Analfabeten av Agota Kristof

53 sidor lång är Analfabeten ett mästerverk i sin utsökta och vackra enkelhet. Gripande och hudlöst delger Agota Kristof läsaren essensen av sitt liv och tveklöst måste den lilla korta boken klassificeras som en självbiografi. Kristof växer upp i det sovjetstyrda Ungern, flyr till väst tillsammans med sin man och lilla dotter. Livet igenom grubblar hon över om beslutet att lämna var det rätta.

Jag kan inte sluta tänka på hur hon genialiskt hon förmedlar den livserfarenhet som hon delar med miljoner människor jorden runt. Jag förstår helt enkelt inte hur det är möjligt att skriva så kort, mångomfattande och storslaget om ett livsöde som genom alla tider varit skrämmande aktuellt.

Ni måste helt enkelt ta del av denna fantastiska läsupplevelse och naturligtvis är Analfabeten en fantastisk bokcirkelbok. Icke att förglömma är att den lilla fysiska boken är förtjusande vacker i sitt nätta utförande. Kan inte se mig mätt.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning av Marianne Tufvesson.

När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Ariel Levy, journalist och en fabulös skribent. Jag har läst hennes artiklar som till exempel The Devil & Saint Ann’s om grundaren av den berömda skolan, Stanley Bosworth, och det intressanta porträttet av författaren Elizabeth Strout. Och inte minst Thanksgiving in Mongolia, om den förfärliga dagen när Ariel Levy förlorade sitt ofödda barn på ett hotellrum.

Boken När reglerna slutat gälla inleds mycket dramatiskt med just den händelsen, hur hon sitter där i Mongoliet och någon har lagt en filt över blodfläcken. Hemma finns hennes fru Lucy, men det Lucy lovade om att inte längre dricka håller inte. Allt som gällde för Ariel Levy före resan till Mongoliet – barn, familj, ekonomi – gäller inte alls längre.

Jag läser boken i en sittning. Ibland pausar jag för att tänka på de saker som tål att funderas över. Om skrivandet, om framgång och karriär, om att livet tar vändningar som aldrig går att förutse. Ibland bläddrar jag helt enkelt på, lite mer förstrött. Men aldrig oberörd.

Jag tycker om Levys raka sätt att skriva i artiklarna. Och jag gör det minst lika mycket här. Det är driv och välformulerat (tack översättare Anna Lindberg) och gör att sentimentalitet utesluts. Jag har läst recensioner som menar att Levy inte går in i och beskriver sorgen tillräckligt eller innerligt, vilket skulle göra att inlevelsen saknas. Det tycker inte jag. Tvärtom. Det här är rakt och, ursäkta det slitna uttrycket, ärligt.

När reglerna slutat gälla. Ariel Levy. Utgiven 2016. På svenska hos Natur&Kultur 2017.

Bokfrukost om Band av Domenico Starnone

Romanens första mening sätter tonen i romanen:
Om du råkat glömma det min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru.

Aldo och Vanda gifte sig i början av 60-talet och fick snabbt två barn. Några år senare lämnade Aldo familjen för en yngre kvinna. I början av boken får läsaren ta del av de ursinniga, rasande brev som Vanda skrev till Aldo under de år han levde med en annan. Brev som dyker upp igen 30 år senare efter ett inbrott i parets lägenhet. Aldo och Vanda försonades aldrig även om de blev ett par igen, ett tragiskt faktum.

Ännu en roman om en gravt dysfunktionell familj, sa en av oss och flera andra av oss menade att boken stundtals var jobbig, rent av obehaglig att läsa. Den är kort och annorlunda uppbyggd vilket vi alla gillade och även att den trots sitt mörker har driv och är lätt att läsa. Ingenting är givet, mycket lämnas till läsaren att tolka vilket gör Band till en perfekt bokcirkelbok.

Så var det slutet som flera av oss såg komma tidigt i romanen, medan andra blev förvånade. Några röster från morgonens diskussion:

*Ännu en roman om det sociala arvet

*Känner sympati för Vanda

*Vanda fick syre av sin oförsonlighet

*Irriterad på folk som säger en sak och gör en annan

*Måste smälta denna roman innan jag säger något

*Tyckte den kändes ofärdig

*Det är synd om människorna

*Blev väldigt orolig för katten

*Jätteintressant inte minst upplägget

*Högsta betyg när jag läste den för ett tag sedan fick läsa om

*Vad hade ungarna för chans egentligen

*Kommunikation saknades helt i familjen

*Lidia var Aldos stora kärlek

*Räknade snabbt ut slutet

*Karaktärerna pratade mycket om sin ålder som om deras tid var utmätt

*Gillade berättarstilen

*Det sociala arvet var tydligt, dotterns personlighet var moderns, sonen faderns

*Omslagsbilden är med de sammanknutna skosnörena är fantastiskt talande

Utgiven på Bazar Förlag 2018, översättning av Helena Monti.

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

En romanfavorit från 2017 har kommit som ljudbok, inläst av André Christenson, finns bla. på Storytel. Läs mer om romanen i vintage-recensionen nedan:

Svante och Cecilia lever i ett tjafsfyllt men ”okej” äktenskap. I bokens första kapitel är de, tillsammans med sina två döttrar, på väg mot Österlen för den traditionella sommarveckan i ”hipstertorpet” som Svante kallar den ombyggda skånelängan. Stället hyrs av parets nära vänner Henning och Karen och tidigare somrars samvaro har präglats av harmoni, vänskap och okomplicerat umgänge. Men denna sommar kommer att bli annorlunda. Redan första kvällen avslöjar Karen och Henning att de ska genomgå konstgjord befruktning och att de gärna ser Svante som spermadonator. Cecilia känner sig direkt obekväm medan Svante skämtar bort allvaret. Han är smärtsamt medveten om den åtrå som länge funnits mellan honom och Karen.

Bokens berättare är Svante, impulsiv och känslostyrd, men också i all sin ofullkomlighet älskansvärd och sympatisk. Hans repliker är obetalbara!  Faktum är att jag under läsningen ibland kände mig ångerfull gentemot karaktärerna bara för att jag skrattade så mycket. Deras sommarvecka är så förtvivlat Bergmansk, de är alla människor jag gillar och jag lider med dem. Varför skrattar jag egentligen? Kanske jag kan skylla på Peo Bengtsson som skrivit en så underbart humoristisk text? Nog om humorn, boken är även en insiktsfull relationsroman, framförallt tror jag många läsare kan känna igen sig i Svantes och Cecilias parrelation. Cecilia säger till Svante att hon får det sämsta av honom, att han är mycket enklare och trevligare att ha som vän än som partner, en sanning som är sorgligt allmängiltig.

Texten är sparsmakad och flyter lätt, mycket finns att ana mellan raderna. Jag gillar språket och lägger speciellt märke till frasen ” vad mig anbelangar” och att Svante beskrivs som ”stingslig”. Dessa ord används allt för sällan i det moderna svenska språket. Min bästa väns fru är perfekt bokcirkelbok, det finns tillräckligt många tolkningsmöjligheter för att diskussionens vågor ska gå höga. Det skulle också vara en höjdare att skratta i grupp åt skildringen av loppisbesöket, åt hipstertorpet ägare; den ständigt påtände hampabonden och när Svante förirrar sig in till en spågumma på Kiviks marknad.
Så gillar jag slutet, det går inte att lista ut i förväg och det är bra, rentav väldigt bra.

Utgiven på Lavender Lit 2017.