Från A till Ö: F som i Fuentes

När jag för många år sedan ställde den klassiska frågan om den bästa boken till en person jag skarpt gillade blev svaret Terra Nostra av Carlos Fuentes. Jag tänkte: ”Vem är det?” Men jag ville ju imponera och inte verka korkad och hummade därför bara fram ett ”jaha, den” och låtsades veta exakt vem författaren var.

Ganska snart gav jag mig på Terra Nostra , som då bara fanns på engelska, men jag tog mig aldrig igenom den 800 sidor långa romanen. Jag minns att jag mer ville visa att jag läste den, på ett så där avspänt och ”jaha, du undrar vad jag läser”-vis. Ja, jag var ung 😊.

Men idén om Fuentes stannade kvar i mig och så småningom läste jag mindre mastiga stycken av honom, till exempel Aura och så här hänförd skriver jag om den:

”Tänk dig att du får en tunn bok i handen och bestämmer dig för att läsa den. Den inleds så lockande med ett du-tilltal där romanens huvudperson Felipe Montero hittar en platsannons om att få redigera en biografi.

Du förstår redan av de första raderna att du kommer att tycka om den här romanen. Du läser vidare och märker hur Montero inbjuds att bo hos den gamla änkan vars makes liv han ska sammanställa och hur den unga niecen Aura aldrig ser honom i ögonen. Du förstår att Montero blir förälskad.

Snart är också du förlorad i den värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp och du tänker på hur Fuentes är en skicklig författare och att grön alltid ska vara den färg du binder samman med Aura.”

Så Fuentes är fantastisk att läsa. Men jag har fortfarande inte läst Terra Nostra. Den engelska utgåvan har för länge sedan försvunnit i någon flytt. Men nu, minsann, raggade jag upp romanen på Bokbörsen. På svenska i översättning av Annika Erntson. Vi får se hur det går. Wish me luck.

Den trogne läsaren av Max Seeck

Rasande tempo, snäva smarta svängar och i centrum en ung poliskvinna med väldigt mycket outrett inom sig. För läsare som gillar den klassiska polisromanen är Den trogne läsaren en påse fylld med godis. En bästsäljande skräckförfattare befinner sig på lanseringsturné när en man i publiken ställer en underlig och aningen hotfull fråga: ” är författaren ibland rädd för sina egna böcker?” Vid middagen efteråt får författaren ett fruktansvärt besked och snart befinner sig läsaren, tillsammans med utredande poliser, i en actionstinn händelsekedja där kallsinnig mördare iscensätter mord ur författarens böcker.

Boken utspelas i ett vintrigt Helsingfors och jag skulle vilja påstå att den är i sann Lars Kepler-anda. Utmärkt läsning för oss som inte räds det fula och våldsamma i en kriminalhistoria och för oss som hyser motvilja mot mysdeckaren. Att mysdeckaren inte frossar i realistiska detaljer är ett argument som ofta hörs. Men, där tycker jag att det faktiskt är tvärtom! Ett mord, är en rå och grym handling det största övergrepp man kan göra en annan människa och jag föredrar att det skildras för vad det är. Inte förminskas till lösandet av en gåta där ingen inblandad tycks vara påverkad av det fruktansvärda som hänt. En mordhistoria ska ge ångest inte mys.

En mycket bra och obehagligt spännande kriminalroman alltså, att den utspelas i Helsingfors är ett stort plus, älskar den staden!

Utgiven på Bonniers Förlag 2021, översättning av Bo Samuelsson.

Återvinningscentralen

Återvinningscentralen. Dit måste vi alla, där möts vi och går med våra frågor: Är pärm kartong eller metall? Hur ska jag betrakta ett trasigt höganäskrus? I vilken container lägger jag frigolit?

Det är ordningen och redan som gör att jag älskar att åka dit. Jag ordnar och fixar så att mitt jox levereras snyggt ner i sina containrar och boxar, och stundtals rättar jag till efter de som ”fulslänger” på fel ställen. Hur j***a svårt kan det vara?

Att läsa Återvinningscentralen är väldigt roligt. Den grafiska berättelsen innehåller en hel del samhällskritik och ”in your face” och rasande mycket engagemang. Jag skrattar, förfasas och nickar igenkännande om vartannat. Ulrika Linders sätt att teckna sin arbetsplats är så mitt i prick och tydligt. Mimiken går inte att missta sig på, vare sig på Ulrika själv eller alla de (vi) som kommer till återvinningscentralen för att göra oss av med våra rester. Om jag någonsin kastat fel så kommer jag aldrig göra det mer. En höjdarbok!

Utgiven på Galago förlag 2020.

En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong

En ung man skriver till sin mor om kärlek, liv och minnen. En mörk och innerlig text till en mor som aldrig fått lära sig läsa. Som förtjänat sitt och barnens uppehälle genom att arbeta på några av USA:s många nagelsalonger, ett ensidigt fysiskt arbete som gett henne en ständigt ihållande muskelvärk.

Allt i romanen är poesi, våld, kroppsspråk mm. blir till poesi, vackert och exakt. Ocean Vuong, född 1988 i Vietnam och kom som barn till USA, gjorde en uppmärksammad debut som poet för ett par år sedan och det märks i denna hans första roman. Språket går genom märg och ben och eftersom jag gärna vill tipsa/blogga om boken har jag försökt få till en vettig text ända sedan jag läste tidigt i höstas, men gått bet gång på gång. Det finns böcker som på något vis är obloggbara. Det är bara att konstatera, En stund var vi vackra på jorden är omöjlig att förmedla, orden och den sprudlande mörka poesin måste upplevas.

En scen som stannar i mitt minne är när pojken får följa med modern till nagelsalongen och en kvinna med amputerat ben kommer för att få pedikyr, både för benet som fanns kvar och det som är borta. Moderns muskelminne från tusentals pedikyrer sviker henne inte när hon låtsasmasserar foten på den njutande och tacksamma kvinnan. En annan scen jag aldrig glömmer är när familjen ska köpa oxsvans och modern använder kroppsspråket för att få personalen i köttdisken att förstå. De borde begripa, hon gör en lysande imitation av djuret i fråga, men skratt och genans blir det enda resultatet och familjens efterlängtade oxsvanssoppa blir aldrig lagad.

Utgiven på Natur & Kultur 2020, översättning av Andreas Lundberg