{ 1 comment }
Frukostträffar
Flera förlag specialiserar sig på att ge ut enstaka noveller och inte samlingar. En ensam novell är stark, säger de. Är det så undrade vi och börjar årets bokfrukostar med tre fristående noveller, tillfälligt sammansatta till en samling. På vägen till Vetekatten funderar jag över hur resonemangen ska gå. Kommer vi att gradera: bra bättre bäst, dålig sämre sämst? Eller bara se det som tre noveller tillfälligt sammansatta till ett morgonprat och inte relatera dem till varandra?
Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om den flyktiga flickan Arielle. Som ung träffar hon en pojke, han som står på stenen och tittar men vart tar han vägen? Berättelsen gör, trots sitt korta format, nedslag i tillfällen under många år. Den har Fagerholms typiska bildrika språk. “Men vad är det här”, säger någon. Pretentiös och överarbetad. Snårig och obegriplig. Det är svårt att få ett sammanhang. Andra pekar på det intressanta upplägget när Fagerholm väljer ut tre personer och låter dem mötas vid olika tidpunkter i livet. Ett kammarspel som gör en spännande novell. “Novell”, utbrister då någon. “Det här är ingen novell, det är en kort text bara, en komprimerad roman.”
Sumpen av Veronica Malmgren gestaltar en ung kvinna mycket bra. Novellen är kort, men lyckas till och med fånga kvinnans hela bakgrund. Hon har något slags ätstörning förstår vi, när hon uppmärksammar, stundtals fixerat, omgivningens utseende och kroppar. Hon och pojkvännen John har gjort slut, men är det okej att hennes bästa vän blir tillsammans med honom? Stämningen, känslorna, allt väl fångat av Malmgren.
Snö av Måns Wadensjö är den tredje novellen vi läser, och den kortaste. Vad är det som händer i den insnöade miljön? Kanske ska vi se novellen som en gestaltning av en känsla. Vi är osäkra och pekar på det flyktiga i texten och det vackra språket. Var är vändpunkten? undrar någon. Skönt att slippa en vändpunkt, menar någon annan. Men alla låter vi oss välvilligt charmas av att det utspelar sig i Stockholms-miljö.
Vi avslutar frukosten med att diskutera hur inne det egentligen är med enstaka noveller? Förlagen verkar tycka det eftersom flera förlag ger ut noveller på det viset. Vi velar fram och tillbaka. Somliga är tveksamma till novell-formatet överhuvudtaget och vill läsa längre romaner. Andra uppskattar verkligen en välskriven novell och då oavsett om det sker i en samling eller som en solitär.
Vad tycker du?
Som avslutning ska du få en fin länk till Anna Toss som satt samman en lista med noveller du kan läsa on-line. Nästa bokfrukost sker under vår bokresa i februari. I mars träffas vi som vanligt på Vetekatten och då diskuterar vi Jorden de ärvde av Björn af Kleen.
- – - – -
Och hur var det med graderingen då? Jodå, vi graderar. Men på olika skalor och i olika ordning. Som vanligt!
{ 4 comments }
Foto: Ola Kjelbye
Under frukostträffen när vi pratade om Åsa Anderberg Strollos bok Hoppas väcktes många tankar och funderingar kring tillkomsten av boken och framför allt researchen kring den. Vi bestämde oss för att ställa frågorna direkt till Åsa. Hoppas är också en av de nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris.
Hej Åsa! Hur kom du på idén att skriva om Jonna som rymmer hemifrån?
Idén kom, som det ofta är, från flera håll. Från privata minnen och känslor och som en slags fortsättning på min första bok, Bryta om, som också handlar om att växa upp i en familj som inte fungerar. I Bryta om stannar huvudpersonen och vägrar ge upp (med det pris som det innebär) och i Hoppas gör huvudpersonen tvärtom och sticker hemifrån (vilket också kostar på rejält.) Båda är utöver att vara skönlitterära romaner också en kritik mot det skyddsnät runt utsatta människor som jag inte tycker fungerar optimalt i Sverige.
Bokens skeenden i centrala Stockholm känns mycket trovärdiga och realistiska, hur mycket research gjorde du innan boken och på vilket sätt? Har du besökt alla platser? Träffat ungdomar som rymt hemifrån?
