Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Augustin Erba – Frukostintervju

Han skriver sällsamt gripande romaner och vi läser honom alltid i DN. Nu har vi kollat upp vad han äter och läser till frukost.

God morgon! Vad äter du till frukost? 
Godmorgon på er också. Jag äter boveteflingor, cashew- och valnötter, tranbär, solrosfrön, pumpafrön och linfrön som jag häller kallt kranvatten över i en djup tallrik. Ibland strör jag kanel över den blöta blandningen. Till detta tar jag dagens enda koffeinintag – en kopp svart te bryggt av en tepåse av märket Lipton. De få gånger som jag bor på hotell och inte är säker på att de har en rimlig frukost brukar jag ta med en påse av frö- och nötblandningen och egna tepåsar, så att jag ska vara säker på att starta dagen på det sätt som jag tycker bäst om.


Lite kul är det att du väljer bort hotellfrukost! Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten? 
Jag läser morgontidningen till frukost, inte minst eftersom jag jobbar på Dagens Nyheter och förväntas ha ett bra grepp om vad som pågår i världen innan jag ger mig in i dagens morgonmöten. Jag har fyra tidningar som jag läser varje morgon.

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Om jag skulle läsa romaner på morgonen, då skulle jag läsa något som jag inte riskerar att fastna i, och missa min arbetsdag, utan något som mer är som en stunds meditation, som ger mig en tanke jag kan bära med mig under dagen.
Bra morgonläsning för mig skulle nog vara en bit ur ”Osebol” av Marit Kapla eller varför inte en novell ur samlingen ”Tystnader och andra röster” av Ulrika Tornberg (en 80-årig debutant!). Och om jag vill känna mig engagerad och påminnas om att världen vi lever i är i ett akut behov av att bli bättre för alla, då skulle jag läsa Wanda Bendjellouls fina debut ”Dalenglitter.”

Vad läser du just nu? 
Jag har precis avslutat boken ”Osynliga kvinnor: hur brist på data bygger en värld för män” av Caroline Criado Perez som handlar om hur kvinnor behandlas som andra klassens människor därför att så mycket forskning och så många forskare väljer bort kvinnor.

Vad använder du som bokmärke?
Har jag en pappersbok viker jag hundöron. Jag tycker om hundöron, de berättar att en bok har blivit läst, vilket är det finaste som kan hända en bok. Oftast läser jag tyvärr på en platta, och då sköter bokmärkandet sig själv. Jag skriver ”tyvärr” för att jag hellre vill läsa på papper, inget kan ersätta att hålla en bok i handen och känna – känna – hur mycket som är kvar av boken. Men av praktiska skäl så är det fysiskt omöjligt för mig att ha alla böcker på papper.

Hundöron är en klassiker! Vilket är det bästa stället att läsa?
Jag tänker mig en riktigt stekhet semesterdag, när jag är på besök hos vänner eller släktingar och alla har gått till stranden. Jag blir uttråkad av att bada och ogillar att sitta i solen, så jag stannar hemma. Om jag då kan lägga mig i en hård kökssoffa, få en kudde under huvudet och ha fönstret på vid gavel, utan några andra plikter än att förflytta mig in i en annan författares huvud, då har jag det bra.

Skriver du något just nu?
Jag skriver ofta på flera saker samtidigt, eftersom skrivandet är så oberäkneligt. Ibland måste jag skriva länge i sträck, ibland måste texten vila. Vissa saker blir aldrig bra. Just nu skriver jag på en – förhoppningsvis – rolig roman som snart är klar, på en pjäs som jag hoppas ska sättas upp på Stadsteatern, på en svårskriven episk roman som påminner om ”Blodsbunden” och så håller jag på med planeringsarbetet för en serie för unga vuxna.
Häromdagen blev jag uppmanad att skriva en bok om hur mina dagliga rutiner gör att jag får saker gjorda, men det är längst ner på priolistan.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en pockethylla som är sorterad i bokstavsordning, en hylla för inbunden skönlitteratur som är sorterad i bokstavsordning, men där några praktverk ligger på sidan och sedan har jag i mitt skrivrum en hylla för fackböcker, där de är sorterade efter ämnen. Jag har inte plats för alla böcker, så här och var är böckerna i dubbla rader, där den bakre raden är ganska osorterad.

Tack för intervjun Augustin, måste testa din frukostblandning snart!

Här kan du läsa mer om Snöstorm och Blodsbunden.

Publicerat

Flickornas tystnad av Pat Barker

”Hjälten Akilles.
 Strålande Akilles.
 Gudalike Akilles…
 Epiteten staplas på varandra.
 Det var inte vad vi kallade honom.
 Vi kallade honom ”slaktaren”

Pat Barker har skrivit en ny version av Iliaden utifrån kvinnornas perspektiv. Det trojanska kriget går in på sitt nionde år när den unga Briseis make och bröder dödas och hon själv blir förd till grekernas krigsläger där Akilles väljer henne som sin hedersgåva, sin konkubin. En tröstlös tillvaro väntar henne i blod, svett, tårar och resignation. Flickorna som vunnits från Troja vårdar krigsoffer och står till tjänst när de greker som överlevt dagens strider super och skrävlar på stranden under kvällarna. Sällan har ett krig återgetts som så totalt meningslöst och primitivt som här; Trojanska kriget pågick i 10 år och upprinnelsen var rivalitet om en kvinna, den sköna Helena. (Jodå, det trojanska kriget var inget annat än killar som bråkade om tjejer.)

