Bokfrukost om Där rinner en älv genom Saivomuokta by av Pia Mariana Raattamaa Visén

Berättelsen börjar 1895 och huvudkaraktären är en plats Saivomuokta by. Hit kommer till kommer Israel och Maija för att leva och bilda familj genom nedslag i tiden får vi följa familjen fram till våra dagar. Vi var överens om att det märktes att författaren hade släktforskat och vi var också överens om att vi gillade boken. Vi tyckte om det stillsamma men drivna berättande och de olika berättargreppen. ”Förbaskat skickligt att skildra så många generationer med så få ord på så få sidor”, sa någon, och vi andra höll med.

Några röster från morgonens samtal:

  • Mitt norrbottniska hjärta rördes
  • Vemodig
  • Som jag grät när Maija förlorade sin mamma
  • Blev uttråkad i början med sedan blev den jättebra
  • Nedslag i både stora och små händelser
  • Gillade att finskan i boken finns med
  • Känns ibland lite dokumentärt
  • Gillade bastuscenen
  • Det skulle faktiskt varit bra med ett familjeträd där man kunde kolla upp släkten om man blev förvirrad
  • Fullkomligt älskade boken
  • Vet äntligen vad ett pörte är!
  • Gillar att som läsare ha ett helikopterperspektiv
  • Alltid detta med att människor inte får tala sitt modersmål. Hemskt.
  • Maija satt inte still en sekund, alltid fanns det något att göra
  • Hon tänkte hela livet på tiggaren som hon avvisade
  • Förfärligt när de måste be skollärarinnan om pengar till mat och de får ett lån! Den som är satt i skuld är inte fri!

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.

Bokfrukost om Band av Domenico Starnone

Romanens första mening sätter tonen i romanen:
Om du råkat glömma det min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru.

Aldo och Vanda gifte sig i början av 60-talet och fick snabbt två barn. Några år senare lämnade Aldo familjen för en yngre kvinna. I början av boken får läsaren ta del av de ursinniga, rasande brev som Vanda skrev till Aldo under de år han levde med en annan. Brev som dyker upp igen 30 år senare efter ett inbrott i parets lägenhet. Aldo och Vanda försonades aldrig även om de blev ett par igen, ett tragiskt faktum.

Ännu en roman om en gravt dysfunktionell familj, sa en av oss och flera andra av oss menade att boken stundtals var jobbig, rent av obehaglig att läsa. Den är kort och annorlunda uppbyggd vilket vi alla gillade och även att den trots sitt mörker har driv och är lätt att läsa. Ingenting är givet, mycket lämnas till läsaren att tolka vilket gör Band till en perfekt bokcirkelbok.

Så var det slutet som flera av oss såg komma tidigt i romanen, medan andra blev förvånade. Några röster från morgonens diskussion:

*Ännu en roman om det sociala arvet

*Känner sympati för Vanda

*Vanda fick syre av sin oförsonlighet

*Irriterad på folk som säger en sak och gör en annan

*Måste smälta denna roman innan jag säger något

*Tyckte den kändes ofärdig

*Det är synd om människorna

*Blev väldigt orolig för katten

*Jätteintressant inte minst upplägget

*Högsta betyg när jag läste den för ett tag sedan fick läsa om

*Vad hade ungarna för chans egentligen

*Kommunikation saknades helt i familjen

*Lidia var Aldos stora kärlek

*Räknade snabbt ut slutet

*Karaktärerna pratade mycket om sin ålder som om deras tid var utmätt

*Gillade berättarstilen

*Det sociala arvet var tydligt, dotterns personlighet var moderns, sonen faderns

*Omslagsbilden är med de sammanknutna skosnörena är fantastiskt talande

Utgiven på Bazar Förlag 2018, översättning av Helena Monti.

Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste


Nej och åter nej, bokfrukost med Nina Lykke

Så var det dags för säsongsavslutning för bokfrukostarna. Våren har varit nordisk med Binas historia och Blå (Maja Lunde), Sällskapet (Christina Hesselholdt), Nödåret (Ali Ollikainen) , Ärr (Audur Ava Ólafsdóttir) och fin avslutning med Nej och åter nej tillsammans med Nina Lykke.

”Jag ville skriva en existentiell roman om livet”, säger Nina och blev nästan förvånad över att alla ser romanen som en satir över medelklassen. ”Det var inte min plan.” Romanen är ett triangeldrama med det gifta paret Ingrid och Jan och kollegan Hanne. Ingrid har ett evigt katastroftänkande. Tänk om? är inledningsorden till hennes eviga orostankar. Men när bomben faller och Jan menar att han måste få utforska sina känslor till Hanne blir hon snarare lugn och kontrollerad. Hanne är i den åldern där det är hög hög tid att skaffa barn. Och då behöver man en pappa. ”35-åriga kvinnor faller för gråhåriga män med skägg därför att de ser ut som pappor”, gissar Nina. Vad de inte tänker på är att de på köpet får exet, tonåringarna och hunden.

Vad vi resonerade om:

 Skrattade hjärtligt, men satte skrattet i halsen.
Jobbig men välskriven.
Rolig men så sorglig
Lite seg i början, väntade på hennes urladdning
Läste den med ett skrik
Läser med kniven i hjärtat
Känner igen mig själv, på gott och på ont
En satir över nutidsmänniskan
Herregud vad bittra alla var, den ständiga jakten på något bättre
Lysande inläsning av Alexandra Rapaport
Vill skrika åt Jan och tyckte Hanne fick vad hon var värd
Kompisarna fick en kick och mådde bättre av att gräla inför publik. Hur publiken kände sig sket dom i.
Hanne var bokens mest tragiska person.

Och hur vi såg ut