There There av Tommy Orange

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Den här romanen har figurerat flitigt på listorna över de bästa engelskspråkiga böcker utgivna 2018. Sådana listor väcker ofta mitt intresse och jag blev väldigt nyfiken på att läsa den här. Dessutom har There There blivit nominerad till eller fått litterära priser under senare tid,nu senast vann den Center for Fiction First Novel Prize. Jag började alltså läsa med högt ställda förväntningar, något som ofta kan visa sig förödande… Men inte alltid.

De första sidorna av boken är ett faktaavsnitt som ägnas åt hur ursprungsbefolkningen behandlats av de vita sedan dessa anlände i USA. Läsaren får en historisk återblick av viktiga händelser som bidragit till dagens situation. Det är en fruktansvärd tillbakablick på det våld och förtryck som påverkat generationer. Ett 500 år långt folkmord kallar Orange det. För en svensk publik är detta ju ett ämne som få är väl insatta i, så en informativ start på boken uppskattades.

Efter introt tar de egentliga berättelserna vid. I romanen få vi följa 12 personer som alla utom en har det gemensamt att de på något sätt tillhör Amerikas (inte bara USA:s) ursprungsbefolkning. Personerna i boken kallas Urban Indians eftersom de numera bor i städer istället för de reservat som många andra fortfarande bor på, för att inte tala om de vidder de tidigare hade för sig själva.

Det är en brokig skara vi får följa; här finns Tony Loneman som har ett väldigt speciellt utseende eftersom hans mamma drack när hon väntade honom, vi möter också Opal Viola Victoria Bearshield och Jaquie Red Feather,två systrar som var med under ockupationen av Alcatraz i slutet av sextiotalet men som vi nu får lära känna som äldre kvinnor. Här finns Blue som blev bortadopterad som bebis och Dene Oxendene som försöker dokumentera vad det betyder för olika individer att tillhöra ursprungsbefolkningen. Och många fler därtill. De flesta har någon koppling till de andra, något både läsaren och de själva upptäcker allt eftersom. Tänk er en Short Cuts som utspelar sig i Oakland.Alla är på väg eller har anknytning till den stora pow-wow som ska äga rum i staden inom kort.

Ett huvudtema i boken är identitet och identitetssökande. I de allra flesta fall rör det sig här om trasiga familjeförhållanden, många har inte haft kontakt med den sida av släkten som tillhör ursprungsbefolkningen och de känner sig vilsna. Det är en socialt utsatt grupp med mycket alkohol- och drogrelaterade problem, vilket mer eller mindre genomsyrar alla berättelser.Men här finns också en stolthet och en vilja att höra till. Vi får också träffa karaktärer som ska trumma eller dansa på pow-wowen, klädda i traditionella dräkter.

Trots att det i mångt är tunga människoöden som porträtteras lyckas Tommy Orange berätta historierna lättillgängligt och utan att det blir sentimentalt. Mot slutet av boken är man som läsare helt uppslukad, och utan att avslöja för mycket, det blir otroligt spännande.

Mina förväntningar uppfylldes således med råge. Jag tyckte detta var en fantastisk bok, en av de allra bästa jag läst under 2018. Jag hoppas verkligen att den får mycket uppmärksamhet och många läsare när den kommer ut på Polaris förlag i mars 2019 under den svenska titeln Pow wow. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge. En bok med många intressanta karaktärer och ett poetiskt men lättillgängligt språk. Jag är väldigt imponerad av denna debutant som tar sig an ett så komplext och hjärtskärande ämne med osedvanlig fingertoppskänsla. Läs!

Om några dagar ska jag diskutera den i min engelska bokcirkel och det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra tycker. Tror det kan bli riktigt bra diskussioner. Och den 19 februari kommer Tommy Orange till Internationell författarscen och då kommer i alla fall jag vara på plats.

Mer info från Polaris finns här: https://www.bokforlagetpolaris.se/pow-wow/t-5/9789188647603

De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

Sedan många år är Nesser en av mina favoritförfattare, blev överväldigad av förtjusning vid läsningen av Kommissarien och tystnaden någon gång på 90-talet och har sedan dess läst allt han givit ut. Jag hamnar alltid i huvudet på hans karaktärer och lever i symbios med dem romanen igenom. Deras lakoniska repliker, smågnabbande och så förstås Nessers subtila humor och all den mänsklighet som hans böcker rymmer går skinnet på mig även om det inte sällan skaver. Vad han än skriver så blir jag berörd på det ena eller andra sättet. Allra bäst är nog när jag får läslyssna medan han själv läser.

