Minibokklubb om Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv

Nu har jag och några unga bokkompisar läst Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv, av Loka Kanarp. Vi skickade boken emellan oss och så läste vi de tre sista kapitlen ihop på vår träff.

Boken är en serieroman om Yvonne som går i sjätte klass, känner sig blyg och obekväm bland i skolan, är alldeles för lång (tycker hon själv) och grubblar en hel del över det och andra pinsamma saker.

Först trodde vi att boken skulle bli för deppig. Den börjar med att Yvonne inte vill gå till skolan därför att det är dags för en muntlig redovisning. Hon hatar det, blir svimmig, svettig och kan inte få fram ett ljud. Vi minibokklubbare kan känna igen oss i det. Jag berättar om hur jag hatade det av hela mitt hjärta när jag gick i grundskolan, att det blev lite bättre i gymnasiet och sen på mina första jobb fick jag en kick av att stå framför en publik. Man får bara träna och träna år efter år, den enda lösningen, säger jag (här himlar mina medbokklubbare med ögonen, men det ju sant ju!)

Men boken är inte deppig. Den ger i olika mycket korta kapitel eller delar vardagsnära och realistiska nerslag i livet. Yvonne är duktig på att rita och får gå på extralektioner ihop med sjuorna. Och där går Nicke som hon tycker är såååå gullig. ”Då tänkte jag att det skulle bli en trist kärlekshistoria”, säger en bokklubbare, ”men det är ju så mycket annat”. Kul det där med gruppen ”Sopornas vänner”, tycker en annan.. I gruppen handlar det om sopsortering och andra soprelaterade frågor men det viktiga och roliga är att Yvonne träffar Emma, en tjej som inte bryr sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Och så blir det dags för redovisning igen av vad de lärt sig i de olika grupperna. Trots att Emma och Yvonne övat massor går det sådär om man säger. Svimmig, svettig och allt det hon ska säga är borta. Men det är inte mycket att göra åt saken. Så här pratade vi:

Vi är överens om att boken passar för bokklubb i mellanstadiet. ”Mycket man kan prata om.”

Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv. Loka Kanarp. Utgiven hos Lilla Piratförlaget 2024.

Bokfrukost om Marzahn mon amour

Jag får väl starta i att det är sällan vi är så rätt igenom överens om att vi verkligen V-E-R-K-L-I-G-E-N tycker om månadens frukostbok. Det franskklingande titeln till trots är Marzahn, mon amour en tysk roman skriven av Katja Oskamp. Här i den berlinska förorten Marzahn jobbar fotvårdsspecialisten Katja. Där hon sitter på sin stol framför sina kunder blir hon inte bara deras fotvårdare, lika mycket är hon kurator, rådgivare, trösterska och ibland trätosyster. Kunderna öppnar sig för henne och hon och får deras berättelser. Här möts dåtidens DDR och nutidens vardag. Träffsäkert, sorgligt och humoristiskt om vartannat, men aldrig sentimentalt. Så här sa vi till exempel:

* Det är sådan människokärlek!
* Ja, men lite äcklad av fötterna blir jag faktiskt. Herr Hübners fötter ska vi inte prata om när vi äter frukost, just sayin’.
* Samtalen kan bli djupa när man sitter så, mittemot varandra.
* Rolig, mustig humor!
* Tysklands historia speglas i kundernas berättelser. Så intressant!
* Varje kund är unik, varje fot är unik!
* Ibland ytlig eftersom man inte riktigt hinner in under skinnet på kunderna på deras fotvårdstimme
* Det är verkligen det stora som skildras i det lilla.

Marzahn, mon amour. Katja Oskamp. Utgiven 2021, på svenska 2023 hos Rámus förlag i översättning av Sara Eriksson

V som i – Vansinnesläkaren av Machado de Assis

Vansinnesläkaren, hm, det kunde vara en nyskriven bok men så är det inte. Idag bjuder jag på en gammal goding.

