Bokfrukost om Ett halvt liv av kärlek

Höstens tema på bokklubben är Asien och tämligen omedelbart föll valet på Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang. Här får vi följa kärlekshistorien mellan Manzhen och Shijun över lång tid. Det är många förvecklingar, misstag och missförstånd som uppstår genom åren i denna långsamt berättade historia. Vi är i Shanghai på 30–40-talen men tidsmarkörerna är inte alltid uppenbara. Det är historiska händelser som visar var i tiden vi befinner oss.

Kärlekshistorien är central, men jag uppslukas främst av vardagsskildringarna i Kina. Hur var det att leva som kvinna? Hur var det att arbeta? Hur reste man? Hur såg vänskapen ut?

I bokklubben resonerar vi om ovanan vid att läsa en långsam berättelse. Var den för lång? För detaljerad? Vi var överens om att huvudpersonerna var sympatiska, och vi hittade flera människor att tycka om. Andra karaktärer var rent hårresande i sina handlingar, som Manzhens syster och make. Det var mycket mat och ätande i boken, det är verkligen en bra sak när det gäller att förstå hur människor lever. ”Jag var hungrig hela tiden”, säger en bokklubbare.

Ord som såpopera kom upp. Det kan hänga samman med den andra halvan av boken där somliga brev inte kom fram, andra brev som kom till fel adress, besök som gjordes när personer inte var på plats eller till fel adress, telefonsamtal som ingen svarade på.

Språket var tydligt och berättande. Inga förklaringar gavs till sakernas tillstånd utan man fick som läsare successivt föras in i en förståelse. ”Författaren har skrivit för en läsekrets som kan de sociala koderna”, säger någon. I den andra delen av romanen ändras det, plötsligt dyker det upp statements som uppfattades som onödiga. Jag själv tänkte på kommentarerna som markeringar, till exempel samhällskritik eller kritik mot människor med makt och pengar.

Jag tror att vi alla tyckte om boken, hur mycket skiftade som vanligt. Det kommer dröja länge innan jag slutar tänka på den.

Ett halvt liv av kärlek. Eileen Chang. Utgiven 1948. På svenska 2019 hos Atlantis, i översättning av Anna Gustafsson Chen.

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.

Bokfrukost om En halv gul sol

Oj vilken författare hon är, Chimamanda Ngozi Adichie . Det är vi rörande överens om under den senaste bokfrukosten när vi diskuterar En halv gul sol. Romanen utspelar sig i Nigeria under 60-talet där vi får följa några människor i det inbördeskrig som råder.

Av olika skäl var vi inte så många den här morgonen (läs sjukdom och signalfel) så samtalet hann få flyta i väg från boken och kom att handla om Afrika i allmänhet. Vi pratade också om boken Miljardlyftet av Anders Bolling och Erik Esbjörnsson som är intressant att läsa för att förstå det som händer på den stora kontinenten idag.

Om En halv gul sol vi sa vi:

  • Romanen är så välberättad. Detta att röra sig mellan det tidiga 60-talet när drömmar om frihet var så intensiva, och slutet av seklet när kriget närmade sig sitt slut.
  • Få romaner är värda så många sidor.
  • Människorna förändras av kriget. Gränserna flyttas hela tiden för vad man kan stå ut med hos sig själv och andra. Vad man aldrig trodde man skulle göra, det gör man.
  • Adichie skildrar vad som händer under ett krig, på individnivå.
  • Konflikten med systern blir helt oviktig.
  • Man bygger upp en relation till varje karaktär.
  • Otroligt gripande och berörande roman. Den är så allmängiltig. Här är det Nigeria. Det kan vara vilket krig som helst.

Nästa bokfrukost är den 19 mars då vi diskuterar En sista vinter av Håkan Norebäck.

Bokfrukost om Min bror av Jamaica Kincaid

Jamaica Kincaid utgivning har funnits i Sverige, via Tranan, i många år. Men det känns som att hon först nu, det senaste året har blivit mer omtalad i media. Eller? I frukostbokklubben samlades vi hur som helst härom morgonen för att samtala om Min bror.

Det är, har hon sagt, en självbiografisk bok om broderns döende i aids. Hon återvänder till Antigua för att hjälpa till med mediciner och bättre vård. Men möter också sitt förflutna väldigt påtagligt. Berättandet är cykliskt, ett repetitiv rytm likt en stream of consciousness .
Röster från samtalet:

Hon för en inre monolog, sedan ska hon berätta och måste förtydliga.
Omtagningar, om och om igen.
Kändes till sist tjatigt.
Hon är väldigt ärlig.
Det fattas en del i berättelsen om mamman, trots att hon säger så många ord.
Hon skriver som tankar är, snurrande.
Det är som att läsa poesi.
Jag blev så berörd av berättelsen.
Fantastiskt bra, en del i sorgearbetet?
Komplex som i familjeband
Varje mening är meningsbärande
Intressant samhällsskildring. Kontraster med den forna kolonin.
Relevant beskrivning av aids-behandling.
Tröttnade mot slutet. Men begrav honom nu!

Min bror. Jamaica Kincaid. Utgiven av Tranan 2018 i översättning av Niclas Nilsson.