Pappersstäder

Swooosch säger det när jag sugs in i romanen Pappersstäder. Quentin, Q, var bästis med Margo när de var små, men även om hon fortsatte att bo granne med honom slutade de hänga. Tills nu. Tills inatt. När Margo står utanför hans fönster och ber honom vara chaufför för en rad äventyr och uppdrag som måste utföras. Till exempel att avslöja Margos pojkväns otrohet. Det går undan, det är bladvändning, det är sträckläsning.

Trots denna aktiva natt med sitt swooosch, försöker jag ändå sätta ner foten. Pappersstad, vad tusan är det? Inledningsvis Margos uppfattning om Orlando.

För att allt är falskt och bräckligt.

Men nu är natten är över. Och Margo är borta. Hennes föräldrar: ”Hon gör så där. Vi tänker inte stressa runt och leta efter henne när hon är så besvärligt”. Polisen: ”Hon är 18 år, och vår erfarenhet är att hon snart dyker upp igen”. Ok. I en bisats får Q veta att när Margo försvinner ger hon ledtrådar för att bli hittad. Hon vill bli hittad! Och ! ska hitta henne. Knäcka de där diffusa ledtrådar. Som att försöka förstå vad understrykningarna i Walt Whitmans dikt kan innebära.

Och jag. AHA!  I dikten Leaves of Grass står det hela tiden Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor och jag tänker: men Q, kolla under skorna, kolla under skorna! Det gör han inte, och det var väl bra eftersom det inte spelar någon roll (alternativt så fattar jag inte budskapet). Jakten (eller det något i  tiden utdragna letandet) efter Margo, är också spännande som gåtor kan vara. Vem är Margo och vad betyder alla de där spåren efter henne?  Pappersstäder blir nu något helt annat.

Jag gillar Q mycket. En sån där vanlig kille. Hans föräldrar är engagerade och intresserade. Psykologer är de, väldigt rolig detalj förresten. Till sist kommer stunden då Q begriper var Margo kan vara. Det är den sista och lysande förklaringen till vad pappersstäder kan vara. Under några (många!) extremt sega boksidor beskrivs det sista letandet. Jag spoilar inte upplösningen här. Läser runt på bloggarna och ser attt nästan alla gillar slutet. Men inte jag. Säger bara att: eeeh, jaha? Sammanfattningsvis: Stora delar bra bok. Men letar man en lika berörande som The fault in our stars, som ju fick bokbloggarnas litteraturpris,  då ska man nog läsa något annat.

Pappersstäder. John Green. Utgiven 2008. På svenska av Bonnier Carlsen 2014.

– – – –

Bloggyn är en del av bloggstafetten hos Bonnier Carlsen. Nästa blogg i raden är kattugglan.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Först hade jag sjukt höga förväntningar. Först = tiden fram till 20-årsdagen. Vi pratar inte lite extrahögt över normalt utan just S-J-U-K-T höga förväntningar. På allt och på alla. Uppfyllelsen var sådär och besvikelsen frekvent. Dagböckerna sammanfattas i ett fan-fan-fan.

Sen bestämde jag mig för att göra som Emanuel Kent Sjögren: Ha mycket låga förväntningar istället. Det är en bra tanke, för man slipper möjligen att bli besviken eftersom allt ändå blir bättre/roligare/intressantare.  Å andra sidan är livet utan förväntningar snarlikt liknöjdhet och tristess. Så då slutade jag med det.

När Alla Mina Barn kom visste jag inte vilka förväntningar jag skulle ha alls eftersom AMB är totalt oförutsägbara. Tänkte jag mig så blev det si och tänkte jag si blev det så. Så då tänkte jag: hurra, vi får se hur det blir! Det är nog det bästa förväntningsläget. Jag tackar AMB för den insikten också.

