En shtetl i Stockholm

I Paris bor jag gärna i Marais-området. I ett par  kvarter är det ortodoxt judiska påtagligt  om än försiktigt närvarande. Kipporna är alltid svarta, ibland syns tofsarna från en bönesjal sticka fram under en jacka. Barnen hämtas från sin förskola snabbt och effektivt. Ett par butiker  säljer osyrat bröd och ljus till sabbat. Skulle man kunna kalla det lilla området för en shtetl? tänker jag när jag läser Kenneth Hermeles bok En shtetl i Stockholm. En shtetl är ett slags judisk by och en sådan stockholmsk skriver han fram i sin bok. Utgångspunkten eller upptakten är de dokument och andra  saker hans pappa lämnar efter sig vid sin död. Pappan som tog sig till Sverige just när krigsutbrottet kom. Här träffar han sin fru och så småningom kommer barnen.

Det är en redogörande bok, tydlig och klar, ”så här var det” ,och jag känner för pappa Arthur som är en ordningsam man. Med struktur och pålitlig idoghet bygger han steg för steg upp en tillvaro där ingen i familjen ska behöva gå hungrig från bordet.  Där ingen ska behöva oroa sig.  Inte för att familjen kanske tackar honom för det precis. Men ändå. Han gör det och det är i ett slags tacksamhet för det som den här boken är skriven, tänker jag.  Boken blir dock aldrig smetig eller nostalgisk. Språket är rakt och välformulerat och det blir lättläst och intressant.

För några år sedan kom Leif Zerns Kaddish på motorcykel, som också handlar om ett judiskt liv i 50-talets Stockholm. På samma sätt visar den en tillvaro för en ung pojke som står mellan att vara i det traditionellt judiska och anamma den moderna tiden som växer fram.  Det går att välja både och. Läs båda böckerna!

En shtetl i Stockholm är den sjätte och sista boken som vi läser av de nominerade böckerna till Augustpriset 2018.  Övriga böcker hittar du här.

En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele. Utgiven hos Weyler förlag 2018.

Samtal om Aednan

Ann-Sofie: Om vi börjar med utsidan så är det en vacker bok. Är det polarsken? Snyggt typsnitt på titeln. Sidomfånget kan ju få en storslukare att baxna, närmare 800 sidor. Sidorna är dock inte tätskrivna för nu har vi ett versepos framför oss och det är inte ofta. Så här ser det ut:

Maggan:  Vägde den för skojs skull, 1,2 kg visade vågen. Ingen pendlarbok om man nu inte är e-bokläsare förstås. Hoppas det är polarsken, så fina färger.

Ann-Sofie: Jag tycker hela idén är magnifik. Att skriva tre generationers samers historia, en släktkrönika om en tillvaro som inte är särskilt väldokumenterad i skönlitteraturen. Jag fascineras också över ambitionen att göra det så här. I diktform. Aednan är lätt att läsa, det finns en tydlig framåtrörelse som gör att man vill följa Aslat och hans efterföljande.

Maggan: Jag blev gripen av nomadlivets ovillkorlighet i början av eposet, och  av poesin i skildringen av naturen. Allteftersom blir diktandet mer prosaiskt och vardagsnära, om nu dikt kan vara prosaisk förstås?

Ann-Sofie: Naturen är förstås helt och hållet närvarande och det är vackert men också hårt. DN skriver att de vita sidorna som omger de korta textraderna ”manar hon fram en känsla av vidder, slätter och fjäll.”. Fint uttryckt!

Maggan: DN har kanske rätt, men jag känner nog tvärtom, att människorna som skildras är fångade i de korta texterna omgivna av det ogenomträngliga vita. Visst är Aednan en arbetarklass-skildring?

Ann-Sofie: Det är ju en politisk berättelse. Kampen mellan svenskar och samer är närvarande från första stund när pojkarnas pappa vill lämna bort Nila för att han inte är stark nog. Allt förtryck som samerna fått utstå med särskilda pissiga skolor, åtgärder, beslut.

Maggan: Jag blev djupt gripen av Amanda Kernells film Sameblod och kanske stod filmen lite emellan mig och Aednan. Jag skapade mig få egna bilder utifrån texten, jag såg filmen framför mig istället. Men jag fascineras av skildringen av same-rättegången där domen kom 2016. Funderar på att beställa den från Gällivare tingsrätt, inte minst för att Aednan är ett diktverk, en dom skulle ge mig lite mer kött på benen om samernas historia.

