Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste


Nej och åter nej, bokfrukost med Nina Lykke

Så var det dags för säsongsavslutning för bokfrukostarna. Våren har varit nordisk med Binas historia och Blå (Maja Lunde), Sällskapet (Christina Hesselholdt), Nödåret (Ali Ollikainen) , Ärr (Audur Ava Ólafsdóttir) och fin avslutning med Nej och åter nej tillsammans med Nina Lykke.

”Jag ville skriva en existentiell roman om livet”, säger Nina och blev nästan förvånad över att alla ser romanen som en satir över medelklassen. ”Det var inte min plan.” Romanen är ett triangeldrama med det gifta paret Ingrid och Jan och kollegan Hanne. Ingrid har ett evigt katastroftänkande. Tänk om? är inledningsorden till hennes eviga orostankar. Men när bomben faller och Jan menar att han måste få utforska sina känslor till Hanne blir hon snarare lugn och kontrollerad. Hanne är i den åldern där det är hög hög tid att skaffa barn. Och då behöver man en pappa. ”35-åriga kvinnor faller för gråhåriga män med skägg därför att de ser ut som pappor”, gissar Nina. Vad de inte tänker på är att de på köpet får exet, tonåringarna och hunden.

Vad vi resonerade om:

 Skrattade hjärtligt, men satte skrattet i halsen.
Jobbig men välskriven.
Rolig men så sorglig
Lite seg i början, väntade på hennes urladdning
Läste den med ett skrik
Läser med kniven i hjärtat
Känner igen mig själv, på gott och på ont
En satir över nutidsmänniskan
Herregud vad bittra alla var, den ständiga jakten på något bättre
Lysande inläsning av Alexandra Rapaport
Vill skrika åt Jan och tyckte Hanne fick vad hon var värd
Kompisarna fick en kick och mådde bättre av att gräla inför publik. Hur publiken kände sig sket dom i.
Hanne var bokens mest tragiska person.

Och hur vi såg ut

Bokresa är en bokresa är en bokresa

Vi var i Brighton i år.  Utlandsresa nummer 6 och en halv. Sexton trevliga människor, ja jag räknar in mig själv bland de trevliga, som packade resväskan för att åka till den här brittiska kuststaden och diskutera Starlings. Också. Tittar vi runt på bloggar och insta-flöden hinner sexton personer med så otroligt mycket (litterärt) under en helg och lite till. Läs till exempel hos Enligt O eller Bibliotekskatten.

Det är roligt att ta sig an en stad ur ett litterärt perspektiv. Vår guide Gill, som jag helt enkelt googlade mig fram till, tog oss med till platser och personer som vi kanske inte hittat till på egen hand. Jag älskar litterära promenader av hela mitt hjärta! Nästan lika mycket som att läsa romaner som utspelar sig på platsen jag befinner mig på.

Bokresor är bland det fiffigaste vi kommit på här på Breakfast Book Club. Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Skulle vi inte sammanstråla? Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Den utspelar sig också under 30-talet men också efter murens fall.

Redan i mars året därpå gjorde vi en ny resa. Helsingfors och Kjell Westös Där vi en gång gått. Jag hade hört talas om vandringar i böckernas fotspår och lyckades få Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet att guida oss runt i staden.  Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv.

Den halva resan var Humlebaek på sommaren 2015. Det var ju egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter Mosters kaffebar samtidigt som Lousianas litteraturfestival gick av stapeln.

Så i december blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen.

Fortsättning följer…

 

 

 

Bokfrukost om Nödåret av Aki Ollikainen

En kortroman om nödåret 1867 som präglade Finland för lång tid framåt. En  mörk roman som formade många och olika tankar hos oss  bokklubbare. Vi var alla djupt berörda av fattigdomen, flera av oss tyckte att författaren kunde kortat av sexscenerna och vi tänkte på Vilhelm Mobergs Utvandrarna  när vi läste scenen om barnet som äntligen får äta efter en lång period av svält. Trots att det är över 150 år sedan 1867 fann vi likheter med vår tid. Senatorn i boken agerade som vår tids pragmatiska politiker och det var intressant att se hur man värderade tiggare då och jämföra med hur man värderar tiggare nu.

Några positiva röster från morgonens diskussion:
Berörd av fattigdomen, klasskildringen och det vackra språket
Tyckte mycket om boken trots det mörka innehållet
Lyssnade till boken, uppläsaren var jättebra!
Skildringen av människan som snart ska dö var fin
Fann tröst i slutet, ett fint slut på en gripande bok
Skildrade nöden på ett bra sätt
Plågsam läsning
Fångar det mänskliga i nöden
Det fanns trots allt en vilja hos alla att hjälpa varandra, omtanken fanns kvar trots nöden

Några språktankar från morgonens diskussion:
Vi läste den finlandssvenska översättningen eller hur?
Mustigt språk
Hittade inte rytmen i språket
Författaren borde använt imperfekt i berättelsen och presens i drömmarna istället för tvärtom
Kände fysiskt den kalla snön gå genom kroppen under läsningen

Några kritiska röster från morgonens diskussion:
Manschauvinistisk
Retade upp mig på språket
De detaljerade sexscenerna tog för mycket plats

Översatt av Ann-Christine Relander och utgiven av Lind & Co 2016.