De vänsterhäntas förening är en klassisk Nessersk kriminalroman. Passande nog dyker många av hans klassiska karaktärer upp. Van Veeteren, Gunnar Barbarotti och Ewa Moreno för att nämna några. De är äldre och aningen tröttare, skarpa i huvudet är de dock alltjämt, och de är fortfarande bosatta i Maardam eller Kymlinge, båda städerna belägna i Nesserland. ( Jag har alltid velat resa till Maardam eller för all del Kaalbringen där Borkmanns punkt utspelar sig.)

Kommissarie Münster söker upp den snart 75-årige Van Veeteren för att berätta att man hittat liket av den förmodade mördaren i ett 20 år gammalt fall, även mördaren bragt om livet vid brottets tidpunkt. Polisen har således låtit en gärningsman löpa, en mordbrännare med flera människors liv på sitt samvete. Strax efter begås ett yxmord i Kymlinge i Sverige, ett brott som kan hänga ihop med mordbranden för 20 år sedan.

Vad kan jag säga, jag är ännu en gång bedårad av det ömma munhuggandet mellan Van Veeteren och hans fru, Barbarottis samtal med vår Herre, de fantasifulla och välfunna namnen på orter och karaktärer och att vädret i Maardam alltid tycks vara förfärligt. En typisk Nesser-roman innehåller alltid ett antal fantastiska metaforer, denna gång fäste jag mig speciellt vid uttrycket ” Redig i huvudet som en skolinspektör”.

Fast en sak är höljd i dunkel. När Kymlinges poliser och Maardams poliser samtalar, vilket språk används? Eller framförallt, när Münster och Van Veeteren förhör en misstänkt och Barbarotti och Backman förstår precis allt, vilket språk talar man? Tyska kanske, men egentligen eftersom vi befinner oss i Nesserland borde språket kanske vara esperanto eller föralldel Nesserska? Jag funderar över att jag under alla år aldrig någonsin undrat över vilket språk som är Van Veeterens modersmål? Den som fattar, fattar.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Här hittar du vår frukostintervju med Håkan Nesser.

Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste


Motiv X av Stefan Ahnhem

En kvinna blir bestialiskt mördad på klassisk Helsingborgsmark, en annan kvinna vaknar med känslan att någon har varit inne i hennes lägenhet medan hon sov. När hon ser sig i spegeln blir känslan till visshet. Stefan Ahnhem är tillbaka med den fjärde boken i serien om Fabian Risk som tar vid direkt där den förra boken Arton grader minus slutade. Än en gång bevisar Ahnhem att han är en fullfjädrad spänningsförfattare, Motiv X är pepprad med driv, dramatik och snabbas scenbyten. Jag är fast redan från början, inte minst med anledning av cliffhangern i förra romanen, jag vill veta om det som antyddes verkligen är sant. Jag skulle nog rekommendera att man läser böckerna i ordningsföljd.

Ahnhems böcker är klassiska polisromaner i den stil som karaktäriserade Henning Mankells, Åke Edvardssons och Håkan Nessers 90-talsdeckare. En bukett poliser med väldigt mycket outrett inom sig; De är loners, jobbar helst ensamma och skiter i regler. Aktuella samhällsproblem är ofta bidragande till de brott de utreder. Genren skapades av amerikanen Ed McBain som inspirerade Sjöwall och Wahlöö till sin serie om 10 romaner om ett brott. Klassiska polisromaner som fortfarande är väldigt läsvärda. Jag får en känsla av att polisdeckaren är på väg ut, eller så har spänningsgenren utvidgats så pass att de försvinner lite? Jag vet inte, Sverige är i alla fall väldigt bra på precis allt inom Nordic Noir och Ahnhem är en av de författare som ser till att det förblir så.

Här kan du läsa recensionen av Arton grader minus.

Utgiven på Forum Förlag 2018.