Omläsningshöjdare

Ann-Sofie: Det är väldigt sällan jag läser om en bok. Hur är det med dig, Maggan?

Maggan: Läser om och läser om fast inte alltid en hel bok. Har mina favoritpartier som jag återkommer till.

Oavsett om du är en omläsare eller inte så kommer här tre finfina böcker, värda att läsas både en och annan gång.

Värddjuret av Marie Hermansson. Efter en resa till Borne upptäcker Anna en liten knöl på låret. En böld? Ett insektsbett? I Sverige träffar hon en specialist som snabbt inser att det är en unik utrotningshotad fjärilslarv som skaffat sig ett bo. Han låter Anna bo i sitt fjärilshus, i väntan på den vackra kläckningen. Det är magiskt och realistiskt och det är lockande och obehagligt så att jag tappar andan. Fortfarande. Läs den. Läs om!

Det blödande hjärtat av Marilyn French. En stillsamt intensiv kärleksaffär som tar sin början på ett lokaltåg mellan London och Oxford. Dolores och Victor är båda medelålderns och helt olika, men kommer nära varandra under ett enda kort år i England. En vemodig bok om mänsklig mognad och oundvikliga livssorger. French uppföljare till Kvinnorummet.

Kattöga av Margaret Atwood. Om en konstnärs återblickar på sin uppväxt i Toronto, om elakheter och mobbing flickor emellan. Men också skildringar av den kanadensiska naturen och vildmarken i intensiv naturlyrisk stil. Japp, hon borde få nobelpriset.

Så iväg till bibblo, låna, läs och läs om.

Hej Amanda!

Jag vet inte om du undrat, men jag blev inte besviken. Kanske tänkte du att jag hade läst dina tidigare böcker och gillat dem mycket. Och att den här boken är så annorlunda jämfört med de tidigare. Det är den, men du kommer verkligen med en sjujävlasensationsroman! Så besviken – icke! Jag sa till dig att jag väntat på den här romanen i fem år. Vad är värt att vänta på i fem år? En hel del. Den här romanen till exempel.

Jag tycker om romaner med olika berättarperspektiv ( söker man på det ordet i den här bloggen kommer man i stort sett bara till mina inlägg). Här är det trillingarna Sebastian, Clara och Matilda som berättar en helt sagolik, sanslös och osannolik historia som är så trovärdig och initierad. Från sina utblickar och kapitel låter de mig först att tro att det här handlar om syskonrivalitet eller syskonkärlek. Men snart tar berättelsen nya vägar. Sebastian förälskar sig i kvinna, en patient som bara kan se i två dimensioner. Matilda åker till Västerbotten och försöker inordna sig i sitt nya liv med kille och bonusbarn. Clara åker till Påskön av alla ställen och hittar ett säreget kompisgäng. Sen händer en räcka absurda saker och så småningom måste såväl trillingarna som deras berättelser tvinnas samman. Jag skulle gärna vilja veta mer hur allt det här kom till dig.

Det blir rörigt på slutet, det ska jag inte sticka under stol med. Det är snurrigt med vart det ena leder och vart det andra tar vägen, men det är ju ändå omöjligt att inte bara läsa på och hoppas på att det kommer gå vägen. Både med romanen och trillingarna. Jag höll på att skriva att språket sprudlar och det gör det men uttrycket är så löjligt. Språket är både exakt och detaljerat samtidigt som det växer till något drömlikt och associativt. Det var länge sedan jag läste något liknande. Hurra för det!

Avslutningsvis vill jag säga att jag gillar titeln på din bok. Den är sannerligen inte lågmäld och passar därför sitt stora innehåll så väldigt väl. Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Hälsningar Ann-Sofie

Ett system så magnifikt att det bländar. Amanda Svensson. Utgiven 2019 av Norstedts.

Bokcillen har besökt Helsinki Lit 2019!

Text av: Cecilia Brodelius Agemark

Förra helgen gick Helsinki Lit av stapeln för femte gången. Min vän Eva-Lotta och jag var på plats. Helsingfors visade sig från sin allra bästa sida med riktigt fint sommarväder och uppsluppen stämning. Parkerna och uteserveringarna fylldes av folk och på lördagen fanns food trucks parkerade längs hela Esplanaden. En riktig folkfest även utanför litteraturfestivalen! Med ett lite annorlunda upplägg och mindre format kändes evenemanget ganska intimt. Fredag kväll och lördag eftermiddag vallfärdade litteraturintresserade till Savoyteatern, majoriteten var självklart kvinnor.

De flesta av författarna kom från Norden men den anglosaxiska världen var också representerad. Tyvärr hade Sally Rooney ställt in sin medverkan, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt efter att ha läst Normal People tidigare i år. Engelska var genomgående samtalsspråket men med några undantag för svenska och finska. De senare fick jag skippa eftersom min finska är obefintlig.

