Föda barn på 70-talet

Det här är ett inlägg som jag skrev inför mitt första barns födelse då jag plöjde bra mycket mer barn- och förlossningslitteratur än jag gör nu och bloggade på En annan sida. De här två underbara böckerna är dock för bra för att undanhålla er. Därför repriserar jag inlägget. Håll till godo!

Det cirkulerar en uppsjö av graviditets- och förlossningsböcker, för att inte tala om alla barnuppfostrans böcker just nu. Jag har läst ett par nu och det lär dyka upp recensioner och tips här i bloggen vartefter. Jag rivstartar dock med två riktigt underbara böcker från början av 70-talet som min mamma rotat fram åt mig. Nostalgi på hög nivå. Titta och njut och observera att råden är uråldriga och att det rekommenderas helt andra saker idag!

Den första heter Graviditet, förlossning, spädbarnsvård och gavs ut 1972 av Mölnlycke AB och delades gratis ut till alla blivande föräldrar. I den kan man bland annat läsa att alla blivande mammor får besöka läkare tre gånger under graviditeten (något som sen länge är borttaget) och barnmorskan ungefär en gång i månaden de första fem, och sen var fjortonde dag och sista månaden en eller två gånger i veckan. Nu för tiden är det betydligt färre besök.

Man kan också läsa att alla blivande mödrar får genomföra en Wassermanreaktion för att hindra spridning av syfilis och genomgå en skärmbildsundersökning för att behandla eventuell tuberkolos. Känns väldigt 1800-tal.

Järn-, kalk- och vitamintabletter kunde kostnadsfritt hämtas på apoteket och alla uppmanas hålla sig på sin hemort tre veckor före beräknat förlossningsdatum samt vila en stund på dagen varje dag (I wish). Anledning till det var att förlossningen endast var kostnadsfri på moderns hemmasjukhus. Ska man föda någon annanstans fick man vackert betala själv.

Den enda mat man uppmanas undvika är mat som innehåller tomma kalorier. Som exempel ges kakor, wienerbröd, läskedrycker och godis. Rökning bör i största möjliga utsträckning undvikas men, och nu citerar jag ordagrant: ”spritdrycker i måttliga mängder förefaller inte skada fostret men bör ändå användas med försiktighet”.


Så förlossningen då.

Här kan man läsa att om tid finnes får man lavemang för att undvika avföring på barnet och sen duschas man och rakas (!). När allt är klart får man komma in i förlossningsrummet. På de flesta förlossningsanstalter (ja, det står så) får pappan komma med – men på en del finns helt enkelt inte plats eller så måste flera mammor föda i samma rum (!) och då får papporna hålla sig borta. I sådana fall ska personalen hålla pappan underättad om förlossningens förlopp. I slutet av förlossningen måste mamman ligga med benen åtskilda och fötterna i sängens fotstöd och under krystningen hålla i sängens handtag. Man får juice och vatten om man skulle ”råka bli törstig” men ingen fast föda får intagas.

En hel sida (!) ägnas åt pappans roll under förlossningen. Där står bland annat att pappan ska hänga av sig ytterkläder och ta på sig skyddsrock i ett särskilt papparum. I det rummet kan han också ”koppla av en stund och vistas under ronder eller när undersökning pågår i förlossningsrummet”. I övrigt uppmuntras papporna bara finnas till och läsa för mamman, småprata eller hålla handen!

Barnet får efter förlossningen stanna i två timmar hos mamman innan det tas till barnrummet. Där bor barnet under sjukhusvistelsen och sköts av personalen. Mamman får titta på och får barnet då hon ska amma.

Efter förlossningen uppmuntras man att träna. Detta ska man börja med redan under sjukhusvistelsen. På sjuhuset får man stanna mellan 5-8 dagar!

Babys egen bok kom 1971 och gavs ut av Semper. Den går igenom babyskötsel och tips för amning och matning. Här kan man läsa att alla barn får barnbidrag på 330 kronor i kvartalet och att moderskapspenningen är 1080 kronor för alla.

Barnet ska skötas fem gånger om dagen. Då ska man rengöra barnet och byta blöja. En gång om dagen ska barnet badas. Om man vill kan man amma. Man bör inte amma eller mata barnet oftare än var tredje timma. Matningarna bör man lägga klockan 06, 10, 14, 18 och 22 och varje amningsstund skulle vara mellan 15 och 25 minuter. Nu för tiden är det inte lika strikt. Är ungen hungrig ger man den mat typ. För att veta hur mycket barnet äter uppmanades man att väga barnet före och efter maten.

Vidare kan man få läsa att om barnet föds under sommarhalvåret kan man gå ut med det redan första veckan men under vintern, blåsig höst och våren ska man passa sig. Då kan man gärna vänta en vecka innan man går ut första gången. Om det är soligt ska man undvika att barnet får sol i ansiktet men resten av kroppen kan solas med fördel under kortare stunder men så småningom även längre när huden vant sig vid solljuset. Idag uppmanas inga småbarn vistas oskyddade i solen – på med solskyddsfaktor och skyddande kläder!

