Spoilervarning för berörda: Jag kommer att prata om vem som dödas och vem som är mördaren.
När jag läser deckare vill jag ogärna ha ett samhällsproblem inblandat. Typ kriminella gäng eller mördade uteliggare. Jag vill inte heller ha beskrivningar av alltför mycket polisiärt arbete. I alla fall inte en polis som grubblar över samhälls-utvecklingen eller meningen med polislivet. Jag vill ha en berättelse med tydligt persongalleri där jag involveras i lösandet av krim-gåtan så att jag mer och mer misstänker två, tre personer men ändå blir förvånad på slutet. En pusseldeckare alltså.
Romanen Vila i frid gör mig inte besviken när det gäller att slippa samhällsproblemet. Det polisiära arbetet finns i och för sig tydligt med, men polisen Emma gillar verkligen sitt yrke. Persongalleriet är där och den vackra miljön ute på Hasseludden Yasuragi ramar in dödandet. Historien startar när en berömd skådespelare hittas i en av de varma badkällorna, men hon är inte död, bara medvetslös. Under hela berättelsen ligger hennes eventuella uppvaknande som ett hot och en möjlighet. Fler och fler dör på Yasuragin under mystiska omständigheter och ur persongalleriet finns flera att misstänka.
Men slutet, vaf.! Även om nu mördaren hittas i persongalleriet blir jag besviken över vem det är. Fanns det något jag missade, små glimtar som jag borde ha snappat upp? Jag vet inte. Jag vill ju som sagt bli förvånad men Dr Jekyll and Mr Hyde-lösning med multipla personligheter är så trist och jag surar.
Samtidigt, och här följer en travesti: Romanslutet har inte gett mig falska förhoppningar, inlett mig i frestelse eller utgett sig för att vara någonting som det inte är – det är bara inte för mig. *
Vila i frid. Sofie Sarenbrant. Utgiven av Damm förlag 2012.
____
*Variation av text ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Bodil Malmsten
Tanken är att jag på tisdag ska vara med i Boktipsets bokcirkel om skilsmässodramat Dubbelexponering av Suzanna Dilber men jag pallar inte att läsa ut boken.
Jag måste dock understryka att det inte handlar om boken. Det är inget större fel på den. Det är bara det att jag själv kommit in i åldern då skilsmässor blir allt mer vanliga. De pågår i min närhet på flera håll. Jag har både bekanta och nära vänner som genomgår slitsamma separationer och jag orkar inte läsa om det också så det blev bara sådär femtio sidor för mig.
Jag hoppas dock att bokcirkeln blir givande för alla som deltar på tisdag.
Att vakna tidigt och läsa ut den här romanen i ensamhet, nej jag rekommenderar mig inte det igen. Jag håller den långt ifrån mig, läser vissa passager snabbt och undvikande. Det är otäckt och äckligt. Riktigt äckligt. Ändå tror jag att det är värre att inte läsa än att låta bli. Men när jag slår ihop boken är jag bara delvis lättad och jag tänker att om jag bara bloggar om den snabbt som fan kan jag få den ur blodet.
Det är Amanda Hellbergs första roman Styggelsen som är min morgonläsning. Den handlar om den unga flickan Singa som har klärvoajanta förmågor. Tillsammans med sin pappa uppträder hon på marknader och med spektakulära specialeffekter kryddar hon sin synskhet. Publiken häpnar. Snart får en kvinna, Eva, höra talas om den unga flickans begåvning. Eva har tillsammans med sin bror en spiritistisk församling och de bestämmer sig för kidnappa flickan. Under vidriga omständigheter utnyttjar de Singa för sina egna syften.
Fyrtio år senare möter vi Maja Grå som städar på ett äldreboende. Genom tidsrymden får hon kontakt med Singa och blir ställföreträdare för att ge den hämnd Singa aldrig kunde ge. Jag som inte gärna vill bli rädd av böcker tycker faktiskt om det otäcka, framför allt i Maja-Grå-delen. Däremot har jag svårare för skräckel med metallkrokar och kroppsvätskor. Usch. Historien är berättad med ett bildligt nästan gammaldags språk som gör att jag måste läsa riktigt sakta. Det passar utmärkt för berättelsen och bygger upp det otäcka så bra. Frågar ni mig så skulle Maja-Grå-delen få ta mycket mera plats. Nu slutar den för snabbt. Jag har förstått att hon dyker upp igen i Hellbergs senaste. Så snart jag har hämtat mig ska jag nog läsa den också.
Styggelsen. Amanda Hellberg. Utgiven av bokförlaget h:ström 2008.
Först tänker jag på vilka citat jag ska ha med i min bloggy. Det eller det eller det? Jag hundöreviker sida efter sida. Sen kommer jag på att det bästa är ju att läsa hela boken. För att man ska fatta hur det fungerar med superhjältar.
