Bokmässan

Efter fyra dagar i detta enorma bokmyller fick jag, precis som Ann-Sofie, en oemotståndlig lust att ta ett varv förbi de litterära sällskapen. Det är något väldigt befriande med människor som är entusiastiskt inriktade på bara ett författarskap när man i flera dagars tid har mött en överväldigande mängd titlar och författare i varenda monter. Och man möts där i diskussioner om författarens gärning, det avtryck vederbörande har lämnat till eftervärlden, i stället för en mer krass jakt på senaste bästsäljaren.

Harry Martinson-sällskapet fick jag kontakt med under en morgonpromenad i somras, där en herre i 90-årsåldern brann av längtan att förmedla sin beundran för poeten. Han citerade flytande några rader ur Aniara, som kändes väldigt angelägna dagarna efter Utøya-dådet, med slutorden: ”Men det finns inget skydd mot människan.” Sedan ville han ge mig lite hopp genom Martinsons naturlyrik.

Denne man är naturligtvis en känd karaktär i sällskapet, och jag fick en lång och trevlig pratstund i montern med en av hans kolleger. Han hade en väldigt ödmjuk framtoning och sa först efter en lång stund: ”Men jag gillar dig och vill därför gärna ge dig ett merkantilt förslag.” Efter denna känsla av att bli positivt särbehandlad slog jag till. Diktsamlingen Tuvor från 1973, med träffsäkra iakttagelser om den alldeles vanliga naturen, var den sista Harry Martinson gav ut. Nu har nu kommit i en ny upplaga vilket sällskapet kände stor stolthet över.

Ser fram emot att läsa den på tåget hem, som en liten paus från den stora bokfloden, och drömma mig ut i den riktiga naturen en stund. Ni som är nyfikna på detta författarskap, ta en tur till Harry Martinson-Sällskapets hemsida.

{ 0 comments }

På bokmässan finns alltid ett antal litterära sällskap på plats. Shakespeare-sällskapet, Strindberg-sällskapet. Sällskapen för Salje och Stig Dagerman finns där och liksaså Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren som Petra bloggat om tidigare. Man har också en egen scen med många intressanta program.

Ärligt talat går jag ibland hit för att få det lite lugnare på den galna bokmässan. Här finns stolar att sitta på, ofta en kopp kaffe och alltid någon intressant person att tala med, en som brinner för ett visst författarskap.

Jag går fram mot Saljesällskapet. Sven Edvin Salje. En författare jag faktiskt aldrig hört talas om. Vad gör de i sitt sällskap? Jo, tillexempel ger kunskap om Författaren till sådana som mig som inte känner till honom. Här i montern kan jag titta på den mängd böcker Salje skrivit. Han var också dramatiker får jag veta. I sällskapet finns dryga tusen medlemmar. Värvar man nya på bokmässan? Jodå, 5-10 stycken varje år brukar det bli.

De litterära sällskapen samarbetar genom en nämnd, DELS, som berättar att det finns närmare 200 sällskap i Sverige. De bidrar till att behålla och utveckla kunskapen om författaren, stöttar forskning och materialinsamling och sammanställer skrifter och filmer. En viktig del är förstås också de gemensamma aktiviteterna bland medlemmarna. Det handlar om föredrag, litterära vandringar och resor.

Så borde jag gå med? Ja, får jag till svar, det är väl klart. “Om du inte känner till en av landsbygdens finaste skildrare skulle du ha stor glädje av det.” Jag nickar instämmande. Jo, det ligger säkert något i det.

Vad säger ni? Känner ni till Salje? Är det rätt litterärt sällskap för mig? Gå in på deras hemsida om Salje och se efter.

{ 0 comments }

Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.

Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.

Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, “ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.

“Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.

“Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.

{ 0 comments }

De femton speciellt inbjudna bokbloggarna bjöd igår in andra bloggare, författare och förlag till mingel på Bokmässan. En mycket trevlig tillställning med ett lätt dramatiskt inslag då säkerhetsvakter cirkulerade kring gästerna som rörde sig ut och in mellan vår konferenslokal vi har tillgång till och korridoren utanför. Helt plötsligt dök Bertil Falck, bokmässans grundare, dök upp och berättade att man skulle hålla en presskonferens i lokalen intill och säkerhetsvakterna frågade oroligt hur länge vi skulle hålla på.

Vi fick lova att hålla oss inne i vår lokal prick klockan 17.00 och inte drälla i korridoren, ett löfte som visade sig bli svårt att hålla. Vi fick nämligen inte vara fler än 30 inne i konferensrummet och det var långt fler som besökte oss.

