Polyglott betyder flerspråkig och ordet var nytt för mig. Gillar hur det låter och skulle vilja använda det ofta, men misstänker att jag nog inte får så många tillfällen. Årets Augustprisvinnare blev för mig något av en bladvändare, jag läste fascinerat på och läste ut boken under loppet av en dag. Efteråt kände jag mig som ett frågetecken, vad var det egentligen jag hade läst? Styrkan i en klassiker sägs vara att författaren låter tillräckligt mycket vara osagt för att läsaren ska få skapa sig sin egen bok. Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens. Jag tror också den vinner på att läsas sakta och eftertänksamt eller för all del, två gånger.
Karaktärerna är osympatiska och omöjliga att begripa sig på. Jag skulle rentav vilja kalla dem icke älskansvärda. Den läsare som vill finna nya litterära vänner, kammar noll. Wolff har skapat sina karaktärer för att åskådliggöra mänskliga drag och beteenden och som inkapslad i den anglosaxiska berättarstilen känns det ovant. Jag gillar dock boken, så här ett par veckor efter att jag läst snurrar den fortfarande i mitt huvud. Helt klart en värdig Augustprisvinnare. Men be mig inte redogöra för handlingen, det är alltför många trådar som kan bindas samman på olika sätt, så till detta är jag oförmögen.
Således en utmärkt bokcirkelbok där alla deltagare kommer att ha en egen tolkning!
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.
Fyra böcker om livslång vänskap mellan två kvinnor. Elena och Lila växer upp i samma kvarter i en fattig del av Neapel. De sociala normerna är huggna i sten, våld och mindervärdeskomplex präglar invånarnas liv. Båda flickorna är studiebegåvade men endast Elena får möjlighet att läsa vidare. Jag absorberades in i Elenas huvud bara några sidor in i första romanen och jag är fortfarande kvar efter att ha avslutat tredje delen som på svenska heter Den som stannar, den som går.
En sällsamt fascinerande och underlig roman! Huvudkaraktären Yeong-hye som berättelsen kretsar kring är en passiv karaktär, så till vida att hon möter omgivningens krav med aktiv passivitet. Hon är i bokens första del gift med en självgod och narcissistisk man som valt just henne därför han anser att hon är en medgörlig och intetsägande människa. En människa som underkastar sig hans vilja och som aldrig någonsin kan komma att överglänsa honom. ( Ack vad han bedrog sig.)
För alla oss djupt troende Jane Austen-nördar har det äntligen blivit dags att läsa Eligible på svenska. (Naturligtvis har vi redan läst den på engelska). Jag personligen har skrattat lika gott nu, kanske rentav ännu mer, framförallt åt makarna Bennets kommentarer. Som fjärde författare ut i ”The Jane Austen project”, (som går ut på att namnkunniga författare skriver nutidsversioner av Austens verk), är Sittenfeld den enda som hittills bestått provet. Hon har lyckats föra över Austens karaktärer till 2000-tal och skapat en oemotståndlig romantisk komedi fylld av humor och ironi. Sanning och skvaller kan läsas med stor behållning av alla, inte bara de som läst ursprungsromanen.