Edith och Julian

Det var som att gå i en uppförsbacke till en början. Distansen till Ava, romanens huvudperson, är påtaglig och jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket om vare sig henne eller Julian, killen hon flyttat in till.

Det är två saker som ändå håller mig kvar. Hongkong-miljöerna där dramat utspelar sig, kunde gärna få vara mer, och Avas resonerande om språk, hon arbetar som engelsklärare.

Och boken tar sig. Uppförsbacken planar ut när Ava möter Edith och förälskar sig djupt. Ava blir levande, både som människa och romanfigur. Känslor och konflikter uppstår eftersom Ava ändå bor kvar hos Julian, var skulle hon annars bo. Ibland träffas de alla tre och konkurrensen och svartsjukan hos Edith och Julian är påtaglig. Jag lägger på plussidan till ett skarpt och välformulerat språk.

När Edith försvinner ur vardagen blir gestaltningen av Ava distanserad. Trots alla hennes kladdar till förklaringsbrev till Edith är det som att betrakta någon som vänt ryggen åt mig. Det kanske är meningen, men för mig blir det åter en smula uppförsbacke i läsningen.

Edith och Julian. Naoise Dolan, Utgiven 2020, på svenska samma år hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Klara Lindell.

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Skenbart enkelt och rättframt berättas somaliska Noras historia. Född i en läkarfamilj och uppvuxen i en by flyttar hon som tonåring med familjen till Mogadishu. Nora utbildar sig till gymnasielärare, gifter sig med sin stora kärlek och får en liten dotter.  Dock, för varje år blir det politiska klimatet i Somalia allt mer oroligt och till slut tvingas Noras familj fly. Nora hamnar så småningom i Sandviken.

Blev djupt gripen av berättelsen om Nora och hennes nära och kära.  Det obarmhärtiga ödet att tvingas fly sitt hemland, se sina näras liv förspillda och verkligen vara helt ensam i världen. Skildringen av det svenska samhälle som Nora möter är så på pricken och helt osentimentalt skildrat. Arbetsförmedlaren som när Nora uppger att hon är en högt kvalificerad lärare råder henne att ta arbete som lokalvårdare i skolan för att på så sätt ändå vara i skolmiljön. Kollegerna som försöker få kontakt genom att fråga om maten i hennes matlådor och hela tiden pratar om att hon är från Afrika som man ser som ett enda land, inte en världsdel. 

Texten är lätt att ta till sig och har driv trots att den rymmer oceaner av mörker och hjälplöshet. Man vill läsa för att se vad som ska hända härnäst. Boken passar många och det är bra, för Dina händer var fulla av liv är förutom en fantastisk roman, ett stycke nutidshistoria som så många som möjligt bör ta del av. Passar väldigt bra som bokcirkelbok och passar även YA-läsare.

Utgiven på Norstedts 2020.

Frukostintervjun: Ida Therén

I dagarna kommer Att omfamna ett vattenfall , en roman av Ida Therén. Vi har börjat läsa , men avbryter nu för att kolla upp frukostvanorna.

Godmorgon Ida! Vad äter du till frukost?
Egentligen vill jag svara något mer spännande och sexigt, men sanningen är: granola/musli och havremjölk, gröt om jag orkar styra upp. Och så matcha eller en kopp grön te på det, jag har slutat med kaffe och det har varit SÅ bra för mina stressnivåer och mitt nervsystem!

Spännande nog! Vad läser du helst till frukost?
Jag måste få i ordning min dotter till skolan, så det blir sällan någon läsning, men jag brukar bläddra genom nyheterna och kolla mailen medan hon käkar gröten. Är jag ifred älskar jag att antingen läsa tidningen från början till slut, eller en roman vid frukosten! Det blir en dröm när hon är äldre och jag har mer tid om morgonen.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Det bästa som finns är ju de där böckerna man bara inte kan lägga ner. Som man bara längtar efter att plocka upp igen, efter att man läst på kvällen. Så gärna något bladvändar-aktigt, men ändå komplext. Så som jag hoppas jag lyckats få till med min bok – men vi får väl se vad läsarna säger!

Vad läser du just nu?
Jag researchar för min nästa renodlade roman (nästa år släpper jag en memoar på NoK – så det här blir boken efter det!), det är lite hemligt än vad den handlar om, men jag läser väldigt mycket om tidigt 1900-tal i Sverige. Så jag har precis plöjt genom mycket Hjalmar Söderberg och Elin Wägner och lite Strindberg på det, och tänkte ge mig på att läsa om min barndomsfavorit Selma Lagerlöf. För nöjesläsning har jag precis börjat med Wanda Bendjellouls Dalenglitter, och jag ser fram emot att läsa Hanna Johanssons Antiken samt Eli Levens nya roman.


Vad använder du som bokmärke?
Jag är hopplös med det där, det är alltid nån avriven pappersbit eller gammalt kvitto eller (oanvänd…) näsduk. Jag antar att det säger rätt mycket om mig – jag är verkligen ingen typ A-perfektionist. Ibland önskar jag att jag var mer sån, jag frodas verkligen i kaos…!


Vilken är det bästa stället att läsa?
Jag älskar att läsa i sängen, i soffan, men också på café! Jag störs inte alls av människorna omkring utan gillar att vara där det händer lite. Men det är också något visst att läsa på bibliotek, där är det som att jag går in i någon särskild energi och bara suger i mig böckerna, på nolltid!

Skriver du på något nytt redan nu?
Yes! Jag tror det kommer bli skitbra! En historisk roman, om en person som fanns i verkligheten…. Och så håller jag på med två självbiografiska böcker, där den ena är helt klar och kommer nästa år och den andra är i redigeringsfasen.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?

Just nu bor jag hos mina föräldrar, så här är böckerna huller om buller, och i lådor nedpackade. Men jag har en väldigt tydlig strategi i vanliga fall: jag sätter dem bredvid andra författare jag tänker att de skulle trivas med. Eller ibland, för att jäklas lite, sätter jag dem bredvid någon som jag tror skulle provocera dem. Typ Elfriede Jelinek bredvid Houllebecq. Så myser jag lite för mig själv.

Det var den bästa sorteringen vi hört om! Tack för intervjun och ha en fin dag.

Vägen av Cormac McCarthy

Jorden har gått under, bara ödslighet och enslighet återstår. En man och en pojke vandrar genom ett kargt ofruktbart landskap, alltid letande efter något att äta och något att värma sig med. Mannen, som kallas Pappa av pojken, saknar namn och pojken är pojken, mannen nämner honom aldrig vid namn.

Mannen gör det som måste göras för att överleva och för att skydda pojken. Kärleken till pojken håller honom vid liv, men han börjar bli trött, mycket trött. Pojken har, trots att han levt hela sitt liv på en tröstlös vandring, aldrig förlorat eller ska man kanske säga; trots detta utvecklat empati och medkänsla. Kan det vara mannens förtjänst?

Har fått Vägen rekommenderad av många olika bokkompisar under åren, men inte kommit till skott att läsa denna Pulitzerpris-belönade roman förrän denna sommar. Trots att boken genomsyras av en förnimbar känsla av domedag blev jag helt uppslukad och djupt gripen. Läslyssnade klar i en enda semesterdagslyssning. Mörka romaner har blivit en passion för mig under denna tid med Covid-19.

Vägen finns både som pocket, ljudbok och E-bok. Jag läslyssnade via Storytel.