Jag har gjort oändligt mycket research inför skrivprocessen, det tog mycket tid. Jag läste all forskning som finns på området, t ex Rädda Barnens båda rapporter om hemlösa tonåringar och intervjuade unga som rymt hemifrån och socionomer på Stadsmissionens Enter som dagligen arbetar med dem. Och ja, platserna – förutom Kolsva och Ullvigymnasiet – har jag absolut besökt, bostadshotellet som finns med i boken bodde jag själv på under några år, det här är mina vardagskvarter.
Hur vanligt är det med uteliggande ugndomar?
Hemlöshet bland tonåringar skiljer sig från hemlöshet bland vuxna, det är t ex inte vanligt att man behöver sova just utomhus. Som tonårstjej flyttar man hem till en äldre kille (man byter sex mot tak över huvudet) eller runt bland kompisar eller bor kanske i ankomsthallen på Arlanda. Men otryggheten, rädslan och utsattheten är densamma – oavsett ålder. Vi har inte exakta siffror på hur många under 20 år som är hemlösa i Sverige men man ser en ökning i och med att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och barnfamiljer vräks på ett sätt som var tabu för bara tio år sedan. En del unga i hemlöshet hoppar av gymnasiet för att få hjälp från soc när de fyller 18 (den konstiga regeln som Alex beskriver i boken) och då har man ju en lång väg tillbaka. Ungdomarna kommer från stökiga hem och väljer hemlöshet i ett försök att rädda sig – men så blir det ofta precis tvärtom.
Hemlöshet bland tonåringar skiljer sig från hemlöshet bland vuxna, det är t ex inte vanligt att man behöver sova just utomhus. Som tonårstjej flyttar man hem till en äldre kille (man byter sex mot tak över huvudet) eller runt bland kompisar eller bor kanske i ankomsthallen på Arlanda. Men otryggheten, rädslan och utsattheten är densamma – oavsett ålder. Vi har inte exakta siffror på hur många under 20 år som är hemlösa i Sverige men man ser en ökning i och med att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och barnfamiljer vräks på ett sätt som var tabu för bara tio år sedan. En del unga i hemlöshet hoppar av gymnasiet för att få hjälp från soc när de fyller 18 (den konstiga regeln som Alex beskriver i boken) och då har man ju en lång väg tillbaka. Ungdomarna kommer från stökiga hem och väljer hemlöshet i ett försök att rädda sig – men så blir det ofta precis tvärtom.
Hur vanligt är det att ungdomar stjäl och säljer saker till personer som sen säljer på Tradera?
Det har jag ingen aning om. Men det finns väldigt många oöppnade leksaksförpackningar till salu på Tradera, det skulle ju kunna vara en ung person (som Elina i boken) som på något sätt är inblandad.
Vad skriver du på just nu?
Jag ska gå en kurs på DI nu, så jag vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva. Men jag har en idé till en bok som egentligen dök upp innan jag skrev Hoppas, en historia som börjar och slutar i Himalaya i Indien.
Tack Åsa för att du svarade på våra frågor!
Tack för att jag fick vara med! Ha det så bra!
{ 0 comments }
Det var dags för årets sista frukost i decembermörkret. För ett år sedan diskuterade vi Unni Drougges Bluffen. Då var jag höggravid och kom dit ensam. Under hela 2011 så har jag haft sonen Bob i släptåg. Första halvåret låg han mest och sov i sin vagn men under hösten har han velat vara med och prata eller krypa runt under bordet och smaka på deltagarnas skor. Därför var det ganska skönt att komma själv den här gången eftersom stafettpinnen nu är överlämnad och Bob nu mer är hemma med sin pappa och jag ska förtjäna familjens levebröd. Men inte är vi bäbislösa på bokklubben för det. Cecilias lilla Astrid föddes för fem veckor sen och gjorde premiär på träffen med att sova sig igenom hela frukosten!
Vi diskuterade Hoppas. Ungdomsromanen som Åsa Anderberg Strollo vann priset Spårhunden med. Ett välförtjänt pris tyckte nog de flesta i klubben för rösterna var samstämmiga – det var roligt att få läsa en sån bra och fängslande bok som avslutning på året. Boken är välskriven och rapp. Man vill inte sluta läsa för det är spännande hela tiden. Några ologiska luckor emellanåt (som hur kommer det sig att deras mobiltelefoner bara funkar sådär) men det är överkomligt och inget vi hakar upp oss på.
