När vi talar om Oceanen vid vägens slut

Vi samtalar om Oceanen vid vägens slut. Jag är tveksam. Eller ännu tydligare: Vid ett tillfälle i boken tog det bara tvärstopp och jag tappade alldeles lusten att läsa vidare. (Men jag gör det)

Berättelsen börjar med att en man begravt någon kär. Istället för att ta raka vägen hem åker han till de områden där han bodde som barn. Väl där väcks minnen om några dagar när han var sju då vuxenvärlden var en främmande och rätt otäck plats. Under dessa dagar träffar pojken Lettie som bor på en gård med sin mamma och mormor. Lettie och hennes familj har alltid bott där,  ända sedan de kom över oceanen, ankdammen på baksidan av gården, och de besitter någon typ av magiska krafter. När pojken följer med Lettie ut i naturen bakom gården börjar en kedja av konstiga saker inträffa.

Du: Det som är intressant med boken är hur pojken reagerar på det som sker. Han accepterar att det händer otäcka, egentligen både magiska och ”normala”, saker kring honom. Inte så att han blir apatisk utan mer att han tänker att så här fungerar världen och jag måste bara lösa problemet ofta utan att blanda in vuxna, i alla fall inte föräldrarna för man vet aldrig hur de kommer reagera.

Jag: Jag tycker just det blir så otäckt. Den lilla pojken ska klara sig och klara sig undan till exempel Ursula och han kan inte lita på sin syster och mamman skulle inte tro honom.

Du: Att världen som allt sker i är ganska liten, ungefär så stor som världen är för en sjuårig pojke, och att allt sker under relativt kort tid tycker jag är en styrka då den världen samtidigt kan sträcka ut sig både i rum och tid tack vare det magiska. Boken i sig är inte särskilt lång, 218sidor, och den gick fort att ta sig igenom då den hade ett bra driv i sig.

Jag: Min läsning tvärstannar när naturfenomen är onda. När dimman är något annat än dimman. Hjärnan kan inte ta in det.*  Men det var här på sidan 54 som jag var på väg att ge upp.

Dess ansikte var trasigt och ögonen var stora hål i väven. Där bakom fanns inget alls, bara en grå mask av tältduk, större än det gick att föreställa sig, sliten och sönderriven ett rov för stormens kast och byar.

Så jag ändrade  förhållningssätt. Läste boken som en barndomsskildring. Då gick det bättre!

Du: Man kan säkert tolka de magiska händelserna som hur en liten pojken upplever och minns dessa dagar, för vem kan säga vad som egentligen hände. Men jag tycker bättre om att tänka att det som han minns faktiskt hände. Att magiska saker kan ske, att det man väljer att göra kan få konsekvenser men att det samtidigt inte måste vara de onaturliga sakerna som är de mest otäcka som kan ske ett litet barn.

Jag: Det låter så fint när du beskriver det. Kan jag publicera det?

Oceanen vid vägens slut. Neil Gaiman. Utgiven 2013. På svenska av Bonnier Carlsen 2013.

—–

* Jag läser Neverwhere nu, av samma författare. Dimman är inte alltid dimma. Men jag och min hjärna älskar det! #förändring

Pappersstäder

Swooosch säger det när jag sugs in i romanen Pappersstäder. Quentin, Q, var bästis med Margo när de var små, men även om hon fortsatte att bo granne med honom slutade de hänga. Tills nu. Tills inatt. När Margo står utanför hans fönster och ber honom vara chaufför för en rad äventyr och uppdrag som måste utföras. Till exempel att avslöja Margos pojkväns otrohet. Det går undan, det är bladvändning, det är sträckläsning.

Trots denna aktiva natt med sitt swooosch, försöker jag ändå sätta ner foten. Pappersstad, vad tusan är det? Inledningsvis Margos uppfattning om Orlando.

För att allt är falskt och bräckligt.

Men nu är natten är över. Och Margo är borta. Hennes föräldrar: ”Hon gör så där. Vi tänker inte stressa runt och leta efter henne när hon är så besvärligt”. Polisen: ”Hon är 18 år, och vår erfarenhet är att hon snart dyker upp igen”. Ok. I en bisats får Q veta att när Margo försvinner ger hon ledtrådar för att bli hittad. Hon vill bli hittad! Och ! ska hitta henne. Knäcka de där diffusa ledtrådar. Som att försöka förstå vad understrykningarna i Walt Whitmans dikt kan innebära.