Ann-Sofie: Bara du skulle önska en dom-läsning, Maggan. Vi önskar lycka till nu i omröstningen för Augustpriset.

 

Skalornas förråd av Ulf Eriksson

När jag var ung läste jag så otroligt mycket poesi. Oftast av glädje och ibland för att verka märkvärdig. Jag tänker på det när jag sitter på tunnelbanan och läser Skalornas förråd. Kvinnan bredvid mig, likaledes läsande, tittar ner i min bok och sen på mig. Jag ler lite och hon frågar: Är den bra?

Händerna är kompisar och sköter spakarna
framåt och bakåt,
stänga och höja, och
svänga iväg skopan med hela
Lilla kroppens kraft, och öppna
och lossa och svänga och gröpa ur
Nytt och göra berget av sand större: där
löper vägar i ”meandrar” och finns en
gruva med ”orter” och en strand med
”dyner” invid havets ”dyningar” utan slut,
fast de orden tillförs minnet långt senare …

Och där jag just då läser är den bra. Tydliga bilder. Så jag nickar och säger att ja, det är den. Jag läser aldrig dikter, fortsätter hon. Jag fattar aldrig vad de handlar om. Det finns ingen berättelse och varje ord verkar betyda något annat än vad som står där.

Det kan jag hålla med om, men jag sträcker fram den texten jag just läst och säger att här är det väl inte så. Här är minnet av ett barn som upplever något. Det vardagliga får plats. Fint skrivet, gör att man ser bilder framför sig, minns kanske något eget.

Boken innehåller omkring sextio dikter, boken är kort. Det vardagliga är inte svårt att läsa eller att ta till sig, de är berättelser om man nu vill ha det så. Men det finns det andra också, tänker jag, när kvinnan med en nick kliver av vid Slussen. Det obegripliga. När språket verkar vara till för att bara göra det dunkelt.  När det inte berör.

Fast det säger jag inte.

Utgiven 2018 av Albert Bonniers förlag.  Nominerad till Augustpriset 2018.

 

Människan är den vackraste staden av Sami Said

Berättarjaget heter San Francisco, en ung man från södra halvklotet som för en skuggtillvaro i norra Europa. Han kallar sig och sina gelikar för osynliga och irreguljära, i motsats till de inhemska och infödda. Hans ord flödar på knivskarp drömsk prosa medan hans tankar vandrar på slingrande stigar där han funderar över världen och människorna. Det är en mörk tid och en grå tillvaro, ändå uppfattar jag San Francisco som en människa som inte låter sig nedslås utan vandrar vidare med ungdomens spirande hopp om att en dag hitta det han söker. Jag blir väldigt fäst vid San Francisco, det är något varmt och okuvligt över honom.

Människan är den vackraste staden är en förbluffande roman med ett fantastiskt språk, en unik skildring av landsflyktiga. Ofta knivskarpt och psykologiskt vasst, som när Said låter de irreguljära spela brädspel som går ut på att vinnaren blir kung av Europa under medeltiden. Eller när San Francisco ska ta sig vidare och fångats av en reklambild på flyktingsmugglarens kort:

Hon försökte lugna oss och sig själv genom att beskriva rutten. Så lång tid skulle det ta och antagligen skulle de inte stoppa henne och antagligen skulle de inte söka igenom bilen. No problem. En betryggande min.
Men luftballongen på visitkortet då? Jag trodde vi skulle flyga över sundet.
”Luftballongen är en symbol för frihet”, sa hon, ”för öppna gränser. Den betyder allt möjligt”.
Jag dolde inte att jag blev besviken.
Sedan klättrade jag och irakiern ner i bagageluckan och hon körde oss över bron. Varje gupp, varje gruskorn, genljöd i revbenen.
Det var ändå vackert, så enkelt det är att lägga sitt liv i någon annans händer.
Min irakier med knäna tryckta mot min mage, sa att han skulle till Tyskland och söka där istället. Han sa att hans största rädsla var trånga utrymmen. Jag sa att min var att aldrig komma fram.

Nominerad till Augustpriset 2018.

Utgiven på Natur & Kultur 2018.