Flickornas tystnad är välskriven, tät och smärtsam. Har aldrig läst Iliaden, har aldrig varit intresserad förrän jag fick Flickornas tystnad i min hand. Förutom en stark läsupplevelse är det kul att ha lite koll på antikens berättelser och veta mer mördarmaskinen Akilles framfart och de intriger som vävdes under många års strider. . Berätta historier kunde Homeros som sägs vara författare till Illiaden, utan tvekan. När filmen Troy med Brad Pitt som Akilles kom i början av 2000-talet såg jag den aldrig eftersom jag misstänkte att jag skulle avsky krigsscenerna, lite sugen är jag dock nu, bara för att kunna jämföra.

Det finns ytterligare en ny roman som skildrar Trojanska kriget från kvinnornas synvinkel, min engelska bokklubb läste A Thousand Ships av Natalie Hayes i våras. Bra bok den också, dock lyssnade jag på den och hade ibland svårt att hålla reda på alla karaktärer. Grekiska namn uttalade på brittisk engelska, var inte helt lätta att lägga på minnet. När vi diskuterade boken kunde de som läst på papper avslöja att personförteckningen var flera sidor lång. Jag rekommenderar således att man läser med ögonen, även om romanen är utmärkt inläst av författaren själv.

Flickornas tystnad är utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Eva Johansson.

Publicerat

Tyska huset av Annette Hess

En stillsamt oförutsägbar roman som utspelar sig i Frankfurt 1962. Den unga översättaren Eva får arbete som tolk vid Auschwitz-rättegångarna, ett arbete som kommer att ställa hela hennes tillvaro på spets. Hon har vuxit upp i en kärleksfull krögarfamilj och har nyligen förlovat sig med den något äldre Jürgen. Eva är för ung för att minnas livet under andra världskriget men de fasansfulla vittnesmål som framkommer under rättegången gör henne plågsamt medveten om att det finns mycket hon inte vet. Det oroar henne att såväl Jürgen som hennes egna föräldrar är ovilliga att tala om kriget och istället häftigt uppmanar henne av avsluta sin anställning.

Vid domstolen kommer Eva i kontakt med David Miller en ung kanadensare av judisk härkomst vars arbete under rättegången är djupt personligt. Eva känner att han föraktar henne och hennes naivitet men förstår så småningom varför. Kanske han och Eva har mer gemensamt än vad som först kunde antas.

Eva är en sympatisk karaktär. Hennes mod och klarsynthet allteftersom hon kommer till insikt och växer som människa är så fint skildrat. Vänlig och medkännande väjer hon inte för mörkret och vid bokens slut är hon en annan kvinna, ung fortfarande men mogen och självständig. Jag saknade henne när romanen var utläst.

Tyckte överhuvudtaget mycket om människoskildringarna, de är insiktsfulla och omtänksamma. Vardagslivet i Evas hem och även i Jürgens, känns både nära och genuint.  Ingenting är svart eller vitt i Tyska huset bara en oändlig massa nyanser däremellan. En av mina absoluta favoritböcker från i år.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020. Översättning av Aimée Delblanc

Publicerat

Blodsbunden av Augustin Erba

Har inte blivit så djupt känslomässigt berörd av någon skildring om barns utsatthet i en dysfunktionell familj sedan jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna. Det skulle i så fall vara Erbas senaste roman Snöstorm som även den är en knivskarp roman på temat. Jag kan bara konstatera att det är synd och skam att jag inte kommit mig för att läsa Blodsbunden förrän nu.

Det är 70-tal och i Fisksätra bor Amadeus och hans två yngre syskon med sin mamma och pappa. På ytan ser de kanske ut som vanliga miljonprogramsinvånare, men skenet bedrar. Fadern är egyptisk forskare som arbetar på sin doktorsavhandling i fysik, modern österrikisk prinsessa i rakt nedstigande led. Ingen av föräldrarna är kapabla att fungera som vuxna kärleksfulla människor.

Amadeus växer upp till en välfungerande och godhjärtad vuxen men hans uppväxt ligger som ett ok inom honom. Han kämpar med sin oförmåga att känna tillit till sig själv och andra, oroar sig för att bli som sina föräldrar om han skulle bli förälder. Det är lätt att ta till sig hans ångest och sorg, hans uppväxt var obarmhärtig och förhållandena väl dolda för alla utanför familjens sfär. Det finns en underliggande känslighet men även skärpa i texten som gör att jag anar att skildringen av Amadeus är djupt självbiografisk, att Amadeus i själva verket är Augustin själv.  På Wikipedia står det:

Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi, född den 17 mars 1968 i Stockholm, är en svensk journalist och författare. Erba är uppvuxen i Fisksätra i Nacka kommun. Hans far var gästforskare från Egypten. Hans morföräldrar var furst Alexander Erba-Odescalchi och ärkehertiginnan Margarethe (Margit) av Österrike, en dotter till Josef Franz av Österrike.

Fast Blodsbunden är inte bara smärta, Amadeus får lindring i en egen familj även om det inte är lätt alla gånger. Boken rymmer också en sidoberättelse om ett australiensiskt lesbiskt par som gärna vill ha barn och vars historia blir till en smart pusselbit i romanbygget. Amadeus har också i vuxen ålder kvar sin syster Elisabeth som en nära bundsförvant, de två maskrossyskonen går på promenader och pratar och pratar. Jag som läsare är så innerligt glad över att de har varandra.

Susanna Alakoski belönades med Augustpriset för Svinalängorna. Blodsbunden måste utan tvekan varit bra nära att bli nominerad.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015.