Kategori: Recensioner

Publicerat

Skriket av Jan-Erik Fjell & Jörn Lier Horst

Två bästsäljande norska spänningsförfattare har slagit sig samman och resultatet har blivit en fantastisk snygg och välskriven roman som verkligen gör skäl för sin genré: den är väldigt spännande. I centrum står Markus som driver en populär true crime podd och hans arbete tar en oväntad vändning när en journalist kontaktar honom om ett tidigare avsnitt där han tog upp fallet med en 7-årig flicka som försvann spårlöst från sitt hem 15 år tidigare.

Förvisso har Markus det gemensamt med många andra deckarbokshjältar att han har mycket outrett inom sig men boken känns ändå unik, ett litet guldkorn i utgivningen. Jag som är rätt blasé när det gäller deckare blir glatt överraskad. Och en serie ska det bli lovar förlaget på baksidan av boken. Ser fram emot att läsa vidare. 

Utkommen på Wahlström & Widstrand 2025. Översättning av Marianne Mattsson.

Publicerat

En inre angelägenhet av Kristian Fredén

En vackert skriven sorgesång för en mor som valde att ta sitt liv på ålderns höst.  Kristian Fredén är i mataffären när hans bror ringer, brodern har just öppnat ett brev från modern, ett självmordsbrev. Har Kristian också fått brev undrar han? Det visar sig att så är fallet. Bröderna ringer polisen som tar sig in i moderns lägenhet och hittar henne död i sängen. 

Under sorgearbetet börjar Fredén rannsaka moderns prominenta släkt vars patriark Nathan Söderblom var ärkebiskop, medlem av svenska akademin och inte minst mottagare av Nobels fredspris. Söderblom var moderns morfar och släktens oskrivna regler om hur hans geni skulle förvaltas var kanske en inspiration för vissa medan andra, som Fredéns mor fann arvet tungt.

Jag tyckte väldigt mycket om boken och det vackra vemodiga språket. Moderns självmordsbrev till sönerna presenteras i meningar mellan varje kapitel vilket ger läsaren närhet till sorgen. En inre angelägenhet är Augustprisnominerad i den skönlitterära klassen vilket är väldigt välförtjänt.

Utgiven på Ordfront 2025.

Publicerat

Bokfrukost om Stockholmsvitt

Nu har vi ätit frukost med Karin Magnusson och diskuterat hennes roman Stockholmsvitt. Så bra! Både romanen och samtalet.

I romanen följer vi Stefan i två tidsplan. Då på 90 talet var han en ung man med drömmar och framtidshopp där han tillsammans med kompisen Tommy drar igång den egna målarfirman. Nu jävlar!

Vi ser småstadens makthierarkier och klasskillnader. När innegänget bjuder över på midsommarfirande genererar det mängder av frågor. Hur dags? Vad ska man ha på sig? Ska man ha med sig något? De sociala koderna blir obegripliga, men plötsligt är Stefan och Tommy och familjerna med. De ÄR några att räkna med.

Och nu. Stefan är 57. Facit i hand. Det gick åt skogen. Med firman, familjen, vänskapen. Han målar om lägenheter och hus, numera i Stockholm, bor i en källarskrubb. Och sen?

Så här sa vi till exempel:
* Vi får verkligen följa en nedåtgående spiral för en människa.
* Stefan har ett så starkt rättvisepatos. Man förstår honom, men kanske att han ibland borde hålla käften. Valt sina strider. Samma misstag om och om igen!
* Så bra skildrat om vänskap. Och både Tommy och Stefan skulle kunna gjort så annorlunda. Båda har ett ansvar för att vänskapen gick åt skogen.
*Stefan, han är så otroligt ensam! Han har verkligen ingen.
* Miriam är verkligen den enda som inte bryr sig om omgivningen, om hierarkier. Men är hon sig själv nog?
* Elegant berättad. Läsaren förflyttas mellan tid och plats så snyggt. Du kan verkligen berätta en historia, Karin.

Publicerat

Stinas bästa vän: En hundägarens glädje, sorg och förundran av Göran Greider

Göran Greider hade aldrig sett sig själv som en hundmänniska. Men allt förändrades när hans fru och dotter skaffade Stina, en springerspaniel. Det är svårt att värja sig mot en hunds kärleksfulla tillit och Göran föll pladask. Stina blev hans hund, och när hon dog blev skrivandet av denna bok en sorts terapi i sorgen. 

I essäform reflekterar Greider över människans samspel med djur och natur genom historien. Det är intressant och tankeväckande, men allra starkast är boken när han skriver om Stina och om den tysta förståelsen dem emellan. Det är vackert, poetiskt och vemodigt. Alla vi som någon gång tagit farväl av ett älskat husdjur förstår precis. Greider förkastar idén om att man måste vara antingen hund eller kattmänniska. Man är djurmänniska, helt enkelt. Och jag som älskar både hund och katt håller med.

Att han är Augustnominerad känns välförtjänt. Personligen tror jag att Patrik Svenssons Den barmhärtige mördaren är ett snäpp bättre, men vem vet? Om Greider tar hem priset, kommer Stina att vifta på svansen där uppe i hundhimlen.

Utgiven på Ordfront, 2025.