Med tåg från Glasgow till kuststaden Largs tar det knappa timmen. Från Largs kör rederiet Caledonian MacBrayne (uttalas med fördel med skotsk accent) färja ett par gånger i timmen till ön Isle of Cumbrae. Efter en kort bussfärd når man sedan den lilla fina staden Millport.
Och jag säger: Millport in my heart! Små badorter off-season, som jag gillar det! Vi bor invid hamnen, dricker whisky på lokala puben och går i långsam takt längs The Prom, strandpromenaden. Hjärtat klappar varmt för staden, men pulsen går ner av det långsamma tempot. I staden finns ett litet och fint bibliotek. Pluspoäng för det. Man har en särskild hylla för nya böcker där också en lista över inköpen hänger. Jag kollar upp de tre första böckerna på Amazon. Well… Men sitta i läshörnan är fint!
Läshörnan
Från A till ...
Boktips från Millport
30-talets Stockholm. Söderpojkarna tar ofta cyklarna ner till Stadsgården för att titta på fartygen som glider in i hamnen. Det är enkelt att komma intill och spännande att lära sig namnen på fartygen. Dessutom kan den modigaste gå fram till passagerarna och hälsa och träna lite på engelskan.
En sommardag 1937 kommer den skotske Jan till Stockholm med sina föräldrar och Lennart slår sig i slang med den jämnåriga pojken. Adresser utbyts och kontakt hålls. Året därpå åker Lennart med passagerarfartyg från Göteborg till Newcastle för att hälsa på sin kompis. Han är sjutton år gammal. Resan dokumenteras noga i ett fotoalbum med rubriken Skottlandsminnen
Nu skriver vi 2012 och jag tänker göra nästan samma resa som bonuspappa för att se om jag kan hitta platserna sjuttiofem år senare.
Vad jag ska läsa? Jag tar med mig:
Lonely planet Scotland förstås!
Världens väldighet av Colum McCann.
The Carrie Diaries av Candace Bushnell.
Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg.
Resten får bli infall.
Spoilervarning för berörda: Jag kommer att prata om vem som dödas och vem som är mördaren.
När jag läser deckare vill jag ogärna ha ett samhällsproblem inblandat. Typ kriminella gäng eller mördade uteliggare. Jag vill inte heller ha beskrivningar av alltför mycket polisiärt arbete. I alla fall inte en polis som grubblar över samhälls-utvecklingen eller meningen med polislivet. Jag vill ha en berättelse med tydligt persongalleri där jag involveras i lösandet av krim-gåtan så att jag mer och mer misstänker två, tre personer men ändå blir förvånad på slutet. En pusseldeckare alltså.
Romanen Vila i frid gör mig inte besviken när det gäller att slippa samhällsproblemet. Det polisiära arbetet finns i och för sig tydligt med, men polisen Emma gillar verkligen sitt yrke. Persongalleriet är där och den vackra miljön ute på Hasseludden Yasuragi ramar in dödandet. Historien startar när en berömd skådespelare hittas i en av de varma badkällorna, men hon är inte död, bara medvetslös. Under hela berättelsen ligger hennes eventuella uppvaknande som ett hot och en möjlighet. Fler och fler dör på Yasuragin under mystiska omständigheter och ur persongalleriet finns flera att misstänka.
Men slutet, vaf.! Även om nu mördaren hittas i persongalleriet blir jag besviken över vem det är. Fanns det något jag missade, små glimtar som jag borde ha snappat upp? Jag vet inte. Jag vill ju som sagt bli förvånad men Dr Jekyll and Mr Hyde-lösning med multipla personligheter är så trist och jag surar.
Samtidigt, och här följer en travesti: Romanslutet har inte gett mig falska förhoppningar, inlett mig i frestelse eller utgett sig för att vara någonting som det inte är – det är bara inte för mig. *
Vila i frid. Sofie Sarenbrant. Utgiven av Damm förlag 2012.