Gårdagens uppståndelse kring Lars Vilks förklädda besök på mässan skulle klockan fem förklaras i en snabbt påkommen presskonferens och säkerhetsavdelningen var ytterst närvarande.

Vi minglade på, både inne i vår lokal och i korridoren utanför och tänkte inte så mycket på klockan och då plötsligt kom Lars Vilks med sitt entourage, omringad av säkert tio civilklädda vakter. Mingelklungan delade sig som när Moses delade Röda havet och Lars såg nöjd ut när han gick förbi. Som att han gillade uppståndelsen.

Presskonferensen verkade ha gått väl och vi är också nöjda med vårt mingel!

{ 0 comments }

Härom kvällen hamnade vi vid samma bord som två tjejer från det tyska förlaget Ullstein. När de såg att en av oss hade med sig ett exemplar av Dawn French bok En liten smula underbar (som är oktober månads frukostbok) uppstod en livlig diskussion om titlar och översättningar. Förlaget Ullstein ska precis ge ut French bok på tyska och översättningen
är klar men man är inte överens om vad den ska få för titel. Det finns inget tyskt uttryck som fångar essensen i bokens titel, En liten smula underbar. Eller A tiny bit marvellous som den heter på originalspråk. Ordet Wunderbar låter inte lika klingande som marvellous och “Ein bißchen” funkar inte. Det betyder “lite grann” och har inte alls samma känsla som “en smula” eller “a tiny bit”. “Ein bißchen” är för hårt och saknar poetisk klang menade Ullsteinförläggarna och berättade att de hade en lista på säkert femtio olika förslag som alla har ratats än så länge.

Ikväll uppstod samma diskussion när vi diskuterade titlar på twilight-böckerna. På engelska har de fantasifulla och suggestiva namn som Twilight, Eclipse och New moon. På svenska heter de istället Om jag kunde drömma och När jag hör din röst. Titlar som faktiskt mer får mig att tänka på Harlequin-romaner än mystiska kärlekshistorier och vampyrer. Jag undrar hur man tänkte. Skymning, Förmörkelse eller Nymåne är titlar jag absolut tror skulle ha funkat för en svensk marknad. Men för twilightserien spelar titlarna faktiskt mindre roll. Bokhandlarna jag talar med säger att ungdomarna struntar i vad dom heter, de frågar efter Twilight-böckerna bara.

Ett annat exempel hittar vi från förra hösten och då vi diskuterade boken Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger på en av frukostträffarna. Då kom också titeln i fokus och vi alla tyckte att den var mycket bättre på engelska. Då heter den Her fearful symmetry. En titel som säger mycket mer vad boken handlar om och som också är mer poetisk och laddad.

För Ullstein förlag kommer det förmodligen sluta med att boken får heta något helt annat och inte alls ha koppling till den engelska titeln. Dawn French har gått med på det. Vad det blir återstår att se.

Vilka titlar gillar du och vilka gillar du inte?

{ 0 comments }

Sitter på tåget hem, förhållandevis pigg efter två intensiva dagar på mässan. Kom i säng hyfsat tidigt igår, förlagsmiddagen var trevlig men inte extatiskt rolig och Park-rundan efteråt blev ovanligt kort. Det räckte faktiskt med ett varv runt baren i år, sen tog syret slut och vi vacklade ut utan att ens ha kunnat kryssa för Leif Pagrotsky eller Christer Sturmark på kändisbingokortet. Det betydde också att vi inte blev upphånglade, nerspillda med vin eller trampade på tårna av några jättefulla författare, vilket kändes ovanligt (och ganska uppfriskande faktiskt).

Annars brukar det vara stående inslag, eftersom vi är på Bok- och FylleBiblioteksmässan där alkoholen flödar. Torsdagsminglet i montrarna börjar redan vid fyratiden på eftermiddagen: rader av glas dukas upp tillsammans med snacks, plockmat och godis. – Hej, vill du ha ett glas vin? – Har du fått ett glas? – Får jag fylla på? – Vi har vitt, rött och öl, vad vill du ha? Ett sannskyldigt paradis för pimplare. Framåt sex är både utställare och besökare glansiga i blicken och ostadiga på handen. Drickandet fortsätter på fredagen, oftast inte på dagen men med nya eftermiddagsmingel och mera festande på kvällen, många går till förlagsfester och Park både på fredagen och lördagen. Söndagen är en blek och trött dag för många och det är inte ovanligt att se utställare som sover utslagna vid bordet i montern.