Det är sant att de flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnet själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen en superhjälte.
Jag grubblar som fan. Man vill ju att det ska vara något positivt. Som Mina Ögon Får Dig Att Smälta eller Gröna Fingrar eller kort och gott Trevlig. Inte vill jag ju vara Slöfocken eller Hör Vad Jag Säger eller Humörsvängaren. Men det är så att det inte nödvändigtvis är det positiva i personligheten som är ens superkraft. Det kan vara någon del som man hatar och vill amputera. Det är svårt. Kanske är jag ingen superhjälte?
Huvudpersonen i romanen, Tom, är inte heller det. Det är däremot hans fru Perfektionisten. Av olika skäl har Tom blivit osynlig för just henne. Hon ser honom inte. Hon hör honom inte. Hon känner honom inte. Istället är hon helt övertygad om att han övergivit henne och bestämmer sig för att lämna Toronto och glömma Tom. Hans sista chans är här nu. Han måste hitta någon lösning och få henne att åter se honom. Han går vid hennes sida ombord på planet till Vancouver och förändringen måste ske innan planet landar.
Jag tycker om kärlekshistorien. Den är absurd och finstämd och påminner om känslan i The tiny wife. Och jag gillar superhjälte- idén supermycket. Men jag blir snurrig av alla superhjältar som i strid ström kliver fram och presenteras i boken. Ibland får det berättelsen att stanna av och jag tänker: Men inte en till!
Men det är klart. Toronto har 249 superhjältar som behöver få plats. Hur många finns i Stockholm?
Alla mina vänner är superhjältar. Andrew Kaufman. Utgiven 1999, tror jag. På svenska av Printz Publishing, 2012.
Det var ett halvår då vi inte läste en rad. Ingen dikt, ingen novell, ingen roman. Inget. Vi fick bara inte plats med en enda historia förutom de som vi fick oss berättade. Alla upprörande historier om dödande, våldtäkt, slakt och förtryck. Men också om kärlek, trädgårdar och vardagsliv. Det var flyktingar som berättade. Människor som lämnat sina länder och på olika sätt kommit till Sverige för att … tja, för att. I väntan på uppehållstillstånd skulle de lära sig svenska. Oavsett. Ibland dök en person inte upp till morgonens lektion. Sjuk, utvisad? Vi fick aldrig veta.
Med det i tankarna börjar jag läsa Little Bee, romanen om en ung kvinna som flyr från Nigeria till England. Med sig har hon något slags hopp om en bättre framtid. Hon får stanna i två år på en sluten flyktinganläggning. Hon stryker kring väggarna, undviker männen och jobbar hårt för att lära sig om kulturen och Drottningens Engelska. Hennes ansträngningar står i skarp kontrast till vakten som ska ha uppsyn över kvinnorna, samtidigt som han helt öppet läser halvporriga blaskor. Äckligt. Kvar på stranden i Nigeria finns det avhuggna finger som räddade Little Bee från att bli mördad den där gången strax innan hon flydde. Fingret som tillhörde en engelsk turistkvinna som var där med sin man Andrew. Den kvinnan, Sarah, blir den andra berättarrösten i romanen för vem ska Little Bee söka upp när hon äntligen får lämna anläggningen. Hon känner ju ingen annan än Sarah och Andrew. Men händelsen på stranden kunde aldrig lämna Andrew och strax efter att Litte Bee hör av sig tar han sitt liv.
Länge läser jag boken med en inre bild i huvudet där romanen åker allt högre på min Årets-Bästa-Lista. Det är förstås den intressanta historien och jag blir upprörd av hur människor behandlas sämre än smutsen under skorna. Det är också Little Bees sätt att betrakta världen och hennes du-tilltal till oss. Det är Sarahs kärlek till sin son Charlie. Det välskrivna. Det sorgliga. Det humoristiska. Bra, bättre, bäst! Men det kommer ett men nu. Ett spoiler-men så hoppa ner till nästa stycke om du vill. Avslutningen på boken, vad är det? Åter-till-Nigeria-delen, alltså. Det känns bara som kladd och kliché och skapat för att kunna bli ett fantastisk filmavslut med lille Charlie springande på stranden i slow motion typ.
Men det är det. Helheten är ändå störst och trots mitt spoiler- men: Det här är en riktigt bra läsning som jag inte kommer att glömma på ett bra tag. Må flyktingorganisationen i Europa bli något annat.
Little Bee. Chris Cleave. Utgiven 2009, på svenska av Brombergs 2012.
Andra om boken. Fiktiviteter gillar också med något litet förbehåll. Bokmoster berättar om att filmatisering är aktuell. Calliope håller inte med mig om mitt men.
