigt eller något som verkligen kan agera som verklighetsflykt.

Vad läser du just nu?
Jag har flera böcker i gång. Till minne av Elin av Sara Blaedel och Nyårsfesten av Lucy Foley för att nämna två.

Vilken bok är den första du minns?
Mamma läste mycket för mig och mina syskon vi var små, men den första bok jag minns att jag läste själv var någon av Katitzi-böckerna. Jag minns att det var i skolan och jag hade blivit tvingad att sitta och läsa själv, men så plötsligt märkte jag hur det flöt på och vips hade jag läst ut hela boken.

En bok som betytt mycket för dig?
Jag återkommer ofta till Peter Pohls ”Jag saknar dig, jag saknar dig” när jag ska prata om en bok som betytt mycket för mig, men det finns flera som på olika sätt varit betydelsefulla.

Och så funderar vi över vad du använder du som bokmärke?
Oftast bara en post-it.

Skriver på något nytt?
Jag skriver alltid på något på samma sätt som jag alltid har någon läsning på g.

Spännande. Vi ser fram emot mer! Nå, Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Nej, det är jag inte men jag skulle gärna vara det.

Vi ses en gång i månaden, hint hint!. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Utifrån form, om man kan svara så 🙂 . Jag lägger eller ställer dem helt enkelt så som jag tycker att det ser fint ut, men jag har också bara en bråkdel av mina böcker framme. 

Låter som ett bra sätt! Tusen tack för både frukost och intervju. Ha en fortsatt fin dag


.