____
*Variation av text ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Bodil Malmsten
Dagens frukostgäst är författaren Varg Gyllander med flera kriminalromaner bakom sig. Snart kommer den fjärde på Massolit förlag, Ingen jord den andra lik. Vi är nyfikna på hans frukostvanor!
Godmorgon Varg ! Vad äter du till frukost?
Jag äter alltid samma frukost. En stor skål med Onaka-fil och en egen blandning med nötter och havregryn. Bladningen kom till efter att jag av en slump råkade läsa näringsinnehållet i bruna fiberflingor som jag brukade äta och som jag alltid trott var nyttiga. Tjugo procent socker!
Till denna GI-inspirerade måltid dricker jag en liten kanna svart kaffe. Hela inmundigandet sker stående vid köksbänken medan jag bläddrar i tidningar och rattar in P1 eftersom min fru alltid har ställt in någon skränig musikkanal långt bort på fm-bandet innan hon gått och lagt sig.
Ingen roman till frukost alltså?
Jag läser både DN och SvD vid köksbänken för att få grepp över nyhetsflödet innan ungarna stormar ner från övervåningen och ställer en massa krav. Några romaner till frukost tror jag aldrig att jag läst.
Vad läser du just nu?
Jag läser Svikaren, skriven av en av mina bästa vänner, Katarina Wennstam. Och så läser jag alltid några sidor av duktiga krim- och thrillerförfattare för att komma stämning innan jag sätter mig och skriver. Öppnar sonika en bok på måfå och läser texten analyserande i några minuter.
Är det en typisk bok för dig?
Jag har nog inga typiska böcker. Läser allt som kommer i min väg. Inte så mycket krim som man kanske kan tro. Jag gillar berättelser om människor. Gärna riktiga.
Vad använder du som bokmärke?
Hundöron.
Hundöron gillar vi. Så: en en viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Efter storlek och färg. Men ger hela tiden bort skönlitterära böcker, de flesta signerade, så det är mest fackböcker, bilderböcker, kokböcker och böcker med snygga ryggar som blir kvar.
Tack Varg, ha en fin fortsättning på dagen!
Att vakna tidigt och läsa ut den här romanen i ensamhet, nej jag rekommenderar mig inte det igen. Jag håller den långt ifrån mig, läser vissa passager snabbt och undvikande. Det är otäckt och äckligt. Riktigt äckligt. Ändå tror jag att det är värre att inte läsa än att låta bli. Men när jag slår ihop boken är jag bara delvis lättad och jag tänker att om jag bara bloggar om den snabbt som fan kan jag få den ur blodet.
Det är Amanda Hellbergs första roman Styggelsen som är min morgonläsning. Den handlar om den unga flickan Singa som har klärvoajanta förmågor. Tillsammans med sin pappa uppträder hon på marknader och med spektakulära specialeffekter kryddar hon sin synskhet. Publiken häpnar. Snart får en kvinna, Eva, höra talas om den unga flickans begåvning. Eva har tillsammans med sin bror en spiritistisk församling och de bestämmer sig för kidnappa flickan. Under vidriga omständigheter utnyttjar de Singa för sina egna syften.
Fyrtio år senare möter vi Maja Grå som städar på ett äldreboende. Genom tidsrymden får hon kontakt med Singa och blir ställföreträdare för att ge den hämnd Singa aldrig kunde ge. Jag som inte gärna vill bli rädd av böcker tycker faktiskt om det otäcka, framför allt i Maja-Grå-delen. Däremot har jag svårare för skräckel med metallkrokar och kroppsvätskor. Usch. Historien är berättad med ett bildligt nästan gammaldags språk som gör att jag måste läsa riktigt sakta. Det passar utmärkt för berättelsen och bygger upp det otäcka så bra. Frågar ni mig så skulle Maja-Grå-delen få ta mycket mera plats. Nu slutar den för snabbt. Jag har förstått att hon dyker upp igen i Hellbergs senaste. Så snart jag har hämtat mig ska jag nog läsa den också.
Styggelsen. Amanda Hellberg. Utgiven av bokförlaget h:ström 2008.