Frankrike i slutet av andra världskriget. Claire arbetar som ambulansförare åt Röda korset. Trots risker jobbar man stundtals också åt motståndsrörelsen. Räddar människor från fiendens straff och fasor. Just nu är Claire i Béziers. Grubblar över om hon ska acceptera ett nytt uppdrag eller åka hem till föräldrarna i Paris. Vid fronten finns hennes fästman Patrice och hon borde också besöka hans föräldrar.
Men det där ekorrhjulet med äktenskap, barn och rutiner. Nästan lite skamset vet Claire att kriget har besparat henne det. Det tuffa och riskfyllda arbetet innebär ju också en stor frihet. Hon är den hon vill. Hon gör som hon vill. Hon umgås med vem hon vill. I sina dagböcker skriver hon att hon längtar hem till föräldrarna men längtar hon efter Patrice? I Béziers njuter hon av att känna sig “nyttig och kanske till och med oumbärlig”. Freden närmar sig. Vad ska hon göra?
Och så:
I kväll regnar det, men jag är lycklig, för nu är jag fri. Jag bryr inte om Patrices smärta, som är oerhörd. Jag är gräslig och avskyr mig själv, men det bryr jag mig inte heller om. Jag är inte så värst gammal än. Jag ska åka till Berlin, och jag har allt att hoppas av livet. Jag behöver inget straff, jag visste inte bättre.
Med freden kommer nya arbetsuppgifter till Berlin. Claires dagar är fullspäckade med att hjälpa flyktingar och krigsskadade i staden. Berlins sektorgränser är svåra att passera. Vem är vän numera och vem är fiende? Jag sträckläser och lägger motvilligt undan boken när det är tvunget. Brev och dagböcker sammanvävs till en historia där kriget hela tiden är närvarande, men inte de blodiga scenerna, inte den utåtriktade politiken, inte de kända namnen.
Först på den allra sista sidan trillar den berömda polletten ner. Det lilla berlinbarnet föds och jag förstår att det här handlar om författarens mamma. Jag är så uppslukad av berättelsen att jag inte lägger ihop den enkla matematiken. Wiazemsky heter huvudpersonen Wiazemsky heter författaren. Bingo.
Men det spelar ju just ingen roll.
Mitt Berlinbarn. Anne Wiazemsky. Utgiven 2009. På svenska av Elisabeth Grate Bokförlag 2012.
En annan lagårdsbacke
De är ständigt närvarande, fåglarna. De iakttas och beskrivs och blir en nyckel för att förstå Klas. Vi är på lagårdsbacken i tidigt sjuttiotal. Mamma, pappa och de två barnen. Man sliter för att få den lilla gården att gå runt. Men bit för bit förändras pappa. Blir manisk i veckor, svetsar skrot, slår sönder den, släpar fram rostiga metallstycken ur de mest oväntade gömmen. Efter kommer perioder av passivitet, han flyttar ner i pannrummet, distanserar sig.
På lagårdsbacken står familjen kvar. Skruvar på sig, vad ska de göra och måtte mamma orka.
Och fåglarna. Efter en stund kommer lusten att plocka fram krysslistan över trehundra fågelarter i Sverige, pricka av. Vi får veta att författaren själv inte kunde någonting om fåglar när han började att skriva sin roman. Just som Klas lärde också han sig från början, slog i böckerna, förstod allt mer.
I läsklubben pratar vi om den välskrivna texten, den starka berättelsen, den kärleksfulla skildringen av föräldrarna, särskilt mamman, om äktheten och smärtan. Jag håller med om alltsammans. Ändå får jag kämpa för att läsa med ett riktigt engagemang, kan inte säga varför. Kanske har jag för högt ställda förväntningar efter prisregn, vad vet jag. Jag fastnar liksom i leråkern och kommer ingen vart.
Korparna. Tomas Bannerhed. Utgiven av Weylers förlag 2011. Jag läste den som e-bok.
Tänk dig att stressa från jobbet till dagis. Bära hem två trötta och griniga barn i blöta overaller i snöslasket och sen ställa dig och laga och bjuda på högrevsgryta till middag! Det är inte möjligt tänker du, men med Tareq Taylors nya kokbok är det faktiskt det.
Tareq Taylor har nämligen gjort en kokbok inriktad på långkok med smarta tips på hur du förbereder kött och buljong så att det bara tar trettio minuter att fixa en riktigt god Boeuf Bourguignon en helt vanlig tråkig tisdag.
I går kväll var det bok- och matbloggsträff i Forma Publishings provkök. De trycker förutom kokböcker även tidningen Buffé och Ica-kuriren. På en timma lyckades vi få se Tareq Taylor fixa köttgryta med grönsaker, potatismos och äggakaka med svamp och fläsk. Självklart fick vi provsmaka. Otroligt gott.