Några diskuterar Jonnas, huvudrollsinnehavaren, drivkraft och menar att den inte är trovärdig medan andra inte håller med utan menar att det precis är sådär att vara ung.
Slutet är öppet för olika tolkningar. Vi diskuterar några olika alternativ och kommer fram till att det öppna slutet ändå är det allra bästa.
Jag glömde tyvärr ta bilder även den här gången. Påminn mig nästa gång i januari då vi ses och diskuterar noveller. 12 januari ses vi!
{ 0 comments }
Någon har inte läst, men tycker att författaren är tillräckligt intressant för att komma att lyssna på diskussionen. Någon annan har läst hundra sidor och vill bli övertygad att läsa vidare. Andra har läst och åsikterna om läsningen är blandade. En vanlig bokfrukost på Vetekatten alltså.
Vi börjar i romanen. Allt är i rörelse tar sin utgångspunkt i ett hus i Österlen där fotografen Joar förbereder sin retrospektiva utställning. Det går trögt. Tröskeln är hög numera för att ta sig samman, betrakta sitt verk och göra ett slags urval som visar…ja vadå? Somligt är man stolt över, annat skäms man för. Tankarna om skapandet gnager sig genom hela romanen. I stället läser han, lyssnar på musik, ser på tv, umgås med sin väninna Anne som då och då kommer över. Att vara sextioårig man, vad är det? Bara ångest inför döden?
I hasorna hänger brodern Nicklas, framgångsrik företagare av förpackningar. Han tränger sig in i Joars liv, rent bokstavligt in i huset. Samlar “familjen” och sätter igång ett drev mot Joar med brev, sms och socialkontoret i bygden inblandad. Joar drar till Kanarieöarna men måste ändå återvända. Allt är åt helvete. Allt är i rörelse.
Vi diskuterar Lundells drag att lägga berättarjaget i boken så nära sitt eget liv. Österlen. Konstnärskapet. Det som gör att många ständigt tänker att det måste vara självbiografiskt. Ett berättartekniskt knep, tänker vi. Runt författaren finns många myter, förväntningar och fördomar. Varför inte dra nytta?
Samhällskritiken då? Gnället som flera recensioner pratar om. Jodå, mycket sätts under lupp och inte mycket kommer undan. Historien börjar strax före valet 2010 och den unkna politiska situationen beskrivs, kommenteras och ratas. Som vanligt ett Lundellskt finger upp i luften och känna av vart vindarna blåser. Men ingen lösning presenteras egentligen, påpekar en av frukostätarna. Därav kanske kommentarer om just “gnäll”.
Någon saknar dramaturgi och gestaltning. Två viktiga vändpunkter lämnas därhän, menar man och berättelsen är en beskrivning. Någon annan säger att hela boken i sig är en gestaltning av ett tillstånd. Språket tenderar stundtals att bli prosalyriskt. Är det inte som bäst då, funderar vi? Det uppbrutna. Det associativa länkandet som gör att man inte får släppa taget för risken att glida ur berättelsen. Hur håller man fast?
Troligen skulle en del kunna skäras bort, omtagningar och ovidkommande som stör läsrytmen, säger vi och sväljer den sista tuggan av smörgåsen. Men exakt vad är vi osäkra på. För allt är i rörelse. Vi också.
_____
Jag gillar som bekant Ulf Lundells författarskap, musik och konst. Jag har förstås läst allt han har skrivit, från Jack 1977 till Allt är i rörelse 2011. Den enda romanen jag har läst om är Jack. Håller de fortfarande? Vinter i paradiset, Hjärtats ljus, En varg söker sin flock, Värmen – romanerna jag tyckte så mycket om? Jag ska kolla. Göra min egen retrospektiva sondering.
{ 4 comments }
Söndag 11.30 träffas vi i dagsljuset på Långbro värdshus och pratar otäcka böcker. Följ med!
Nästa frukostträff är den 25 november när vi som vanligt ses på Vetekatten och pratar om Allt är i rörelse av Ulf Lundell.
Nominera din favorit till Bokbloggarnas litteraturpris.