Sex böcker bloggade jag om under mars månad men ingen bokbloggarutvald. Men nya tag i april när jag ber Fru E om ett boktips!
April är påsklovsmånad och snart packar jag en väska för Skottland. Jag köpte mig en resguide från Lonely Planet – att läsa en sån är nästan halva nöjet!
Först tänker jag på vilka citat jag ska ha med i min bloggy. Det eller det eller det? Jag hundöreviker sida efter sida. Sen kommer jag på att det bästa är ju att läsa hela boken. För att man ska fatta hur det fungerar med superhjältar.
Det är sant att de flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnet själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen en superhjälte.
Jag grubblar som fan. Man vill ju att det ska vara något positivt. Som Mina Ögon Får Dig Att Smälta eller Gröna Fingrar eller kort och gott Trevlig. Inte vill jag ju vara Slöfocken eller Hör Vad Jag Säger eller Humörsvängaren. Men det är så att det inte nödvändigtvis är det positiva i personligheten som är ens superkraft. Det kan vara någon del som man hatar och vill amputera. Det är svårt. Kanske är jag ingen superhjälte?
Huvudpersonen i romanen, Tom, är inte heller det. Det är däremot hans fru Perfektionisten. Av olika skäl har Tom blivit osynlig för just henne. Hon ser honom inte. Hon hör honom inte. Hon känner honom inte. Istället är hon helt övertygad om att han övergivit henne och bestämmer sig för att lämna Toronto och glömma Tom. Hans sista chans är här nu. Han måste hitta någon lösning och få henne att åter se honom. Han går vid hennes sida ombord på planet till Vancouver och förändringen måste ske innan planet landar.
Jag tycker om kärlekshistorien. Den är absurd och finstämd och påminner om känslan i The tiny wife. Och jag gillar superhjälte- idén supermycket. Men jag blir snurrig av alla superhjältar som i strid ström kliver fram och presenteras i boken. Ibland får det berättelsen att stanna av och jag tänker: Men inte en till!
Men det är klart. Toronto har 249 superhjältar som behöver få plats. Hur många finns i Stockholm?
Alla mina vänner är superhjältar. Andrew Kaufman. Utgiven 1999, tror jag. På svenska av Printz Publishing, 2012.
Det var ett halvår då vi inte läste en rad. Ingen dikt, ingen novell, ingen roman. Inget. Vi fick bara inte plats med en enda historia förutom de som vi fick oss berättade. Alla upprörande historier om dödande, våldtäkt, slakt och förtryck. Men också om kärlek, trädgårdar och vardagsliv. Det var flyktingar som berättade. Människor som lämnat sina länder och på olika sätt kommit till Sverige för att … tja, för att. I väntan på uppehållstillstånd skulle de lära sig svenska. Oavsett. Ibland dök en person inte upp till morgonens lektion. Sjuk, utvisad? Vi fick aldrig veta.
Med det i tankarna börjar jag läsa Little Bee, romanen om en ung kvinna som flyr från Nigeria till England. Med sig har hon något slags hopp om en bättre framtid. Hon får stanna i två år på en sluten flyktinganläggning. Hon stryker kring väggarna, undviker männen och jobbar hårt för att lära sig om kulturen och Drottningens Engelska. Hennes ansträngningar står i skarp kontrast till vakten som ska ha uppsyn över kvinnorna, samtidigt som han helt öppet läser halvporriga blaskor. Äckligt. Kvar på stranden i Nigeria finns det avhuggna finger som räddade Little Bee från att bli mördad den där gången strax innan hon flydde. Fingret som tillhörde en engelsk turistkvinna som var där med sin man Andrew. Den kvinnan, Sarah, blir den andra berättarrösten i romanen för vem ska Little Bee söka upp när hon äntligen får lämna anläggningen. Hon känner ju ingen annan än Sarah och Andrew. Men händelsen på stranden kunde aldrig lämna Andrew och strax efter att Litte Bee hör av sig tar han sitt liv.