På fredagskvällen välkomnades vi av konferenciern Jani Toivola, skådespelare och riksdagsledamot och festivaldirektör Philip Teir. Enligt min granne i publiken hade de festivalsansvariga varit väldigt noga när de valt samtalspartner till författarna. För mig var det inte några bekanta namn, förutom Teir. Som tur var gav det tryckta programmet i alla fall lite vägledning för att förstå kopplingarna.

Först ut var Pascal Engman i samtal med Li Andersson, även hon riksdagsledamot. Ett samtal som kom att handla bland annat om hotbilden mot kvinnliga journalister och andra i offentligenheten, något Andersson själv varit utsatt för. Därefter blev fredagens program en ganska uppsluppen historia med bland annat Kim Thúy, Nina Lykke och André Aciman. De två första väldigt sprudlande och roliga; Thúy intog scenen som en ståuppkomiker i en författares kropp. Publiken fick sig riktigt många skratt. Lykke bjöd på sig själv och ett antal dräpande betraktelser över den medelklass hon själv tillhör medan Aciman var mycket charmerande och flirtade med publiken. Det samtalet berörde både boken och filmen Call Me by Your Name. En publikfriande toppkväll! Jag tror alla gick därifrån med ett leende på läpparna. Kvällen avslutades sedan med en konsert med Astrid Swan, men vi valde att gå och äta en god middag istället.

Lördagens samtal kändes något allvarligare. Det började med Joakim Zander som pratade med journalisten Sato Vasantola. De uppehöll sig framför allt kring immigration. Därefter pratade Malin Lindroth om Nuckan, både boken och konceptet. Följde gjorde sedan publikmagneten Rachel Cusk med ett tämligen teoretiskt samtal tillsammans med Philip Teir om Brexit, narrativ och vad som egentligen är verklighet. Men absolut bäst på lördagen, enligt mig, var den något pillemarisk Sjón, som jag nu verkligen vill läsa. Hans Codex 1962 låter spännande, men den finns inte översatt till svenska än. Får kanske börja med någon av hans andra böcker så länge.

Genomgående var det ganska politiska samtal, kanske mer än vad vi brukar ha i Sverige med många intressanta och tankeväckande betraktelser. Jag tänker också att de i Finland höjer kulturens status genom att ha medverkande politiker.

Sammanfattningsvis var höjdpunkterna för mig Thúy, Lykke, Aciman och Sjón som alla verkligen bjöd på sig. Det korta och intima formatet på festivalen med lagom långa samtal tilltalade mig. Ett extra plus var att tiderna hölls perfekt. Nöjd lämnade jag Helsingfors med både laddat D-vitaminförråd och inspiration till sommarläsning. Jag kan absolut tänka mig att åka till Helsingfors fler gånger, både till Helsinki Lit och som turist.

För mer information om Helsinki Lit och titta på inspelningar av samtalen gå till https://helsinki-lit.fi/sv/framsida

En nästan perfekt dag av Mareike Krügel

Vi hade förmånen att läsa En nästan perfekt dag redan före boken gick i tryck. En fantastisk förmån eftersom den var så himmelens bra!

Romanen utspelas under en dag i Katharinas liv, en dag då hon förutom att rodda vardagspusslet och ta itu med allehanda familjekatastrofer, grips av en förfärande misstanke. Hon börjar rekapitulera sitt liv, fundera över sakernas tillstånd och om hur allting blev.

Så här skrev vi till förlaget efter avslutad läsning:

♥ Boken om Katharina är absurd, svart och humoristisk, men definitivt ingen lättviktare. Det är mäktigt att befinna sig i Katharinas huvud under en så kort tid som ett dygn och ändå lära känna henne på så många olika plan.

♥ Inledningsvis förleds läsaren att betrakta Katharina som en aningen skör person, men i själva verket har hon stenkoll, hon är en klippa, ett nav som hela familjens existens vilar på.

♥ Du milde, vad hon kan ta itu med saker som händer oförhappandes; tummen, torktumlaren, blodet och råttornas rymning för att bara nämna något.

♥ Vi tror att igenkänningsfaktorn är hög för alla som kämpar med det så kallade livspusslet och inte minst för de som har barn med diagnos.

♥ Hennes listor hjälper henne att ha struktur i en kaosartad värld, men
framförallt är de egentligen hennes ventil och dagbok.

♥ Ett mycket snyggt romanbygge, djupt tänkvärt trots absurditet och svart humor.

Kort och gott: En tät, komplex och helt oförutsägbar roman. Den tog andan ur oss och vi älskade den!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. Översatt av Sofia Lindelöf.