Kategori: Recensioner

Publicerat

Jag var en kringdrivande båt, biografernas lyktor var fyrar

Jag var en kringdrivande båt, biografernas lyktor var fyrar

Så beskriver berätterskan i Yoko Tawadas  Det nakna ögat sitt liv och sin belägenhet. Hon befinner sig i Paris som papperslös flykting. En flykt som hon aldrig någonsin önskat utan som helt kommit till stånd genom tillfälligheter. Ett år tidigare var hon en vanlig gymnasieelev, förvisso mycket begåvad, i Ho Chi Minh City i Vietnam. Allt förändras när hon åker till Berlin i det forna DDR för att representera Vietnam på en kommunistisk ungdomskongress. Väl där blir hon bortförd till väst och hamnar senare genom en slump i Paris.

Hon har ingen kunskap om världen utanför Vietnam, hon kan tala och förstå ryska men saknar kunskap om andra främmande språk. Min tolkning av titeln är att huvudpersonen ser med ett ”naket öga”, hon är blank på insidan eftersom det Europa hon befinner sig i är totalt annorlunda mot hennes kommunistiska Vietnam. Under en tid då hon bor hos en annan vietnamesiska hittar hon till en biograf som visar filmer med den franska skådespelerskan Catherine Deneuve. Catherines filmer blir hennes fristad och hennes trygghet, hennes enda hamn i en obegriplig värld. Eftersom hon inte förstår språket måste hon förstå filmerna på annat sätt. Flera kapitel i boken ägnas åt att beskriva handlingen i Deneuves filmer utifrån vår berätterskas ögon.

Låter det udda? Boken och dess handling är udda. Jag kan inte minnas att jag läst en så annorlunda roman på mycket länge. Texten är spännande och har driv samtidigt som den är betraktande. Att Tawada inte avslöjar vår berätterskas namn förrän i slutet av romanen gör hennes utanförskap ännu mer tydligt. Språket är lättflytande och jag älskar hennes på något sätt så jordnära metaforer, ”Om jorden är själens mor, är själen en sorts potatis” är en av mina favoriter. Handlingen är helt oförutsägbar och jag är fortfarande förvånad över hur boken slutade även om det slutade med en film, vars titel jag inte avslöjar här. Jag vill förstås se om den snarast och så vill jag se om både Repulsion och Indochine” alla med Catherine Deneuve.

Yoko Tawada är japanska men bor sedan många år i Tyskland. Hon skriver både på tyska och japanska. Det nakna ögat är skriven på tyska. Boken är översatt till svenska av Sofia Stenström och utgiven på Sadura förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Publicerat

Americanah

I min privata läsklubb samlas vi ibland i vackra salar eftersom somliga av oss har tillgång till vackra salar att samlas i. Nu sitter vi i kvällsmörkret och tittar på Katarinahissens information om tid och temperatur och samtalar om Americanah.

18.02. Jag har hämtat en kopp kaffe och slagit mig ner. Jag tänker på när jag hörde Chimanda Ngozi Adichie läsa upp inledning till romanen. Det var på Stockholm Literature i höstas och allt lät så bra och jag ville börja läsa den på en gång.

18.05. Jag säger att jag beundrar författarens sätt att använda hårsalongen och håret som inramning och hur hon hela tiden använder platsen som bilder för det hon vill säga. Temperatur – 5.

18.14. Alla är rörande överens om att det är en välskriven välresearchad roman som är trovärdig som en dokumentär.

18.17. Varför detta bloggande, utbrister någon. Det blir för mycket!

18.18. Jag säger att själva bloggandet i boken är en skarp kontrast och ger ett annat perspektiv än det strikt personliga som huvudpersonerna annars har.

18.19. Det strikt personliga, säger någon, är allmängiltigt. Det räcker.

18.37. Jag känner för Ifemelu, säger jag när vi behandlar samtliga karaktärer. Vad återvänder hon till när hon far tillbaka till Lagos?

18.37. För håret, för att få ha håret på vilket jävla vis som helst. Det är ju därför.

18.38. Du menar på ett symboliskt plan, frågar jag.

18.38. Jag menar på ett bokstavligt plan. Man kan inte bo i ett land där man definieras av om håret är flätat eller inte.

18.38. Hon återvänder faktiskt för att hon älskar Obinze. Det är därför, säger någon.

19.01. Temperaturen är nu minus 6 grader. Sammanfattning: Americanah är storartad.

19.02. Americanah är en helt okej roman, säger någon.

Americanah. Chimanda Ngozi Adichie. Utgiven 2013. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

Publicerat

Vad kännetecknar en modern deckare?

