Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman

En sympatisk och välskriven feelgood som tar avstamp i Bensonhurst Brooklyn.  (Den stadsdel i New York där discofilmen Saturday Night Fever utspelar sig). Emilia som närmar sig de 30 arbetar som bagare i familjens Deli, skriver på en roman i hemlighet och håller sig långt borta från män. Hon är lillasyster och enligt en 200 år gammal förbannelse i släkten har alla småsystrar otur i kärlek. Inte för att Emilia tror på en gammal sägen, men det gör hennes dominanta mormor Rosa som styr familjen med järnhand.

Livet ställs på sin spets då familjens svarta får, Moster Poppy, hör av sig till Emilia för att bjuda henne och hennes syssling Lucy med på en resa till Toscana. Förslaget väcker ont blod hos mormor Rosa som såg till att familjen bröt all kontakt med Poppy många år tidigare. Varför är oklart för Emilia och Lucy som dock trotsar sin mormor och följer med Poppy till Italien.

Jag tyckte väldigt mycket om att vara i den här romanen. Ett utmärkt hantverk med värme, humor, älskansvärda karaktärer och inte minst mörka familjehemligheter. Systrarna i Toscana berättas i dels i nutid, dels 1959-61 då systrarna Poppy och Rosa ännu bor kvar i Italien. Blir förälskad i den vänliga försynta Emilia, den åldrade visa och kärleksfulla Poppy och den unga slagfärdiga men nertryckta Lucy. En trio kvinnor som genom sin vänskap hittar sig själva och bryter den egentliga förbannelsen, (läs sociala arvet) inom familjen.

Utgiven på LB-förlag, översättning av Sanna Östergren.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Hejdlös, halsbrytande berättarglädje genomsyrar Hundra år av ensamhet. Förmodligen den mest fullödiga roman som någonsin skrivits och som därtill belönats med Nobelpriset. Varje ord är en pärla, varje formulering genialisk och som en gyllene tråd slingrar sig den drivna berättelsen fram genom ett myller av människor på ett flödande vackert och mustigt språk.

Jo, alltsedan jag läste romanen för första gånger för ungefär 35 år sedan har jag varit fast. Jag älskar berättelsen om de sju generationerna av familjen Buendía som lever, dör och spökar i byn Macondo i Colombias träskmark. Jag älskar den magiska realismen, livsvisdomen, den stilla vanvettiga humorn. Det sägs att berättelsen om familjen Buendía egentligen skildrar Colombias historia och någon gång ska jag fördjupa mig i saken.

Hundra år av ensamhet har varit en storsäljare alltsedan den kom ut 1967. (När det stod klart att Márquez fått Nobelpriset 1982, jublade världen över att det för en gångs skull var en läst och älskad författare som fått priset). Översattes till svenska för första gången 1970 och i år har den kommit ut på nytt i en ypperlig nyöversättning av Lina Wolff. Hon har gjort ett makalöst bra jobb och efter att ha jämfört den världsberömda inledningsmeningen med 1970 års översättning kan jag bara utbrista: Bravo!

Så här lyder inledningen 2020:

Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.

När Gabriel García Márquez dog 2014 skrev Alex Schulman en hyllningskrönika i Aftonbladet som ni kan läsa genom att klicka här. Gör det!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020. Översättning av Lina Wolff.

Vardagar med Ulf Lundell

”Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.

Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant.  Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från ”känslan av Ulf Lundell” och låta text stå för sig själv.  ”

Så inleddes min allra första bloggy om Ulf Lundell, 2010 på OOOFbok. Sedan Jack och LP:n Vargmåne har jag lyssnat på de flesta låtar, läst alla böcker. Gillat somligt bättre än annat.

Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i bokform eller i musiktexter. Han sätter fingret i luften och noterar vart vindarna blåser, lägger skarp blick på aktuella diskussioner och debatter.

Nu läser jag Vardagar 3, den senaste i hans dagboksanteckningar. 870 sidor om här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Alltid skarpt. Han fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker som vanligt upp fingret i luften – sin och vår – och känner av. Gestaltar det exakt.

”För stränghet – min – till trots: det här är bra. Mycket bra.”

Vardagar 3. Ulf Lundell. Utgiven 2020 av Wahlström & Widstrand.

The Other Americans av Laila Lalami

Bokcillen alias Cecilia Agemark förgyller vår dag med en recension av en bok som hon storgillar! Om ni vill ha fler boktips från Cecilia så hittar ni henne på Instagram under @bokcillen

The Other Americans börjar med att Driss, en marockansk invandrare, en sen vårkväll blir påkörd av en bilist vid en mörk korsning och omedelbart avlider av sina skador. Den enda som ser olyckan är en illegal immigrant från Mexiko som inte vågar berätta för polisen vad han blivit vittne till eftersom han är rädd för vad som kan hända honom då.

Romanen har många berättarröster som alla på något sätt är kopplade till händelsen. Det är en blandad skara vad gäller klass och etnisk tillhörighet; ett tvärsnitt av dagens USA. Huvudkaraktärer är Driss dotter Nora som egentligen bor i San Fransisco och arbetar som musiker och Jeremy som spelade i samma skolorkester som Nora när de gick på high-school och som nu är polis efter att ha varit soldat i Irak.

Driss och hans familj har varit i USA sedan 80-talet, men särskilt Maryam, hans änka, känner sig fortfarande som en främling, kanske inte egentligen för hur hon behandlas utan snarare för att hon saknar familjen och nätverket som finns i hemlandet. Båda makar är högutbildade och fick lämna hemlandet på grund av politiska åsikter och har inte kunnat arbeta med det de studerat till. Känslan av alienation finns även generationerna emellan. De lever inte riktigt inom samma kultur. Jag känner igen tankegångarna från andra verk av författare med invandrarbakgrund. Tydligt ser vi de förväntningar som finns på barnen å ena sidan och å andra sidan de uppoffringar som föräldrarna gör. Familj och familjedynamik är alltså starka teman som genomsyrar berättelsen.

Boken utspelar sig i en liten ort i inre Kalifornien, nära nationalparken Joshua Tree och jag uppskattar Lalamis beskrivningar av ökenlandskapet väldigt mycket. Det här är en väldigt intressant roman ur flera perspektiv och den känns väldigt aktuell när den gör detta nedslag i det amerikanska samhället i en tid av växande främlingsfientlighet, både där och i många andra delar av världen. Ett annat närbesläktat tema är den amerikanska drömmen, ganska välbehandlat sedan tidigare, men som Lalami ändå lyckas göra brännande genom en lägesrapport från dagens polariserade samhälle, där alla inte är lika inför lagen. Och där mängder av immigranter saknar en egen röst.

Det här var verkligen en roman i min smak som uppvisar både samhällsengagemang och genuint bra berättande. I dessa coronatider har jag stundtals haft svårt att koncentrera mig på läsning men den här bokens kapitel är föredömligt korta. Jag blev också verkligen fängslad av de olika människoödena. Det är en roman som speglar dagens USA men som tar upp många viktiga och allmängiltiga ämnen som även är går att känna igen från vårt samhälle. Det är en bok som engagerar och låter läsaren tänka själv; här är inget svart eller vitt. Lalami är en skicklig berättare som både bygger upp stämning och skapar komplexa karaktärer. Jag ger romanen toppbetyg!

Hos förlaget kan man läsa mer om boken.