Bokfrukost om Marzahn mon amour

Jag får väl starta i att det är sällan vi är så rätt igenom överens om att vi verkligen V-E-R-K-L-I-G-E-N tycker om månadens frukostbok. Det franskklingande titeln till trots är Marzahn, mon amour en tysk roman skriven av Katja Oskamp. Här i den berlinska förorten Marzahn jobbar fotvårdsspecialisten Katja. Där hon sitter på sin stol framför sina kunder blir hon inte bara deras fotvårdare, lika mycket är hon kurator, rådgivare, trösterska och ibland trätosyster. Kunderna öppnar sig för henne och hon och får deras berättelser. Här möts dåtidens DDR och nutidens vardag. Träffsäkert, sorgligt och humoristiskt om vartannat, men aldrig sentimentalt. Så här sa vi till exempel:

* Det är sådan människokärlek!
* Ja, men lite äcklad av fötterna blir jag faktiskt. Herr Hübners fötter ska vi inte prata om när vi äter frukost, just sayin’.
* Samtalen kan bli djupa när man sitter så, mittemot varandra.
* Rolig, mustig humor!
* Tysklands historia speglas i kundernas berättelser. Så intressant!
* Varje kund är unik, varje fot är unik!
* Ibland ytlig eftersom man inte riktigt hinner in under skinnet på kunderna på deras fotvårdstimme
* Det är verkligen det stora som skildras i det lilla.

Marzahn, mon amour. Katja Oskamp. Utgiven 2021, på svenska 2023 hos Rámus förlag i översättning av Sara Eriksson

V som i – Vansinnesläkaren av Machado de Assis

Vansinnesläkaren, hm, det kunde vara en nyskriven bok men så är det inte. Idag bjuder jag på en gammal goding.

Här handlar det om Simao Bacamarte, en STOR läkare som efter studier i Portugal återvänder hem till Brasilien för att viga sitt liv åt Vetenskapen. Några år senare gifter han sig, med dona Everista, som vare sig är trevlig eller vacker men frisk och förmögen att skänka honom barn. Denna brist på skönhet är enligt Bacamarte enbart en fördel

Det är väl bra tänkt! Allt för vetenskapen. Några barn blir det nu inte. Som Vetenskapsman beslutar sig Bacamarte att istället studera sinnet hos de ”själsligt oförmögna” i staden. För att bäst kunna göra det startar han för detta ändamål ett sjukhus – Gröna huset. Läkarens första uppgift är att klassificera sina patienter:

Men vem är galen och vem är det inte? Allt fler kommer att kategoriseras under det förstnämnda och Gröna husets patientantal ökar drastiskt. Rädslan sprider sig i staden, vem ska åka in nästa gång? Inte gör det saken bättre när läkaren ändrar sina teorier till det omvända. Den som var tokig igår är förnuftig idag. Det börjar mullra i leden och upproret leder till revolution . Vilken läsupplevelse att följa det händelseförloppet!

Vansinnesläkaren är skriven 1882 men har ett tidlöst tema. Man kan läsa den på sätt om man vill. Makt och maktmissbruk. Etikettering och klassificering av människor. Den luddiga gränsen mellan förnuft och vansinne. Översättaren Jens Nordenhök skriver i sitt efterord att de Assis gör upp med den dåtida psykiatrins framväxt. Författaren räknas in bland de största i Brasilien. (Jag lägger till att den finns med i läroboken Fixa svenskan 1 och det räknas säkert som reklam för egen verksamhet.)

Femton år – den revolutionära våren av Vigdis Hjort

Jag har skrivit dagbok sedan barnsben. Inte regelbundet, aldrig daterat men rader där jag noterar sakernas tillstånd. Den första skrivboken är från 8-årsåldern där det handlar om hur jag lekte med käpphästar tillsammans med bästisen Tina. Ibland är vi sams, ibland är vi osams och då är pennstrecken hårda mot dagbokens blad. Jag kan riktigt känna det tunga. Familjelivet med föräldrar och syskon dyker upp ibland, men det är inte ofta. Inte förrän jag är fjorton, femton och i ständigt krig med mamma. Aldrig uttryckligen, jag var en sådan som snarast bet ihop på tonårsrummet och rafsade ner ilskna ord i skrivboken. Ända fram till dagen för revolutionen.

Dagbokstankarna dyker upp när jag läser om Paula i 15 år – revolutionens vår. För barn-Paula är vanligheten det bra: ”Att det började om varje år, förväntan och glädjen varje år, att det inte gick om intet, att inget ovanligt hände, ingen olycka, att ingen blev sjuk, ingen dog, peppar peppar ta i trä, det fick inte hända! Det måste fortsätta vara som det var! ”

Hon går i skolan, umgås med sin bästis Karen, leker med sin lillebror, betraktar sin storasysters kamp med studierna, lyssnar på pappas middagsgnäll om chefen och de uteblivna löneförhöjningarna, ser mammas vardagsarbete i hemmet.

