Krokodilernas gula ögon

DUMY_Krokdilens-guaSE_6380Jag gillar franska böcker. Det gör inget om dialogen är styltig och skriftspråklig. Jag låtsas kort och gott att det är franska och mitt huvud ställer om texten till en vacker och melodiös prosodi. Så också i Krokodilernas gula ögon och det var tur det för annars hade jag inte orkat alla hundratals sidor faktiskt. Var är redaktören? undrar jag stundtals och plockar fram den tjocka tuschpennan och drar svarta streck över sådant som är onödigt och pladdrigt.

Två systrar i Paris. Joséphine lämnas i början av boken av sin man Antoine. Hon är inte alltför ledsen eftersom maken varit rätt trist och håglös sedan han blev av med sitt jobb för nåt år sedan. De två döttrarna reagerar olika. Lillflickan Zoé blir ledsen men storasyster Hortense lägger all skuld på mamma och beter sig som ett litet fjortonårigt svin. (Just i hennes repliker kommer min hjärnas prosodiöversättning extra väl till pass). Josephines syster Iris lever mer fashionabelt med sin man men ryktet går att han har en annan. Inte då, säger Iris.

Vad ska man sysselsätta sig med om man inte jobbar? Iris vill skriva en bok, men saken är den att hon faktiskt inte kan skriva. Det kan däremot Joséphine och ett avtal upprättas där J skriver och I tar åt sig äran. Lägg till ytterligare mustiga och oväntade familjekonflikter så har ni romanen i ett nötskal.

Romanen är den första i en trilogi om Joséphine. Nästa roman är minst lika lång vilket oroar mig. Mycket. Men okej, vi kör. Med tuschpennan beredd.

Krokodilernas gula ögon. Katherine Pancol. Utgiven 2006. På svenska av Bazar förlag 2012. Notera det snygga omslaget.

Om du får det här brevet

IMG_8888Jag tycker om brev. Riktiga Brev med handskriven adress på kuvertet och frimärke, och som man får promenera till en gul eller blå brevlåda med. Fördelen med såna är att man kan stoppa ner inte bara själva brevet, utan också tablettaskar eller tidningsurklipp.

Saligen avlidna mormor var en flitig brevskrivare. Några rader om dagsläget i staden Idag har jag cyklat till i skogen och letat lingon, ett klipp från lokaltidningen och så en tjuga för att köpa mig något gott. Såna brev fick nästan varje vecka och jag köpte alltid en glass för pengen, trots att jag sedan länge försörjde mig själv.

Att läsa en roman om brev låter självklart lockande. Länge tjusas jag av hela idén med postmästare Iris som ordentligt styr postkontoret i den lilla staden på Cape Cod. Att hon och doktorns fru, Emma, tillsammans med stadens invånare får ge röst åt amerikanskt hållning till kriget i Europa 1940. Ska vi eller ska vi inte gå med? Från Europa rapporterar Frankie Bard

Det är så här kriget river ner det regelbundna, stabila livet som vi har byggt upp till skydd mot vargen utanför dörren. För vargen är inte hunger, den är olyckan – det fasansfulla, dödliga misstaget att svänga vänster för att gå till närmaste tunnelbanestation i stället för att svänga höger och ta den långa vägen runt. […] Det är är Frankie Bard i London. God natt.

Frankies radioutsändningar ger lyssnarna nerv och närvaro till blitzens London och många får en starkare inblick av vad som händer på andra sidan Atlanten. Andra storknar. Stänger av. Låter bli att lyssna. Låter bli att orka uppröras gång på gång. Vad har det där med oss att göra?

Att lyssna till hur samtalen kunde låta i en amerikansk småstad, det gillar jag mycket i den här romanen. Likaså Frankies grävande och rapporterande från London och Frankrike. Men romanen tappar styrfart ibland och jag kommer på mig själv att tänka på annat när jag tycker att jag läser.

Breven då? Jo, det finns brev. Viktiga brev. Brev som skrivs varje dag från London och som plötsligt slutar komma. Brev som ligger i lådor och väntar på att få lämnas fram om det omöjliga ändå blir möjligt. Brev som börjar Om du får det här brevet...

Om du får det här brevet. Sarah Blake. Utgiven 2010. På svenska av Bazar 2013.

Myteriet på Bounty

Skeppet lämnade England med sikte på Tahiti, för att  där skörda brödfrukt. Kapten William Bligh är ifrågasatt redan från början. Han är en tyrann som plågar sin besättning och utsätter dem för större straff än nödvändigt. Strax innan de lämnar Tahiti visar det sig att flera ur besättningen stannat kvar på ön i stället för att inställa sig. Bligh blir rasande. Motsättningarna eskalerar och snart vänds delar av manskapet mot kaptenen i det myteri på Bounty som berättats om så många gånger.

I John Boynes version av historien finns den unge pojken John Jacob Turnstile med ombord och det är genom hans ögon som läsaren får följa händelserna. Turnstile fick chansen att byta bort några år i fängelset mot en resa med Bounty som uppassare till kapten Bligh. Här möter vi en mer nyanserad bild av den okände kaptenen.  Det är en kapten som är noggrann, duglig och högst human. Men i livbåten hamnar han likväl. Vid hans sida finns förstås John, hans lojale tjänare.

Jag läser boken snabbt. Det är en klassisk utvecklingsroman men den oerfarne resenären som genom en serie händelser växer och mognar. Äventyret på sjön är intressant om än inte riktigt min grej. Det jag tycker bäst om är att få en välkänd historia berättad ur helt nya synvinklar. Det går författaren i land med på ett strålande vis.

Myteriet på Bounty. John Boyne. Utgiven på svenska av Bazar 2012.