– Jag vet inte vad fattiga barn leker. Kull kanske? Fabian, 9 år.
Det finns fler fattiga barn i Sverige idag än vi nog faktiskt kan tänka oss. En kompis, vars mamma jobbade som rektor i ett av Stockholms mindre bemedlade områden, berättade för mig att det är så illa att man på hennes skola valt att alltid servera bra mat med kött och extra stora portioner på fredagar. Detta eftersom det visat sig att flera av barnen inte fick riktig mat hemma på helgerna. Det låter helt bedrövligt i dagens Sverige, eller hur?
Barns tankar om fattigdom är en bok från Stadsmissionen och genom att köpa den bidrar du till att hjälpa Unga Stations arbete för barn och unga! Gör en insats. Boken finns att beställa här.
I förra veckan smurfade jag på en pressfrukost som arrangerades hos Bonniers förlag med anledning av att Smurfarna nu lanseras hårt igen. I panelen satt Fredrik Strage, Jessika Gedin och Cicci Wallin som modererades av barnboksförfattaren och förlagschefen Måns Garthon!
Panelen berättar om sina tidiga smurfminnen och att de tre äpplen höga blå små figurerna kan ses på så många olika sätt.
Som sexistiska, eftersom alla smurfar har en uppgift utom tjejen (den enda). Hon får bara vara tjej. Som rasistiska, eftersom allt annat än de blåa smurfarna är udda (se Den svarta smurfen) eller som kommunistiska där alla bidrar efter egen förmåga, alla är lika och Gammelsmurfen vakar som smurfernas egen Karl Marx.
– Men, det vuxna ögat är inte alltid bra för barn, menade Jessica Gedin och jämförde Smurfarna med Lilla Anna och långa farbrorn som i den vuxnas ögon får ett pedofilt drag som inte alls finns i barnets syn på boken.
Fredrik Strage har sett filmen och gnäller lite över att den anpassats även för vuxna, disney-style. I filmen så blåser nämligen Smurfans kjol upp i bästa Marilyn Monroe-style och de andra smurfarna får stora ögon. Det ska vara lite roligt även för den vuxne som går med barnet på filmen, föräldrafilmseftergiften som Strage kallar det.
Själv sitter jag och funderar över var mina smurfar tog vägen, jag hade hur många som helst och boken jag gillade mest var Smurfsoppan.
Ingen har väl glömt Sarsaparil? Lyssna och njut.
Nu lanserar Akademibokhandeln Läsborgarmärket. Det är en satsning för att få barn att läsa själva. Läskortet hämtas gratis på vilken akademibokhandel som helst och efter fem lästa böcker (som man själv för in i läskortet) får man Läsborgarmärket. Märket finns i tre olika färger.
Så här en bit i brevväxlingen mellan Mistral och Ocampo måste jag säga OJojoj. Vilka hjältar! Det är makalöst hur enskilda människor från olika länder kan stötta varandra till samhällelig utveckling. År efter år utvecklar de strategier för hur de ska kunna få sina röster hörda, var och en i sitt land, eller inom sitt område. De var inte bara ensamma kvinnor i världar där bara män regerade, de var också spjutspetsar på sina domäner.
Nu ska jag läsa vidare. Och kanske skriva ett mejl till någon. Det är inte utan att jag blir inspirerad.
