Min storslagna död av Jenny Jägerfeld

Idag gästas vi av en storläsare, Adrian 12 år. Han har läst Min storslagna död och säger så här:

Boken handlar om Sigge som får en inbjudan till att gå med i bröderna Six Ten (Sixten) Mushroom (Karl-Johan) rap-grupp. Sedan inser han att det inte var en bra idé, för att han inte ville stå på scenen och rappa. Därför blir han dragen på massa äventyr med dem, som till exempel att han blir medtvingad till en skatebutik som är i en annan stad och han får massa skäll för det.

Det finns också ett element i boken som gör att man vill bara läsa vidare. Handlingen är bra och inte så rörig eftersom den baserar på de tidigare böckerna. Jag har läst de tidigare böckerna i serien och tycker att det passar väldigt bra med tanke på storyn, som nu fortsätter i denna bok. Det är ju saken med att man har en nedräknare i början av kapitlen till hur långt tid det är kvar tills att det smäller liksom. Sedan att Sigge också skriver de där raptexterna helt själv är också väldigt strongt av han. Sedan när det kommer till själva framträdanden och att han är med där och rappar.

Jag tyckte den här boken var bra eftersom att den innehöll bra textuppbyggnad, bra historia. Överlag tycker jag att det är en bra bok.

The Pull of Stars av Emma Donoghue

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok som jag absolut ska läsa och som jag till min förtjusning upptäckte fanns som ljudbok på Storytel!

Så här i pandemins år 2020 kan det tyckas märkligt att läsa en bok om en annan pandemi, men eftersom Emma Donoghue fått mycket positiv respons för sin roman The Pull of Stars, som handlar om pandemin 1918, bestämde jag mig ändå för att läsa. Och det ångrar jag verkligen inte! Boken är skriven före coronaviruset ska tilläggas.

Skådeplatsen är Dublin 1918; första världskriget rasar, suffragetterna kämpar för kvinnlig rösträtt och Irland för att bli självständigt. Spanska sjukan slår då hårt mot en redan försvagad befolkning. Fattigdomen är utspridd och det är fuktigt och trångbott i bostäderna. Många av männen har dessutom återvänt från kriget med svåra fysiska och psykiska skador. Döden lurat överallt.

Huvudpersonen Julia Power arbetar på en influensaavdelning för höggravida kvinnor. Till sin hjälp har hon dels Bridie Sweeney, en ung fattig kvinna som blivit uppfostrad av nunnor, dels en av de första kvinnliga läkarna i Irland, Kathleen Lynn (som funnits på riktigt). De tar tillsammans hand om kvinnor från olika samhällsskikt. Det hade visat sig att gravida kvinnor och nyfödda i högre utsträckning än befolkningen i stort dog av spanska sjukan. Även före influensan var spädbarnsdödligheten väldigt hög i Irland. Donoghue lyckas väldigt väl bygga upp atmosfären på sjukhuset.

Jag tycker det är fascinerande att läsa om 1918-års pandemi. Enligt Donoghues efterord tros mellan tre och sex procent av världens befolkning ha dött i spanska sjukan. Den gången var det framförallt unga som råkade riktigt illa ut till skillnad från i årets pandemi. Självfallet var det en annan tid med torftigare behandlingsmetoder men samtidigt påminner en del av dåtida myndigheters agerande om dagens. Lika fascinerande är att läsa om mödravården på den tiden. Även där var många behandlingsmetoder annorlunda samtidigt som Julia Powers och Kathleen Lynns tankar och metoder känns riktigt moderna.

Vi har här en väldigt avgränsad roman, både till plats och människor och det är imponerande hur mycket berättelse det blir, och hur spännande det är. Hela romanen utspelar sig i ett rum under tre dagar med bara några få personer. Jag hade aldrig trott att en flera sidor lång skildring av hur det kommer gå med en efterbörd skulle fånga mitt intresse som det gjorde. Jag satt som på nålar!