Tareqs nya kokbok heter Klassiker och förutom en massa goda recept finns där en risotto-skola och ett treveckors matschema helt komplett med inköpslistor och allt.
Perfekt för stressad barnfamilj som tröttnat på falukorv och makaroner tre dagar i veckan.
Här är lite bilder:
Som mat-tv fast på riktigt
Tareq visar treveckorsschemat.
Tareq visar hur man skär morötter på japanskt vis
Alla bitar blir lika stora.
Äggakaka
Boeuf på trettio minuter. Det doftade och smakade underbart.
Bonus: Tareq berättade (och provsmakade) att tulpaner är väldigt gott att ha i mat
Klassiker ges ut av Ica förlag.
En lärare som får nog, reser sig upp från stolen och kliver på nattåget till Lissabon. Jo, ett (roman-)tema som lockar somliga dagar. Romantiteln valsade runt som ett mantra ett tag och när vinterledigheten kom började jag läsa. Efter fem sidor letade jag upp tidtabellen hos SJ.
Vilken bok! Och vilken tid det tog att läsa den. Åtta dagar! Och inte för att den är så särdeles tjock utan för att det bara går att läsa den långsamt och reflekterande. Några få sidor i taget, sedan måste man lägga ifrån sig boken och tänka över saker och ting.
Mundus Gregorius arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för i begynnelsen fanns Ordet [...] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början. På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado. Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram.
Alla dagar och nätter i Lissabon. Han lär känna Prado när han finner hans släktingar och vänner. Systern som stannade golvuret när hennes bror dog. Vännen och bundsförvanten som bär mörka hemligheter. Kvinnorna. Och texterna. Denna Prado var ett produktivt geni som tecknade ner livsbetraktelser och lämnade efter sig. Vi får förstås ta del av texterna och de bidrar starkt till den reflekterande lässtil som denna roman måste få.
Mundus själv? Vilken intressant människa. Jag vill bjuda honom på en kopp te, eller middag eller ett parti schack (som jag skulle förlora, men det gör ingenting). Och när jag lägger ifrån mig boken tänker jag: men vafan, fyrahundra sidor till, tack! Eller ge mig en tågresa till Lissabon. 41 timmar från Stockholm och jag fingrar på tidtabellen igen.
Nattåg till Lissabon. Pascal Mercier. Utgiven 2004. På svenska av Albert Bonniers 2009. Min pocketutgåva kommer från Bonnierpocket 2010.
_____
Fotot är hämtad från en resa jag gjorde 1984. Lätt gulnad bild numera. Läs också vad bokhora-Johanna säger i saken.
Har jag berättat om Kickan? Boxerflickan som jag växte upp med. Hon var vit med stora bruna fläckar, mycket ovanligt. Inga priser på utställningarna om man säger så. Kickan var en otroligt snäll hund. Snäll och glad. Hon hälsade alla med samma entusiasm och glädje, granne som inbrottstjuv. Mot mig var hon extrasupersnäll och deltog tålmodigt i mina lekar (tänk: “nu sätter jag på dig krona eftersom du är min prinsesshund.”)
När jag bläddrar igenom mitt barndomsfotoalbum finns inte en enda bild på hunden. I stället hittar jag taxen Marina, irländska settern Kardinal, långhåriga taxen Korken (som hade ett väldigt fint namn egentligen) och jag åååh:ar och säger nämen. Sen tänker jag att det där med hundpensionat är nog ingen dum idé egentligen och letar vidare efter Kickan-foton.
Vägen till denna hundromantik har gått via romanen Hundar, hus och hjärtats längtan. En vardagsskildring om livet efter att Juliets älskade make Ben har dött i en hjärtinfarkt, bara dryga trettio år gammal. Juliet tillbringar dagarna i soffan med tv-serier och terriern Minton som sällskap. Hennes mamma stöttar så gott det går och ordnar – mot Juliets vilja – att Juliet får hundpassningsuppdrag för att “komma vidare”. Lägg därtill en konflikt med en till synes lyckad syster, en vild grannfamilj som har en trevlig och händig vän som ofta hälsar på samt promenader i parken med snygg hundägare så har ni hela bilden klar för er. I rollen som Juliet sätter jag Meg Ryan och som Lorcan, den händige vännen sätter jag John Corbet.
En lättläst och charmig underhållning, den döda mannen till trots. Jag läste boken nästan i ett svep och googlade efter bilder på hundraserna under tiden. Och ska jag vara ärlig är det vovvarna Minton och Coco och Hector jag kommer att komma ihåg mest.
Kickan då? Till sist, med mammas hjälp, hittar jag bilder på henne. Åååh! Hundpensionat ftw!
Hundar, hus och hjärtats längtan. Lucy Dillon. Utgiven 2011. På svenska av Forum 2012