Roligast är väl ändå den här bilden på expertpanelen som står bakom all fakta i böckerna. Ljussättningen är verkligen fantastisk. Där är allt från specialsköterska, överläkare och en sjukgymnast!

11 snabba om 2010

Årets älskling: Monika Fagerholm. Upprymdheten jag kände när jag sent omsider började läsa Den amerikanska flickan går inte att likna vid knappt något. Och den höll i sig boken igenom. Glitterscenen som jag läste ett tag efter tack vare underbara Petra som gav mig den i present, sätter Fagerholm oerhört högt på min älsklingslista. I år till och med högst.

Årets HURRA!: Victoria Ocampo – Hade aldrig hört talas om denna legendariska människa för Syd- och Nordamerikanskt litteraturliv innan. Nu är jag i det närmaste besatt av att lära mig mer! Fantastiskt cool och inspirerande. Plus att hennes storslagna hus och trädgård numera är museum utanför Buenos Aires innerstad.

Årets seging: Edwin Williamsons Borges: A Life. Kommer bara inte igenom den . Fattar inte varför.

Årets lilla goding: Vida av Patricia Engel

Årets ”låt det aldrig ta slut”: Alice Munros Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage

Årets ”Vem vill läsa det här?”: Ares tecken av Buthler & Öhrlund. Bland det värsta jag läst.

Årets mersmak: Uwe Timm efter att ha läst Upptäckten av currywursten.

Årets misslyckande: Jag klarade inte av att läsa klart De fattiga i łódź. Den var för hemsk. Jag klarade det inte. Men jag ville verkligen.

Årets dramatik: Gustav Tegbys Alla älskar Bernie Madoff

Årets ”två på raken”: Läste om Den vidunderliga kärlekens historia och fortsatte direkt med Kunzelmann & Kunzelmann. Jag gillar verkligen Carl-Johan Vallgren.

Årets vardagshjälte: Fem asiatiska kök av Yukiko Duke

De infriade förväntningarna, gång på gång på gång på gång..

På tal om tidningar. Om Vi läser inte riktigt infriade mina ganska högt ställda förväntningar, gör Bang det alltid. Med rågedessutom. Jag har under nästan tio års tid köpt Bang kontinuerligt och den har väldigt sällan, vad jag kan komma på så här direkt – aldrig, gjort mig besviken. Utmanande, inspirerande, rolig, tankeväckande och analyserande, aktuell, orädd och håller  ofta för omläsning lång tid efter att numret kommit ut. Just nu har jag senaste härligheten i min hand och efter att bara ha bläddrat snabbt känner jag mig lika nöjd som vanligt, på gränsen till upprymd. Det kommer att bli flera timmars kvalitetsläsning, och jag är så glad att jag fick prenumeration i julklapp av mamma.

Besvikelsen

Jag fick en Vi läser av en besökande kompis. Oerhört glad och peppad längtade jag till tid skulle infinna sig så att jag kunde börja läsa. Igår kom den. Chefredaktörens ord, ledaren, Nina Solomins välkomnande text inleds med rubriken Vad gör det om hundra år? Myten om det stora konstnärsgeniet håller på att luckras upp. Tja, lite uttjatad rubrik tänkte jag, men kände ändå att det kunde komma något spännande och välformulerat ur den. Men nä, frågeställingen, dilemmat, det så otroligt ofta påtalade fenomenet återgavs ännu en gång. Det konstnärliga geniet tappar kredibilitet, yngre generationer tappar i vördnad inför de män som tidigare i det närmaste blev tillbedda, och inga vet vad nästa steg är i utvecklingen. Samma samma samma. Jag tänker mig ändå att en journalist med den erfarenhet och kapacitet som Solomin har, borde kunna göra en djupare analys, i nytt ljus än att det rätt och slätt är en förändring på gång. Och en så redan omskriven och debatterad förändring dessutom. Jag förstår att det i en välkomsttext måste strykas medhårs, alla läsare ska känna sig just välkomna och inte sätta kaffet (eller té är väl vad de flesta bokälskare dricker, har jag lärt mig) i vrångstrupen. Men jag blir ändå besviken. Jag fortsätter läsa, fortfarande med gott mod och förhoppning om att jag kommer att ramla över något spännande. Och visst tar tidningen upp massor av inspirerande och aktuella ämnen, men inte på det tidskrävande och djuplodande sätt jag önskat. Kunskapen, kollen och utrymmet finns, men det är som att det även på denna punkt är ett val att möta så många som möjligt på enklast möjliga sätt som legat som grund för hur det blev.  Jag hade kanske felriktade förväntningar, för jag saknar analys, nya vinklar, funna skatter och frågeställningar som ger mersmak. Just nu känns det som att Vi läser lika gärna skulle kunna vara en bokbilaga till vilken kvällstidning som helst.

Men så har jag ju bara läst ett nummer också, så jag ska ge minst ett till chansen innan jag fortsätter gnälla.