Bokresan går av stapeln den 11 februari men få rabatt om du betalar senast den 30 november
{ 0 comments }
Idag slog vi rekord i deltagare med hela fyra nykomlingar. Om jag inte missräknat så var vi 14 stycken deltagare mot tidigare rekord 12 stycken. Otroligt roligt att så många vill äta frukost med oss.
Vi grottade ner oss djupt i Dawn French bok En liten smula underbar. Dawn French, känd från French & Saunders och Ett herrans liv. Förväntningarna var höga på en rolig bok och visst låg skrattet nära många gånger men förväntningarna infriades inte riktigt tyckte många i församlingen.
Några störde sig på språket och menade på att medelklassbritter inte pratar så, medan några av oss andra inte alls tänkt på det och själva hade erfarenhet av överklassbritter som förfallit i språket. Även våra åsikter skiljde sig åt kring karaktärerna, några älskades och några ogillades.
Det tog lång tid innan det riktigt började hända saker. En lång transportsträcka (lite tråkigt) men en händelsrik upplösning. Så kanske man kan sammanfatta det hela.
Och så var det Bobs sista träff. Min son alltså. Nu ska han hänga med sin pappa istället och ärligt talat börjar han bli för stor och rastlös för att hänga på frukostcirklar. Han är ju snart 10 månader och kryper och klättrar hellre omring än att drica the och prata böcker. Men nästa gång kanske vi har en ny bäbis med oss. En av våra flitigare frukostdeltagare Cecilia föder vilken dag som helst. Lycka till!
{ 3 comments }
Vi tycker om att träffas och prata böcker! Titta i högerspalten här bredvid och kom med!
Vi är ju väldigt morgonpigga här. Utom på söndagar då vi vill sova ut. När vi sedan vaknar är det gott med brunch. Nästa gång är den 16 oktober då vi pratar memoarer. Vi har läst Fragment av Marilyn Monroe och Bekännelser av Nina Hagen men det kräver vi sannerligen inte av våra brunchdeltagare. Hunger och lust att prata memoarer och biografier räcker bra. Vi har ett par platser kvar så kom gärna med!
Frukostbokklubben träffas ju varje månad och nästa gång är den 26 oktober då En liten smula underbar av Dawn French ska pratas om. Kolla in Facebook för detaljer.
Höstens andra brunch är den 20 november. Vad sägs om skräckböcker då? Vi lägger ut inbjudan på facebook inom kort. Men boka datumet. Det är den sista brunchen för hösten på Långbro värdshus. Sen blir där julbord för hela slanten.
November månads frukostbokklubb diskuterar Allt är i rörelse av Ulf Lundell och sker den 25 november. Vill du vara med så kan du förvärva romanen genom att skriva i kommentaren i samband med anmälan.
I december läser vi Hoppas av Åsa Anderberg Strollo. Den 15 december träffas vi och kan det vara så att det blir både saffransbulle och julklapp då? Du kan komma över boken genom oss, när du anmäler dig.
Och under hela den här tiden kan ni med bokblogg nominera titlar till Bokbloggarnas litteraturpris!
{ 0 comments }
Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.
Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.
Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, “ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.
“Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.
“Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.
{ 0 comments }
Kom ju på att jag glömt blogga från frukostträffen i juni, säsongsavslutning och allt. Vi hade alla läst Till sista andetaget av Anne Swärd, som handlar om en flickan Lo som växer upp i en storfamilj men som enda barnet och är förutom från föräldrarna, omhuldad och skyddad från alla håll och kanter av mostrar och fastrar i en salig röra.
Hon träffar den mycket äldre pojken Lukas och en stark vänskap och kärlekshistoria tar sin början. Det är otroligt mycket symbolik i boken som är roligt att diskutera, den återkommnde elden, den osympatiska modern, fadern som inte går att prata med, oljeplattformar, frånvarande fäder med mera. Alla läser vi in olika saker i karaktärerna.
Vi enas om att språket är bra och fyllt av överraskningar. Oväntade ord som inte passar in bryter av och skapar dramatik. Några av oss har helt fattat tidsrummet helt fel trots att det står på baksidan att den utspelar sig runt 70-talet. Vi tycker det känns äldre.
En del bihistorier hade vi klarat oss utan men på det stora hela gillar de flesta boken och dess frågetecken och dubbelhet.
{ 0 comments }