Detta är en roman med flera bottnar; det är en roman om klass och hierarkier men också om vänskap och vad man kan lära av varandra över klassgränserna. Och här finns en del kritik både mot vad den katolska kyrkan och engelsmännen gjort mot fattiga irländare genom århundraden.

Att se paralleller med årets pandemi är lätt; liksom den gången har ju hela världen på något sätt stannat av i år. Godtyckligheten i vem som dör och vem som överlever finns ju också idag… Boken känns väldigt aktuell och relevant och det är otroligt att den var färdigskriven före coronautbrottet.

Det här är ju inte första gången Emma Donoghue fångat mitt intresse. Jag tyckte hennes Room var väldigt fängslande (ursäkta ordvitsen), även det en begränsad roman till plats och personer. Donoghue är alltså en oerhört skicklig historieberättare som i det lilla lyckas beskriva det stora. Särskilt många toppnoteringar har det inte blivit bland mina lästa böcker 2020, men The Pull of Stars hamnar bland de allra bästa. Detta trots att jag inte brukar vara så förtjust i historiska romaner. Jag rekommenderar den verkligen om man vill läsa något riktigt fascinerande, lärorikt och spännande nu under julledigheten.

Läs mer om boken hos förlaget: The Pull of the Stars by Emma Donoghue – Pan Macmillan

The Dutch House av Ann Patchett

Månadens recension av @bokcillen alias Cecilia Agemark!

En bok om ett hus – kan det verkligen vara något? Ja, snabbt så inser man att det verkligen kan vara något.

Efter andra världskriget lyckas dittills fattiga Cyril Conroy att genom tur och skicklighet få ihop så mycket pengar att han kan köpa The Dutch House (kallat så på grund av att föregående ägare kom från Nederländerna) till sin fru. Huset byggdes av de förra ägarna efter att de tjänat stora pengar på cigarretter under andra världskriget.

Boken handlar egentligen om nästa generation Conroy: Danny och sju år äldre Maeve. Vi får följa syskonen under fem decennier. Berättarrösten tillhör Danny och han för fram historien med mycket värme och humor. När han är väldigt liten försvinner mamman ur deras liv utan att ta farväl och sedan dör pappan när sonen är 15 år gammal. De sista åren i livet var Cyril gift med Andrea, en mycket yngre kvinna som var besatt av huset sedan tidigare. Styvmodern ser till att hon ärver huset och att barnen blir utkastade. Det enda som betalas är Dannys utbildning, annars är syskonen utfattiga, precis som deras föräldrar var en gång i tiden.

Jag upplever detta som en bok med många existentiella frågor; hur väljer man till exempel att hantera en sådan oförrätt som att bli av med hela sitt rättmätiga arv? Kan man förlåta och gå vidare i livet? Ann Patchett lyckas väldigt väl att skildra människors inre genom deras handlingar. Karaktärerna är komplexa, det är inte tal om några schabloner. Snarare än händelsestyrd är boken styrd av valen vi gör här i livet. Och ännu mer handlar den om hur vi väljer att hantera olika situationer. För visst kan man välja att göra på olika sätt? Danny och Maeve är väldigt tajta men har lite olika inställning. Som läsare inser man att man kanske själv hade hanterat situationer på ett helt annat sätt.

För mig var The Dutch House årets första fullpoängare! Varenda sida i boken är en njutning. Det är en lugn berättelse men aldrig tråkig. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge; det starka bandet mellan Danny och Maeve och deras med- och motgångar. För att inte tala om huset som hela tiden finns med i bakgrunden. Det hade jag verkligen velat besöka!

För dem som gillar att lyssna på ljudböcker lär dessutom Tom Hanks göra en fantastisk inläsning! Jag hoppas verkligen att den blir översatt till svenska. För dem som vill läsa annat av författaren på svenska redan nu så finns tre av hennes böcker översatta på Norstedts.