Här handlar det om Simao Bacamarte, en STOR läkare som efter studier i Portugal återvänder hem till Brasilien för att viga sitt liv åt Vetenskapen. Några år senare gifter han sig, med dona Everista, som vare sig är trevlig eller vacker men frisk och förmögen att skänka honom barn. Denna brist på skönhet är enligt Bacamarte enbart en fördel

Det är väl bra tänkt! Allt för vetenskapen. Några barn blir det nu inte. Som Vetenskapsman beslutar sig Bacamarte att istället studera sinnet hos de ”själsligt oförmögna” i staden. För att bäst kunna göra det startar han för detta ändamål ett sjukhus – Gröna huset. Läkarens första uppgift är att klassificera sina patienter:

Men vem är galen och vem är det inte? Allt fler kommer att kategoriseras under det förstnämnda och Gröna husets patientantal ökar drastiskt. Rädslan sprider sig i staden, vem ska åka in nästa gång? Inte gör det saken bättre när läkaren ändrar sina teorier till det omvända. Den som var tokig igår är förnuftig idag. Det börjar mullra i leden och upproret leder till revolution . Vilken läsupplevelse att följa det händelseförloppet!

Vansinnesläkaren är skriven 1882 men har ett tidlöst tema. Man kan läsa den på sätt om man vill. Makt och maktmissbruk. Etikettering och klassificering av människor. Den luddiga gränsen mellan förnuft och vansinne. Översättaren Jens Nordenhök skriver i sitt efterord att de Assis gör upp med den dåtida psykiatrins framväxt. Författaren räknas in bland de största i Brasilien. (Jag lägger till att den finns med i läroboken Fixa svenskan 1 och det räknas säkert som reklam för egen verksamhet.)

Femton år – den revolutionära våren av Vigdis Hjort

Jag har skrivit dagbok sedan barnsben. Inte regelbundet, aldrig daterat men rader där jag noterar sakernas tillstånd. Den första skrivboken är från 8-årsåldern där det handlar om hur jag lekte med käpphästar tillsammans med bästisen Tina. Ibland är vi sams, ibland är vi osams och då är pennstrecken hårda mot dagbokens blad. Jag kan riktigt känna det tunga. Familjelivet med föräldrar och syskon dyker upp ibland, men det är inte ofta. Inte förrän jag är fjorton, femton och i ständigt krig med mamma. Aldrig uttryckligen, jag var en sådan som snarast bet ihop på tonårsrummet och rafsade ner ilskna ord i skrivboken. Ända fram till dagen för revolutionen.

Dagbokstankarna dyker upp när jag läser om Paula i 15 år – revolutionens vår. För barn-Paula är vanligheten det bra: ”Att det började om varje år, förväntan och glädjen varje år, att det inte gick om intet, att inget ovanligt hände, ingen olycka, att ingen blev sjuk, ingen dog, peppar peppar ta i trä, det fick inte hända! Det måste fortsätta vara som det var! ”

Hon går i skolan, umgås med sin bästis Karen, leker med sin lillebror, betraktar sin storasysters kamp med studierna, lyssnar på pappas middagsgnäll om chefen och de uteblivna löneförhöjningarna, ser mammas vardagsarbete i hemmet.

Så växer hon, blir tonårig och känner en vulkan inom sig som hotar att brisera. Först rädslan: Lägg locket på, åk till mormor på somrarna, åk till hyrstugan, lev på. Det måste fortsätta som det var! Men sen måste det komma en revolution. För Paula ändras allt när hon av en händelse finner på familjehemligheter, insikter om de vuxnas oärlighet. Att de ljuger. Är rädda. Det är stort och ofattbart. Vad är sanning egentligen då?

I början tyckte jag stundtals att det var för långsamt om barndomens vanlighet, men förstår att det är ett berättartekniskt drag. Hjort bygger upp en förväntan och när det börjar pyra under ytan väntar jag på explosionen. Den kommer, men ändå inte som jag väntade mig. Att läsa om Paulas ångest och inre protester och samtal med konfirmationsprästen är som att gå på ett minfält. Kanske blir tonen till slut mer försonande. Men vägen dit är explosiv.

Femton år – den revolutionära våren. Vigdis Hjort. Utgiven 2023. På svenska samma år hos Natur & Kultur, i översättning av Jens Hjälte. Det svenska omslaget högre upp är gjort av Beatrice Bohman. Här är det norska omslaget. Snyggt!