En del tycker inte att det är något att bry sig om, andra blir illa berörda. När jag googlar på “bokmässan alkohol” ser jag att ämnet är beskrivet många gånger tidigare: till exempel av Anders Mildner som beskriver hur Göteborg “förvandlas till en osande Finlandsfärja under mässdagarna” i Kristianstadsbladet 2004 eller av Ernst Brunner som redan 1999 påpekade i Aftonbladet att alkohol har fått en alltför framskjuten plats på mässan. Brunner hade en ömsint teori om varför: “Jag tror att författare känner förtvivlan över att deras skönlitterära verk besudlas och körs över av allt krimskrams som säljs under mässan, och därför tillgriper flaskan.”

Jojo. Mycket vin är det i alla fall. Själv kör jag 1+2-metoden, ett glas vin till två glas vatten, annars skulle jag inte överleva torsdagen ens. Jag vill inte moralisera, författare och bibliotekarier kanske inte skulle stå ut med sin ofestliga tillvaro om de inte fick slå sig lös en gång om året. Eller så är det som Jan Guillou säger i ovan nämnda artikel, att författare har alltför mycket att göra under mässan för att hinna supa. Fast hur förklarar man då de kända barnboksförfattarna som raglar omkring med andedräkten från helvetet redan på lördag förmiddag? Eller de hyllade poeterna som står i baren på Park (endast upprätta på grund av trycket från folket runt omkring dem) och griper omkring sig efter kvinnliga utskjutande delar? Eller utställarna som passar på att lägga armen om en och berätta för en vilken verkligt fin människa man är, samtidigt som de fyller på ens platsglas till bredden och lite till?

Det kanske bara är inspiration helt enkelt. Gudomlig inspiration. Vem vet!

{ 3 comments }

“Ja den här scenen är ju den mest populära”, säger mannen och räcker över programtidningen för Se människan.

Varje halvtimme startar ett nytt evenemang på scenen och publiken är stor. Från början var scenen betydligt mindre men genom åren har utrymmet vuxit. När jag var här för tio år sedan var också programmet mindre. I år kan man till exempelvis möta Nina Hagen, Jan Guillou och KG Hammar. Varför har den här delen av mässan vuxit så stort?

“Vi presenterar livsfrågor i vid bemärkelse! ”

Och det intresserar definitivt människor för det är ofta fullsatt vid scenen och mycket folk som rör sig i bland böcker och bord. Själv dricker jag kyrkkaffe och funderar hur mycket jag ska betala i insamlingsbössan. Damen som serverar mig säger att jag inte betalar för kaffet. Däremot har kyrkan sin hjälpverksamhet och tar gärna mot bidrag till den. Jag lägger en guldtia. På scenen berättar Kjell Johansson om sin bok om Det var inte jag . Jag lyssnar en stund och tänker att jag nog ska läsa om trilogin om Eva och hennes uppväxt i Midsommarkransen.

Kaffet är av eko-sort och smakar bra. Jag sörplar på och bläddrar i programtidningen. Här hittar jag en intervju med Mrs Murphy, formgivaren. Jag får veta att hon gjort en ny design av den gamla goda Bibeln och jag kan inte låta bli att köpa den läckra utgåvan, riktade till konfirmander.

Turkost mjukomslag och inbjudande bilder till varje kapitel. Små livsfrågor eller kommentarer i marginalen, markerade i turkost, jodå, det lockar till eftertanke. Jag kan bibeln tämligen väl, det ingår i mitt yrke att göra det, såväl teologiskt som språkligt. Allt som underlättar läsningen av den ganska tunga texten är förstås bra. Samtidigt irriterar jag mig över att vissa ord är subjektivt understrukna som om någon annan har pekat ut: “detta är viktigt!” För så är det inte när det gäller religiösa texter. Bara läsaren själv ska och kan säga vad som är centralt och viktigt för just henne. Eller vad som är fullkomligt skitointressant och värdelöst. Det kan ingen turkos penna i världen ändra på.

Men livsfrågor är intressanta. Både i vid och smal bemärkelse. Se människan-scenen är en bra plats för det.

{ 0 comments }

Inger Frimansson, erfaren författare men ny i hästboksgenren med sin serie om Klona-klubben diskuterade, i ett seminarium om hästbokens ställning idag, med Lin Hallberg, författare till bland annat den populära Sigge-serien.