Länge läser jag boken med en inre bild i huvudet där romanen åker allt högre på min Årets-Bästa-Lista. Det är förstås den intressanta historien och jag blir upprörd av hur människor behandlas sämre än smutsen under skorna. Det är också Little Bees sätt att betrakta världen och hennes du-tilltal till oss. Det är Sarahs kärlek till sin son Charlie. Det välskrivna. Det sorgliga. Det humoristiska. Bra, bättre, bäst! Men det kommer ett men nu. Ett spoiler-men så hoppa ner till nästa stycke om du vill. Avslutningen på boken, vad är det? Åter-till-Nigeria-delen, alltså. Det känns bara som kladd och kliché och skapat för att kunna bli ett fantastisk filmavslut med lille Charlie springande på stranden i slow motion typ.
Men det är det. Helheten är ändå störst och trots mitt spoiler- men: Det här är en riktigt bra läsning som jag inte kommer att glömma på ett bra tag. Må flyktingorganisationen i Europa bli något annat.
Little Bee. Chris Cleave. Utgiven 2009, på svenska av Brombergs 2012.
Andra om boken. Fiktiviteter gillar också med något litet förbehåll. Bokmoster berättar om att filmatisering är aktuell. Calliope håller inte med mig om mitt men.
Frankrike i slutet av andra världskriget. Claire arbetar som ambulansförare åt Röda korset. Trots risker jobbar man stundtals också åt motståndsrörelsen. Räddar människor från fiendens straff och fasor. Just nu är Claire i Béziers. Grubblar över om hon ska acceptera ett nytt uppdrag eller åka hem till föräldrarna i Paris. Vid fronten finns hennes fästman Patrice och hon borde också besöka hans föräldrar.
Men det där ekorrhjulet med äktenskap, barn och rutiner. Nästan lite skamset vet Claire att kriget har besparat henne det. Det tuffa och riskfyllda arbetet innebär ju också en stor frihet. Hon är den hon vill. Hon gör som hon vill. Hon umgås med vem hon vill. I sina dagböcker skriver hon att hon längtar hem till föräldrarna men längtar hon efter Patrice? I Béziers njuter hon av att känna sig “nyttig och kanske till och med oumbärlig”. Freden närmar sig. Vad ska hon göra?
Och så:
I kväll regnar det, men jag är lycklig, för nu är jag fri. Jag bryr inte om Patrices smärta, som är oerhörd. Jag är gräslig och avskyr mig själv, men det bryr jag mig inte heller om. Jag är inte så värst gammal än. Jag ska åka till Berlin, och jag har allt att hoppas av livet. Jag behöver inget straff, jag visste inte bättre.
Med freden kommer nya arbetsuppgifter till Berlin. Claires dagar är fullspäckade med att hjälpa flyktingar och krigsskadade i staden. Berlins sektorgränser är svåra att passera. Vem är vän numera och vem är fiende? Jag sträckläser och lägger motvilligt undan boken när det är tvunget. Brev och dagböcker sammanvävs till en historia där kriget hela tiden är närvarande, men inte de blodiga scenerna, inte den utåtriktade politiken, inte de kända namnen.
Först på den allra sista sidan trillar den berömda polletten ner. Det lilla berlinbarnet föds och jag förstår att det här handlar om författarens mamma. Jag är så uppslukad av berättelsen att jag inte lägger ihop den enkla matematiken. Wiazemsky heter huvudpersonen Wiazemsky heter författaren. Bingo.
Men det spelar ju just ingen roll.
Mitt Berlinbarn. Anne Wiazemsky. Utgiven 2009. På svenska av Elisabeth Grate Bokförlag 2012.
Sofie Sarenbrant släpper sin tredje roman: Vila i frid. Den utspelar sig på Yasuragi, Hasseludden och vi firade boken där med god dryck och japanska tilltugg och ett trevligt mingel.
Bokens omslag är gjort av Maria Sundberg. Det är effektfullt med den till synes lugna blåvattniga bakgrunden och de tre stenarna som utstrålar harmoni i kontrast med det bleka japanska kanji-tecknet för Död.
Grattis Sofie säger vi!
