Kategori: Recensioner

Publicerat

40 – Expeditionen. Min kärlekshistoria

isBoken ligger på köksbordet (plats, ljus). Jag föll i kärlek nästan på en gång. Jo, på en gång. Is, snö. Det är enkelt att få mig på fall då. Nu ligger den där – uppslagen – och lockar och pockar med sina bilder, sin vetenskaplighet och sitt suggestiva berättande. Jag går dit med jämna mellanrum och läser som belöning för väl utfört arbete men jag får svårt att koncentrera mig på det som står överst på To-Do-listan.

Jag vill sms:a boken och höra lite hur det är: heeej, och vad gör du? Och så få ett meningsfullt sms tillbaka: Jag har klättrat på de hala klipporna på Sjuöarna, den nordligaste ögruppen på hela Svalbard. 

Vid fem-tiden har jag stått vid köksbordet många gånger och jag får jobba hårt för att klara min deadline. Men jag är effektiv. Snart är jag klar.  Har det ändå tagit för lång tid? Ligger Boken kvar där ute? Vill den fortfarande att jag ska komma och läsa? Borde jag duscha först?

Så sitter jag där. Vild i håret och bläddrar sida för sida för sida. Det är spännande och vackert.  Jag vill aldrig sluta läsa och se. Expeditionen. Min kärlekshistoria blir  MIN kärlekshistoria. Och jag blir inte svartsjuk om den blir din.

Expeditionen. Min kärlekshistoria. Bea Uusma. Utgiven av Norstedts 2013. Jag har den illustrerade utgåvan.

Publicerat

Eleanor & Park

Eleanor kliver på skolbussen. Ingen bemödar sig för att flytta på sig.

Det var det som var grejen: alla hade redan en egen plats på bussen, vald redan första dagen på läsåret. De som hade haft sådan tur att de fick ett helt säte för sig själva – Park, till exempel – skulle inte avstå från det nu. Speciellt inte åt en sådan knäppis.

Men Park gör det. Ändå. Och här startar – om än med möda och motstånd – tidernas kärlekshistoria. Jag tycker om att författaren inte slarvar undan i alla steg när Eleanor och Park kommer varandra närmare och närmare. Kärleken står verkligen i fokus. Trots allt annat.

E

Förfärligt! I skolan är hon utanför. Hon är för udda, för mycket, för … Eleanor. Hemma är det ett helvete med styvpappan som håller alla i styr och han är ett riktigt svin. Men med Park går luften att andas. Tillsammans går det.

Historien varvas mellan Parks och Eleanors synvinklar. Växelvisa berättarperspektiv kan ibland bli ganska långtråkigt, men författaren utnyttjar tekniken bra. Boken är väl berättad, helt enkelt.

Så: Jag gillar Eleanor. Jag gillar Park. Må de nu leva (tillräcklig) lyckliga i alla sina dagar!

Eleanor&Park. Rainbow Rowell. Utgiven 2013. På svenska 2014 av Berghs förlag

– – – –

Det här är bloggy 33 i #blogg100

Publicerat

Jag var en kringdrivande båt, biografernas lyktor var fyrar

Jag var en kringdrivande båt, biografernas lyktor var fyrar

Så beskriver berätterskan i Yoko Tawadas  Det nakna ögat sitt liv och sin belägenhet. Hon befinner sig i Paris som papperslös flykting. En flykt som hon aldrig någonsin önskat utan som helt kommit till stånd genom tillfälligheter. Ett år tidigare var hon en vanlig gymnasieelev, förvisso mycket begåvad, i Ho Chi Minh City i Vietnam. Allt förändras när hon åker till Berlin i det forna DDR för att representera Vietnam på en kommunistisk ungdomskongress. Väl där blir hon bortförd till väst och hamnar senare genom en slump i Paris.

Hon har ingen kunskap om världen utanför Vietnam, hon kan tala och förstå ryska men saknar kunskap om andra främmande språk. Min tolkning av titeln är att huvudpersonen ser med ett ”naket öga”, hon är blank på insidan eftersom det Europa hon befinner sig i är totalt annorlunda mot hennes kommunistiska Vietnam. Under en tid då hon bor hos en annan vietnamesiska hittar hon till en biograf som visar filmer med den franska skådespelerskan Catherine Deneuve. Catherines filmer blir hennes fristad och hennes trygghet, hennes enda hamn i en obegriplig värld. Eftersom hon inte förstår språket måste hon förstå filmerna på annat sätt. Flera kapitel i boken ägnas åt att beskriva handlingen i Deneuves filmer utifrån vår berätterskas ögon.

Låter det udda? Boken och dess handling är udda. Jag kan inte minnas att jag läst en så annorlunda roman på mycket länge. Texten är spännande och har driv samtidigt som den är betraktande. Att Tawada inte avslöjar vår berätterskas namn förrän i slutet av romanen gör hennes utanförskap ännu mer tydligt. Språket är lättflytande och jag älskar hennes på något sätt så jordnära metaforer, ”Om jorden är själens mor, är själen en sorts potatis” är en av mina favoriter. Handlingen är helt oförutsägbar och jag är fortfarande förvånad över hur boken slutade även om det slutade med en film, vars titel jag inte avslöjar här. Jag vill förstås se om den snarast och så vill jag se om både Repulsion och Indochine” alla med Catherine Deneuve.

Yoko Tawada är japanska men bor sedan många år i Tyskland. Hon skriver både på tyska och japanska. Det nakna ögat är skriven på tyska. Boken är översatt till svenska av Sofia Stenström och utgiven på Sadura förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Publicerat

Americanah

I min privata läsklubb samlas vi ibland i vackra salar eftersom somliga av oss har tillgång till vackra salar att samlas i. Nu sitter vi i kvällsmörkret och tittar på Katarinahissens information om tid och temperatur och samtalar om Americanah.

18.02. Jag har hämtat en kopp kaffe och slagit mig ner. Jag tänker på när jag hörde Chimanda Ngozi Adichie läsa upp inledning till romanen. Det var på Stockholm Literature i höstas och allt lät så bra och jag ville börja läsa den på en gång.

18.05. Jag säger att jag beundrar författarens sätt att använda hårsalongen och håret som inramning och hur hon hela tiden använder platsen som bilder för det hon vill säga. Temperatur – 5.

18.14. Alla är rörande överens om att det är en välskriven välresearchad roman som är trovärdig som en dokumentär.

18.17. Varför detta bloggande, utbrister någon. Det blir för mycket!

18.18. Jag säger att själva bloggandet i boken är en skarp kontrast och ger ett annat perspektiv än det strikt personliga som huvudpersonerna annars har.

18.19. Det strikt personliga, säger någon, är allmängiltigt. Det räcker.

18.37. Jag känner för Ifemelu, säger jag när vi behandlar samtliga karaktärer. Vad återvänder hon till när hon far tillbaka till Lagos?

18.37. För håret, för att få ha håret på vilket jävla vis som helst. Det är ju därför.

18.38. Du menar på ett symboliskt plan, frågar jag.

18.38. Jag menar på ett bokstavligt plan. Man kan inte bo i ett land där man definieras av om håret är flätat eller inte.

18.38. Hon återvänder faktiskt för att hon älskar Obinze. Det är därför, säger någon.

19.01. Temperaturen är nu minus 6 grader. Sammanfattning: Americanah är storartad.

19.02. Americanah är en helt okej roman, säger någon.

Americanah. Chimanda Ngozi Adichie. Utgiven 2013. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.