Så växer hon, blir tonårig och känner en vulkan inom sig som hotar att brisera. Först rädslan: Lägg locket på, åk till mormor på somrarna, åk till hyrstugan, lev på. Det måste fortsätta som det var! Men sen måste det komma en revolution. För Paula ändras allt när hon av en händelse finner på familjehemligheter, insikter om de vuxnas oärlighet. Att de ljuger. Är rädda. Det är stort och ofattbart. Vad är sanning egentligen då?

I början tyckte jag stundtals att det var för långsamt om barndomens vanlighet, men förstår att det är ett berättartekniskt drag. Hjort bygger upp en förväntan och när det börjar pyra under ytan väntar jag på explosionen. Den kommer, men ändå inte som jag väntade mig. Att läsa om Paulas ångest och inre protester och samtal med konfirmationsprästen är som att gå på ett minfält. Kanske blir tonen till slut mer försonande. Men vägen dit är explosiv.

Femton år – den revolutionära våren. Vigdis Hjort. Utgiven 2023. På svenska samma år hos Natur & Kultur, i översättning av Jens Hjälte. Det svenska omslaget högre upp är gjort av Beatrice Bohman. Här är det norska omslaget. Snyggt!

Samtal om Kniven i elden

Det var när vi såg nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris som vi fick upp ögonen för Kniven i elden av Ingeborg Arvola. I beskrivningar av romanen användes ord som sagolik, storslagen och magisk. Men det som lockade mest var romanens skådeplats och miljö: Finnmarken och det snöiga och karga. Nu är romanen utgiven på svenska i översättning av Marianne Mattsson.

Kniven i elden utspelar sig mitten av 1800-talet. Vi möter Brita Caisa Seipajærvi, hon beskrivs som mycket vacker., men framförallt är hon självständig och oerhört rådig och med helande förmågor. Två barn men ingen man. Prästen skam-talar henne i kyrkan söndag efter söndag och folk i byn tittar milt sagt snett på henne. Sårad och besviken över att i blivit i princip bortkörd från sin hemby tar hon barnen och ger sig av till brodern i Norge.

Ann-Sofie. Kanske måste man börja i språket? Historien som sådan vet jag inte om den är så märkvärdig, men det är en stämning i berättelsen som är helt enastående. Och det skapar Arvola med språket. Här är ett exempel

Maggan: Översättningen är fantastisk, i efterordet skriver Ingeborg Arvola hur hon jobbat med både norska och finska för att får fram namn med båda språkens prägel. Fick bläddra tillbaka för förstod inte alls det när jag läste.

Ann-Sofie: Ja, att översätta boken måste ha varit en utmaning! Många människor som passerar revy, men det är deras hårda arbete som får ta plats. Boken är verkligen detaljerad i fisket, städandet, eldandet och brukandet, det är en också en viktig del av behållningen. Man lär sig en hel del! Vad ska man säga om Brita Caisa? J

Maggan: Älskar Brita, hon är så självklar och hon arbetar så hårt med allt möjligt, ändå känns det som hon finner glädje i arbetet. Hon är ju en helare, som man anlitar när någon är sjuk. I samband med att hon hjälper en gravid kvinna ger hon rådet att hon måste arbeta för att behålla sin hälsa. Tänker att en nutida personlig tränare skulle älskat hennes råd.

Ann-Sofie: Haha, ja säkert. Hennes upplevelser är också mycket sinnliga. Och då tänker jag inte bara på att de gör, utan också hennes känslor och hur hon tar in dofter, känner med hela kroppen, uppfattar saker och ting på ett helt annat sätt än andra. Somligt straffar sig ska det ju visa sig. Men nu har vi bestämt oss för att inte spoila, va!

Maggan: Blev uppslukad av boken direkt, hamnade i Britas värld, i naturen och med människorna. Tänkte mot slutet av boken att den skiljer sig från en hel del annan litteratur om det hårda livet i Norden på 1800-talet. Det är inte ångestfyllt och plågsamt utan någonting som är införlivat i existensen och det finns glädje i sysslor och arbete. Gör att man betraktar människorna med andra ögon. Man hjälps åt i det mesta även om man nyss mötts. Tänkte galghumoristiskt att de ofta jobbade i ”team”.

Ann-Sofie: Det här är den första boken av tre läser jag. Vi ska väl inte spoila slutet men jag undrar hur det ska gå. Finns verkligen många trådar och orosmoment att reda ut.

Maggan: Ja, vi får se, skulle gärna vilja säga något mer, men det kan jag ju inte.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning Marianne Mattsson.