Ares tecken

Ares tecken av Dan Buthler och Dag Öhrlund, utgiven på Bra förlag 2010.

Kommissarie Colt och hans medarbetare får ett gäng mord på halsen som tycks ha i alla fall en röd tråd emellan sig. Ett tecken hittas i anslutning till samtliga lik; det så kallade Ares tecken som symboliserar manlighet och också är bilmärket Volvos logotyp. Förutom det anmärkningsvärda i att just detta tecken återfinns vid alla offren, får polisenkåren extra mycket att fundera på då samtliga efterlämnade tecken har pilen avbruten. Vad kan det innebära? I polisgruppen ingår sex män och en kvinna. Hon, Linda, är lesbisk och längtar mest hela tiden tillbaka till sängkammarens sexuella dofter, sin flickväns underliv och den mjuka huden som rör sig i ljuset från sänglampan. Colt, chefen, är man och gift med en kvinna. Han är mycket glad över att hans hustru, till skillnad från majoriteten av kvinnor, har en stark sexlust som fortfarande kan tillfredsställa hans enorma drift.

Parallellt med spaningsarbetet, sker mord efter mord, alla av olika anledningar, men alla på homosexuella män, och alla med en utskriven lapp med en avbruten manssymbol i anslutning. Vad är syftet med morden? Och hur ska Colts gäng hinna få fatt i  mördaren innan de egna nära och kära är i fara?

Spännande blir Ares tecken aldrig, inte ens lite lite. Snarare är historien ofta så pinsam att jag skrattade högt. I pressmeddelandet står att ”Buthler och Öhrlund skriver rappa och engagerande kriminalromaner om tiden vi lever i och de problem som människor möter, kryddat med en dos samhällskritik.” Tyvärr känner jag inget av det.  Boken ska ”vara en uppgörelse med ett av de största samhällsproblemen i vår tid- intoleransen mot de människor som de flesta finner avvikande och onormala”, bara den meningen borde fått mig att rygga och fatta vilken typ av bok det skulle vara. Som de flesta tycker är avvikande och onormala? Den här boken kommer INTE påverka det synsättet. Inte heller ett pressmeddelande som  beskriver problemet på det viset. Det känns lite som att en redaktör har sagt: Hörni grabbar, vi ska inte göra en snajdig deckare på temat bögar då? Alltså mord på bögar, hahaha, annars kan ju folk tro att vi är bögar, hahahaha, hur skulle det se ut va? Men det ligger ju i tiden nu och allt det där, vad säger ni, ska vi köra eller? ”.
Det är elakt skrivet, jag vet, och jag brukar hylla försöken trots att de är dåliga, men det här känns inte äkta.

Sättet författarna skriver på påminner mig om uppsatserna vi skrev på högstadiet, precis när vi lärt oss att en målande beskrivning gjorde läsningen mer njutningsfull. Våra litterära verk blev efter det långa upprepningar, detaljerade in i karaktärernas minsta rörelse, med massor av gevär på väggarna som aldrig användes.  Vi ville visa läraren allt vi visste om allt möjligt genom att inte hålla inne på något. Så är det i Ares tecken också. Nog kan författarna sitt polisarbete, synd bara att de inte förstått att kunskapen kan synas mellan raderna och inte behöver överanvändas.

Till sist, för fanken Bra böcker, korrläs innan ni trycker! Flera stavfel, på många ställen återkommer samma ord precis efter varandra (ex. hos hos), och ständig felanvändning av ”de” och ”dem”.

Urusel och nästan oläslig är mitt betyg. Så.

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Mathea Martinsen är först inte intressant nog för att jag ska vilja läsa vidare. Jag gör det bara för att jag ska. Till och med i en solstol på norra Brasiliens evinnerliga kustband tråkar hon ut mig. Hon är en udda gammal dam som tillsammans med maken kallad Epsilon lever ett trögflytande liv bestående av egentligen ingenting. I hjärnan händer det mer. Jakten på det där lilla som man ska bli ihågkommen för är ärlig men inte speciellt fruktbar. Hon tänker ut lösningar på problem hon tidigare har konstruerat, mortlar frågeställningar sönder och samman tills till och med statistikern Epsilon tröttnar, alla staplar, diagram och sannolikhetsuträkningar är redan gjorda, men hon fortsätter. Maler tills det blir pulver som hon sen blir orolig för är farligt. Och så håller det på. Vardagligheter så futtiga att Mathea själv känner sig förvånad blir till äventyr och här först blir det roligt. Fyrtio sidor in i boken hör jag mig själv skratta högt över hennes ologiska tankegångar som efter varv på varv slutligen blir inget annat än geniala. Rädslan för att dö bär de flesta av oss, bara sättet att hantera den är olika. Mathea har sitt. Livrädd och modig trotsar hon inre lagar utan att blinka, för att i nästa ögonblick inte våga gå utanför dörren i rädsla för att någon ska se henne. Ännu mindre bli sedd som den som ingen ser. Och hur bryter man ett sådant mönster?