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Februari månads bokfrukost ägnades åt Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson. En tät, välskriven och driven roman, den första i en kommande serie om polisen Leo Junker. Romanen utsågs av Svenska deckarakademin till bästa svenska kriminalroman 2013.  En välförtjänt utmärkelse tyckte vi.  Vi funderade dock över bokens genre. Ingrediensen plågad polis samt ett mord gör oundvikligen romanen till en deckare eller modernare uttryckt en kriminalroman, men historien omfattar mer än så. En svart, gripande uppväxtskildring, en beskrivning av pojkars vänskap som stundtals har en touch av socialreportage. Leo Junker är förvisso en ung hjälte, men vi anar redan från början att det sociala arvet har tufsat till honom rejält. Han är bara strax över trettio, trots hans relativa ungdom finns det mycket outrett inom honom.

Diskussionen gick vidare med funderingar kring hur man kan gå tillväga för att göra sig osynlig i Sverige idag. Vi undrade också lite över Leo Junkers roll i polisinsatsen på Gotland och över hur polisens metoder beskrivs i boken. Christoffer Carlsson är kriminolog till yrket, hur har det påverkat romanen? Naturligtvis kom vi också in på Leif GW Perssons böcker, är kanske oundvikligt när man diskuterar realism i svenska kriminalromaner.

Titeln Den osynlige mannen från Salem är en hyllning till Maj Sjövall och Per Wahlöös klassiska tio titlar ”roman om ett brott”. Den sjunde boken i serien heter ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. Det finns fler referenser till Sjövall/Wahlöö. Min personliga favorit är de två poliserna ”Larsson och Leifby” som anspelar på Sjövall/Wahlöös ”Kristiansson och Kvant”. Christoffer Carlsson låter sina poliser dyka upp i slutet av boken, vilket gjorde mig extra nervös, i ”den vedervärdige” går det ju aningen illa för Kvant.

Jag gillade verkligen slutet, spännande, otäckt och visuellt skildrat. Gjorde visserligen ett par av oss bekymrade för en av de inblandades framtida yrkesliv, fast kanske är det en cliffhanger till nästa bok i serien. Jag kommer definitivt att läsa mer av Christoffer Carlsson!

Och ni som brukar vara med på Vetekatten, det verkar som om renoveringen är klar. Borren hördes inte alls i fredags. Det enda som hördes var vi, så tyst var det ju i och för sig inte alls.

Den osynlige mannen från Salem. Christoffer Carlsson. Utgiven av Piratförlaget 2013.

Publicerat

Pappersstäder

Swooosch säger det när jag sugs in i romanen Pappersstäder. Quentin, Q, var bästis med Margo när de var små, men även om hon fortsatte att bo granne med honom slutade de hänga. Tills nu. Tills inatt. När Margo står utanför hans fönster och ber honom vara chaufför för en rad äventyr och uppdrag som måste utföras. Till exempel att avslöja Margos pojkväns otrohet. Det går undan, det är bladvändning, det är sträckläsning.

Trots denna aktiva natt med sitt swooosch, försöker jag ändå sätta ner foten. Pappersstad, vad tusan är det? Inledningsvis Margos uppfattning om Orlando.

För att allt är falskt och bräckligt.

Men nu är natten är över. Och Margo är borta. Hennes föräldrar: ”Hon gör så där. Vi tänker inte stressa runt och leta efter henne när hon är så besvärligt”. Polisen: ”Hon är 18 år, och vår erfarenhet är att hon snart dyker upp igen”. Ok. I en bisats får Q veta att när Margo försvinner ger hon ledtrådar för att bli hittad. Hon vill bli hittad! Och ! ska hitta henne. Knäcka de där diffusa ledtrådar. Som att försöka förstå vad understrykningarna i Walt Whitmans dikt kan innebära.

Och jag. AHA!  I dikten Leaves of Grass står det hela tiden Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor och jag tänker: men Q, kolla under skorna, kolla under skorna! Det gör han inte, och det var väl bra eftersom det inte spelar någon roll (alternativt så fattar jag inte budskapet). Jakten (eller det något i  tiden utdragna letandet) efter Margo, är också spännande som gåtor kan vara. Vem är Margo och vad betyder alla de där spåren efter henne?  Pappersstäder blir nu något helt annat.

Jag gillar Q mycket. En sån där vanlig kille. Hans föräldrar är engagerade och intresserade. Psykologer är de, väldigt rolig detalj förresten. Till sist kommer stunden då Q begriper var Margo kan vara. Det är den sista och lysande förklaringen till vad pappersstäder kan vara. Under några (många!) extremt sega boksidor beskrivs det sista letandet. Jag spoilar inte upplösningen här. Läser runt på bloggarna och ser attt nästan alla gillar slutet. Men inte jag. Säger bara att: eeeh, jaha? Sammanfattningsvis: Stora delar bra bok. Men letar man en lika berörande som The fault in our stars, som ju fick bokbloggarnas litteraturpris,  då ska man nog läsa något annat.

Pappersstäder. John Green. Utgiven 2008. På svenska av Bonnier Carlsen 2014.

– – – –

Bloggyn är en del av bloggstafetten hos Bonnier Carlsen. Nästa blogg i raden är kattugglan.