Emanuel är huvudperson i Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Han står med ena benet i barndomen med sin samling tomma deodorantburkar, och det andra benet i ungdomstiden. Han vill ha förändring och vara någon annan än ena halvan av  Tore&Emanuel. Tore är hans bästa kompis, eller snarare hans enda kompis . Hur trist är inte det? En dag dyker Tore inte upp i skolan. Bästa läget att positionera om sig och bli någon annan, tänker Emanuel. Han börjar hänga med Ammis och den spännande Bianchi och han pratar ärligt talat en hel del skit om sin kompis. Och bra känns det inte.

Då skäms jag över mig själv, över Tore och över hela mänskligheten som ingår i det här hopplösa sociala spelet och blir livrädd för att Bianchi ska se igenom mig.

Snart visar det sig att skälet att Tore inte dykt upp i skolan är för att hans pappa dött och allting skruvas lite hårdare. Vill Emanuel vara bästis med Tore eller vad är deras vänskap värd? Och hur gör man för att bli någon annan utan att förlora sig själv?

En bok med driv, humor och sarkasm som är rolig att läsa. Emanuel är en kille att gilla och önska lycka till. Jag vill säga till honom att skita i de låga förväntningarna och adoptera insikten jag fick från AMB. Det blir i alla fall aldrig som man tänkt sig. Tack och lov.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Åsa Asptjärn. Utgiven av Bonnier Carlsen 2014.

Bildbok

loofJan Lööf tecknade sin första bilderbok 1966, läser jag i inledningen till den delikat förpackade Bildbok. Jag tror att jag själv mötte honom först i TV-serien Skrotnisse och hans vänner. Då på 80-talet när Alla Mina Barn var barn. Felix gillade jag också.

Men det finns andra böcker och figurer som jag inte är lika bekant med. Här är de,  hela konkarongen och jag kan bläddra i den här boken i timmar. Bilderna är helt fantastiska. Detaljrikedom är bara förnamnet. Det är dessutom roligt att läsa igenom Lööfs betraktelser och kommentarer till sin produktion. Vilken Lööf-figur är din favorit?.

Bildbok. Jan Lööf. Utgvien av Bonnier Carlsen 2013

Fjärde riket

IMG_0296När Blenda kommer till skolan från ingenstans hamnar hon genast utanför. Hon ser ju direkt vem som är mest populär i klassen. Hedvig. När Blenda försöker ställa sig in genom att ge cred för Hedvigs obstinata beteende i klassrummet möts hon av en förintande blick. Tro inte att du är något.

Snart får hon en idé. Hon samlar ett par klasskamrater omkring sig och presenterar den. Det är LSD, en skör tjej med stor ångest som hon lindrar genom att skriva självmordsbrev som hon sedan kör i tvättmaskinen så att pappret pulveriseras. Det är Penny, Hedvigs före detta bästa kompis som gjorde bort sig och nu hamnat på undantag. Genom att följa Hitlers strategi – men inte ideologi – ska de ta över makten i skolan.

Det är en intressant bok och jag sträckläste den för att få veta om Blenda skulle ro iland sitt projekt. Berättelsen är detaljrik och visar hur manipulation och grupptryck kan se ut. Aktuell teknik och sociala mediers genomslagskraft  används elegant i romanen. Många frågor väcks och jag tror att den kan få sina läsare på högstadiet och skapa bra samtal om demokrati. Samtidigt störs jag lite av att den är så pedagogiskt. Frågorna som ska väckas gestaltas tydligt och jag hör diskussionerna. Jamen, det är väl ingen fara med diktatur om folket har det bra eller Det är det väl, hon bestämmer ju allt, till och med om folk ska få yttra sig eller inte! Men kanske är det för att jag just har haft den här typen av samtal med unga människor som det ibland blir övertydligt.

Men det är ju ändå de frågorna som alltid behöver diskuteras för tanken om hur man bäst leder ett land är inte alls självklar och för evig. S

Fjärde riket. Maria Nygren. Utgiven på Bonnier Carlsen 2013