Och jag. AHA!  I dikten Leaves of Grass står det hela tiden Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor och jag tänker: men Q, kolla under skorna, kolla under skorna! Det gör han inte, och det var väl bra eftersom det inte spelar någon roll (alternativt så fattar jag inte budskapet). Jakten (eller det något i  tiden utdragna letandet) efter Margo, är också spännande som gåtor kan vara. Vem är Margo och vad betyder alla de där spåren efter henne?  Pappersstäder blir nu något helt annat.

Jag gillar Q mycket. En sån där vanlig kille. Hans föräldrar är engagerade och intresserade. Psykologer är de, väldigt rolig detalj förresten. Till sist kommer stunden då Q begriper var Margo kan vara. Det är den sista och lysande förklaringen till vad pappersstäder kan vara. Under några (många!) extremt sega boksidor beskrivs det sista letandet. Jag spoilar inte upplösningen här. Läser runt på bloggarna och ser attt nästan alla gillar slutet. Men inte jag. Säger bara att: eeeh, jaha? Sammanfattningsvis: Stora delar bra bok. Men letar man en lika berörande som The fault in our stars, som ju fick bokbloggarnas litteraturpris,  då ska man nog läsa något annat.

Pappersstäder. John Green. Utgiven 2008. På svenska av Bonnier Carlsen 2014.

– – – –

Bloggyn är en del av bloggstafetten hos Bonnier Carlsen. Nästa blogg i raden är kattugglan.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Först hade jag sjukt höga förväntningar. Först = tiden fram till 20-årsdagen. Vi pratar inte lite extrahögt över normalt utan just S-J-U-K-T höga förväntningar. På allt och på alla. Uppfyllelsen var sådär och besvikelsen frekvent. Dagböckerna sammanfattas i ett fan-fan-fan.

Sen bestämde jag mig för att göra som Emanuel Kent Sjögren: Ha mycket låga förväntningar istället. Det är en bra tanke, för man slipper möjligen att bli besviken eftersom allt ändå blir bättre/roligare/intressantare.  Å andra sidan är livet utan förväntningar snarlikt liknöjdhet och tristess. Så då slutade jag med det.

När Alla Mina Barn kom visste jag inte vilka förväntningar jag skulle ha alls eftersom AMB är totalt oförutsägbara. Tänkte jag mig så blev det si och tänkte jag si blev det så. Så då tänkte jag: hurra, vi får se hur det blir! Det är nog det bästa förväntningsläget. Jag tackar AMB för den insikten också.

Emanuel är huvudperson i Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Han står med ena benet i barndomen med sin samling tomma deodorantburkar, och det andra benet i ungdomstiden. Han vill ha förändring och vara någon annan än ena halvan av  Tore&Emanuel. Tore är hans bästa kompis, eller snarare hans enda kompis . Hur trist är inte det? En dag dyker Tore inte upp i skolan. Bästa läget att positionera om sig och bli någon annan, tänker Emanuel. Han börjar hänga med Ammis och den spännande Bianchi och han pratar ärligt talat en hel del skit om sin kompis. Och bra känns det inte.

Då skäms jag över mig själv, över Tore och över hela mänskligheten som ingår i det här hopplösa sociala spelet och blir livrädd för att Bianchi ska se igenom mig.

Snart visar det sig att skälet att Tore inte dykt upp i skolan är för att hans pappa dött och allting skruvas lite hårdare. Vill Emanuel vara bästis med Tore eller vad är deras vänskap värd? Och hur gör man för att bli någon annan utan att förlora sig själv?

En bok med driv, humor och sarkasm som är rolig att läsa. Emanuel är en kille att gilla och önska lycka till. Jag vill säga till honom att skita i de låga förväntningarna och adoptera insikten jag fick från AMB. Det blir i alla fall aldrig som man tänkt sig. Tack och lov.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Åsa Asptjärn. Utgiven av Bonnier Carlsen 2014.

Bildbok

loofJan Lööf tecknade sin första bilderbok 1966, läser jag i inledningen till den delikat förpackade Bildbok. Jag tror att jag själv mötte honom först i TV-serien Skrotnisse och hans vänner. Då på 80-talet när Alla Mina Barn var barn. Felix gillade jag också.

Men det finns andra böcker och figurer som jag inte är lika bekant med. Här är de,  hela konkarongen och jag kan bläddra i den här boken i timmar. Bilderna är helt fantastiska. Detaljrikedom är bara förnamnet. Det är dessutom roligt att läsa igenom Lööfs betraktelser och kommentarer till sin produktion. Vilken Lööf-figur är din favorit?.

Bildbok. Jan Lööf. Utgvien av Bonnier Carlsen 2013