Det är en fin och mycket lättläst roman Kjersti Annesdatter Skomsvold debuterade med (på svenska,Gilla Böcker, 2010). Och rolig. Jag tänker mig att Sissela Benns fantastiska högstadiekaraktär Filippa Bark kommer att bli som Mathea när hon blir gammal. Och när jag tänker så blir den ännu bättre. Jag sa till min vän Hanna precis när jag släppt sista meningen att det var en himla tur att jag fortsatte, för helheten gör den väldigt läsvärd. Och så är det verkligen. Sorglig, varm och mycket rolig sitter den kvar ännu, i alla fall en vecka efter att den blev utläst, och det är det i ärlighetens namn inte alla böcker som gör.

Ps. Min glädje över att Mathea Martinsen twittrade la sig ganska snabbt eftersom det aldrig hände något. Synd. Två tweets i månaden gör det inte för mig i alla fall. Ds.

Jag älskar dig inte längre!

Vill du gråta ögonen ur dig så rekommenderar jag varmt Christina Stiellis roman Jag älskar dig inte längre. Själv grät jag nonstop från en liten bit in i boken tills ungefär halva. Där kände jag mest för att slänga boken i väggen, så jäkla arg blir jag när jag läser den. Boken ja. Jag både älskar den och hatar den – och hatet är tudelat. Jävla idiot tänker jag när jag läser och så måste jag läsa vidare och fortare för att se vad som händer. En riktig pageturner har hon lyckats skriva den kära Christina.

Det är alltid läskigt när man ska läsa böcker av folk man träffat och känner en smula. Jag har träffat Christina många gånger på olika bloggträffar och tillställningar och jag känner att jag måste ta sats för att ens våga börja på boken. Tänk om jag inte tycker om den. Tänk om jag tycker den är så pinsamt dålig. Hur ska jag då någonsin kunna förhålla mig till Christina igen!

Som tur är så tycker jag inte den är pinsamt dålig. Jag tycker den är riktigt bra. Stark. Enda kritiken jag vill komma med är att jag tycker den där kvinnan Lotten borde ta och rycka upp sig lite tidigare än hon faktiskt gör i boken. Jag blir arg å hennes vägnar. Jag känner samma maktlöshet som hennes vän Bosse, brorsan Hasse och den underbara grannkvinnan som alltid finns där. Finns såna människor på riktigt?

På torsdag ska jag vara med och bokcirkla om boken. Enbokcirkelföralla anordnar efterjobbet-cirkel och Christina Stielli själv kommer vara där och jag ska ge henne en stor varm kram och tacka henne för en fantastisk läsupplevelse.

Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage

Eftersom jag fick en efterlängtad bokhög häromdagen läste jag inte alla novellerna på en gång i Alice Munros Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage, utan bara de tre första. Egentligen är det så långt ifrån ”bara” man kan komma, för de är alla oerhört välskrivna. Titelnovellen (Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage) har jag drömt om två dagar i rad. Jag har också tänkt mycket på den så där av bara farten ni vet som man kan göra. Ibland till och med glömt vem det var som var med om det där sjuka, som jag senare kommer på är karaktärerna i novellen. Johanna Parry är barnhemsbarnet som vuxit upp och blivit hushållerska av den rekorderliga sorten. Utan större förhoppningar om livet än att kanske kanske kunna bli gift en dag, och få fortsätta att känna sig behövd. Hos arbetsgivaren Mr McCauley bor även hans moderlösa barnbarn Sabitha som studerar medan hennes pappa krigsveteranen lever livet utomlands mycket för ”affärernas” skull. Av olika anledningar, den ena mer fantastisk än den andra, beslutar sig Johanna för att avsluta sin tjänst hos Mr McCauley genom en lapp med beskedet på diskbänken. Hon ska testa sina vingar och bege sig ut i världen, kanske till och med gifta sig med den man hon brevväxlat med i hemlighet ett längre tag. Mannen är ingen mindre än Sabithas far, som i svärfadern Mr McCauleys ögon inte är mycket värd, varken som far, make eller svärson. Vad som får Johanna att lämna allt för en resa över världen vet hon egentligen inte själv. Inte heller mannen hon hoppas få gifta sig med. Bara två personer vet. Två personer som i småstadens tristess dödat tid och spelat rollspel i verkligheten. Jag har funderat på hur jag skulle beskriva den här historien och det finns minst hundra sätt, ur hundra olika vinklar. Jag ber er istället för att låta denna  kortrecension vara avgörande för huruvida ni i framtiden kommer att läsa denna novell eller inte, faktiskt läsa själva. Den är så kort, men så oerhört matig och underbar. Karaktärerna är  på de få raderna ändå livs levande. Dofterna, ljuset, tankarna, längtan och varför inte; ödet, fastnar som verkliga drömmar. För hur vi än tänker, och hur vi än försöker styra saker, kan vi aldrig vara säkra på hur livet blir. Och det vet vi alla, även om vi kämpar för att styra så gott det går. Det, och många andra saker får den här berättelsen mig att tänka på.