Lin Hallberg är aktuell med boken Vem är Johanna? som utspelar sig på Island. Hon gör en seriöst försök att förändra hästboksgenren med böcker där hon utforskar olika hästkulturer i världen. Hon har tidigare skrivit om hästkulturen i Mongoliet och böckerna beskriver kulturerna sedda ur en svensk flickas perspektiv. Hon vill ta läsarna på nya resor till ett annat sätt att tänka och vara. Varför det blev just Mongoliet och Island beror på att det är länder med starka hästkulturer och som inte förändrats särskilt mycket. I Mongoliet bodde Lin Hallberg i tält och red med ursprungsbefolkningen. På Island följde de med olika hästfolk och deras hästar. Nästa resa går till Argentina.
Men egentligen är hon trött på att hennes böcker ska betecknas som hästböcker. Hon vill på sätt och vis hellre räknas i bland ungdomsböckerna. Hästböckernas status är inte så hög.

Och inte höjer det statusen att diskussionerna kring hästböcker alltid fastnar i raljerande över den satanistiska ridskolemiljö med hierarkier och tävlingsinstinkter. En miljö som inbjuder till extrem konkurrens och rangordning med system med försteskötare, andreskötare ända ner till fjärde, femte nivå. Med kunskapsstegar, hoppningshöjder och annat som unga kvinnor i ett stall kan tävla i. Så fortsätter även den här diskussionen och det är lite tröttsamt. Borde vi inte ha passerat den diskussionen för länge sen i och med boken Över alla hinder, en civilisationshistoria av Anna Hedén, Bodil Malmsten och Moa Matthis som kom redan 2000 och beskriver hästböckerna ur ett feministiskt perspektiv.

Jag får ordet och frågar varför det inte skrivs några hästböcker för vuxna? Linn Hallberg meddelar att Pia Hagmar har något på gång och Inger Frimansson tackar för tipset.
Båda kan tänka sig att det finns många intressanta miljöer för en hästbok för en mognare publik. Bra! Det är en genre som saknas.

Slutligen får de svara på frågan vad som kännetecknar en bra hästbok och svaret är kort.
– En häst!

20110923-152546.jpg

{ 0 comments }

Första året- 2001 – jag var på bokmässan fick jag lära mig hur man självsäkert minglar på ett mingel man inte är inbjuden till. Ordfront var det som bjöd på vin och snacks och min ciceron Klara grep tag i närmsta författare och började fråga ut honom samtidigt som hon viftade till sig vinglas åt oss.

Jag såg och jag lärde.

Tio år senare är det otaliga mingel, ingen vakt avkräver mig på inbjudningskort och vi hinner med åtskilliga chipsskålar och goda samtal under dryga timmen. Vi startar i Tyska hörnet där det är packat med trevliga människor. Vi äter pumpernickel och dricker Riesling. Hos Svd är alla svartklädda som äter tapenade och dricker vin. Men vi stannar inte utan glider till Myrios novellförlag och firar fusionen med Natur och kultur. Pluspoäng för mousserande!

Nu kurrar det i hela magen och vi går till trevliga Bra böcker och äter god mat och vin i riktiga glas. Hos Sekwa och Elisabeth Grate är det mycket folk. Fina kvinnor med franska frisyrer, intellektuella samtal och mycket skratt. “Är det här det bästa minglet”, frågar vi? “Ni ser ju själva”, svarar man, “det är ju här alla är.” På något sätt trycks vi ut ur den franska samvaron och hamnar hos ABF där vi äter lakritsgodis och pratar folkbildning. Mot Ordfront säger någon då. Men vi fastnar hos Aftonbladet först och sitter på gula bänkarna och lyssnar på samtal om världsfrågor.

På studieförbundet Vuxensskolan hinner jag ta en bit ost i farten för att snabbt susa vidare till Kulturrådets monter. Efter det är jag mätt och nöjd. De andra går till nordiska ministerrådet och Bonniers.

Se där en riktig mingelkväll, och jag var förstås extremt självsäker hela tiden!
Det bästa? Well, fråga mig om du träffar mig idag!

{ 0 comments }

Nu åker vi på bokmässa i dagarna fyra. Under bokmässan blir redaktionen på breakfastbookclub.se förstärkt. Vi uttökar med två flitiga frukostdeltagare Anna Toss, som tidigare gästat här på bloggen med sina specialkunskaper i Science fiction-litteratur. Dessutom kommer Monica Walldén också att skriva från mässan. Hon är också en av våra flitiga frukostcirklare och har tapetserat sitt hem med böcker. Bland annat gillar hon samhällsreportage och den kluriga genren “magisk realim”.

Följ oss också via Twitter på @brkfstbookclub.

{ 0 comments }