Vet att jag har en oläst Patchett någonstans i mina gömmor så den ska jag ta fram och läsa så fort jag får tid över. Man kan ju inte annat än att gilla en författare som dessutom är delägare i en oberoende boklåda i Nashville, eller hur!?

Mer information om boken finns här.

Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei och Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy

Dags för @bokcillens alias Cecilia Agemarks månatliga bloggy, denna gång tipsar hon om två böcker som direkt hamnade på min ” vill läsa-lista”.

Av en slump har jag den senaste veckan läst två böcker som handlar om 15-åriga flickor på internatskola. Först ut var den zimbabwiska debutromanen Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei från 2018 därefter Tuktans ljuva år av schweiziska Fleur Jaeggy som första gången gavs ut 1989 men som kom i svensk nyutgåva förra året på Nilsson förlag. Det är två helt skilda romaner både till innehåll och perspektiv, men det har varit väldigt intressant att läsa dem så nära inpå varandra.

I ungdomsromanen Hope Is Our Only Wing har Shamiso huvudrollen. Hennes pappa, en journalist, har precis dött och hennes mamma lämnar henne på internat. I samma veva får väninnan Tanyaradzwa en cancerdiagnos. Berättelsen utspelar sig i början av 2000-talet och vi får i boken se hur Zimbabwe kämpar med korruption och inflation. Det är ett land i kaos där viktiga samhällsfunktioner inte längre fungerar på grund av den politik som förts under flera decennier. Att vara 15 är inte lätt någonstans i världen men under dessa omständigheter är det naturligtvis extra besvärligt.

Självbiografiska Tuktans ljuva år, å andra sidan, utspelar sig i Appenzell i Schweiz på 50-talet och är en mycket mer introspektiv och stillsam historia om en namnlös berättare som tillbringat större delen av sin skolgång på olika internat. Föräldrarna till ungdomarna ser vi mycket lite av, mammorna kanske allra minst och det är alltså personalen, oftast nunnor, som uppfostrar flickorna istället. Jag uppfattar hela situationen som väldigt volatil, flickorna skickas runt på olika skolor och de vet aldrig hur länge kamraterna får stanna. Djupare vänskaper är sällsynta men det kan ändå uppstå små förälskelser flickorna emellan som sedan abrupt får ett slut.

Schweiz på 50-talet och Zimbabwe på 2000-talet kan ju tyckas väsensskilt och det är mycket som är olika i de två historierna: i den ena romanen finns internatet i bakgrunden men det är samhället i stort som skildras, i den andra är det internatmiljön som är i fokus. I den ena finns föräldrarna närvarande och i den andra lyser de med sin frånvaro. Men där finns också likheter… Båda handlar om priviligierade flickor i en utsatt situation där vänskapsförhållanden betyder mycket.

Jag tycker alltid det är spännande att läsa om internatskolor, de är på något sätt små mikrokosmos och också en miljö som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Det här är två mycket läsvärda skildringar. Jag rycks med betydligt mer av Shamisos historia och känner större hopp för hennes framtida liv. Den schweiziska flickans historia är kyligare berättad och berättarjaget verkar mer skadad av sin upplevelse trots att hennes liv egentligen borde te sig enklare. Jag blir väldigt tagen av det något destruktiva i berättelsen. Kanske beror det på att hon lämnats redan vid 8 års ålder? Eller kanske är det för att föräldrarna finns i närområdet i Zimbabwe till skillnad från flickorna i Schweiz som kan ha skickats dit från hela Europa?

Bägge romaner är mycket tankeväckande och skulle passa utmärkt som diskussionsunderlag vid bokcirklar. Själv önskar jag faktiskt att jag under läsningen hade haft någon att samtala om dem med.

Mer om böckerna hittar ni här: https://sohopress.com/books/hope-is-our-only-wing/ och http://nilssonforlag.se/tuktans-ljuva-ar/