Frukostintervjun: Sara Paborn

För några år sedan intervjuade vi Sara Paborn om frukost och annat. Nu när Sara är aktuell med en ny roman, Blybröllop, hör vi oss för igen.

Godmorgon Sara! Vad äter du till frukost idag?
Havregrynsgröt med rismjölk och lingonsylt från min vän Nina. Starkt kaffe till.

Läser du fortfarande helst poesi till frukosten?
Det var ett tag sen. Nu läser jag DN. Bläddrar i gamla veckotidningar. Facebook. Tyvärr. Måste avgiftas snart.

Så en bra morgonroman, vad kan det vara?
Rebecca
av Daphne du Maurier som jag läser just nu. Hitchcock baserade båda sina filmer Rebecca och Fåglarna på böcker av henne, men det hade jag inte hört förut. Typiskt nog. Han fick all cred. Eftersom jag läser Rebecka sitter jag också vid ett frukostbord på ett hotell i Monte Carlo 1930 och äter rostat bröd med marmelad och sneglar mot den mystiska och melankoliska Max de Winther som äger godset Manderley…

Vad läser du just nu?
Rebecca
av Daphne du Maurier och Montecore: en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Så diaboliskt bra och rörande.

Finns ditt fina vykort från 1800-talet kvar som bokmärke?
Nix. Allt försvinner….

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Ingen ordning alls. Total anarki. Bara att stoppa ner trynet och börja böka.

Låter härligt! Tack för det och ha en fin dag.

Stad i brand – samläsning

Nu blir det samläsning av tjockisbok igen. Marie (en och annan bok) och jag läser Stad i brand av Garth Risk Hallberg och stannar upp och diskuterar några gånger under tiden. Både här i bloggen och på instagram.

Boken består av sju delar, eller böcker och vi läser med början den här veckan en bok i taget och blir klara till tjugondag knut. Var gärna med oss!

Pingvinlektionerna av Tom Michell

609[2]Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning.  Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok  är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.

Himlakroppar – slutläsningen!

Nu ska vi – äntligen! – gå i mål med Himlakroppar. Vår sommarläsning blev höstläsning och avslutas som nyårsläsning. Vi spoilervarnar också, för nu diskuteras slutet.

Ann-Sofie: Att läsa 1100 sidor över ett halvår är inte min melodi. När vi efter #bbclon återupptog de sista 400 sidorna typ var det som att börja på en ny roman. Tack och lov för personregistret, det säger jag bara! När jag skriver det här har jag fortfarande hundra sidor kvar, men jag läser klart medan vi diskuterar. De blir kortare de olika kapitlen, och förklarar vad som har hänt tidigare.

Marie: Nog inte min melodi heller. Jag gillar tjocka böcker men de gör sig bäst i en läsplatta så man kan bära med dem överallt. Jag tror vi kom av oss när vi åkte till Crimetime Gotland i augusti. Och sen kom ju Louisiana Literature emellan och så var boken nästan bortglömd. Vi får väl tacka Londons alla boklådor för att vi är banan igen, det var väl inte en enda som inte hade boken i sitt sortiment, och dessutom väl skyltad?

Ann-Sofie: Hahaha! Ja, jag såg Himlakroppar även där det inte var boken själv. Överallt läser jag om att boken liknar 1800-talets viktorianska romaner, men brukar det inte vara mer kärlek där? Här finns knappt några kvinnor med. Det är Lydia, Anna och kanske några till. Det är mer en magnifik pusseldeckare och jag ser hur bit för bit trillar på – oväntad – plats nu. Ingen är snäll. Alla bär skuld. Utom en. Jag ska säga dig att jag trodde länge att Moody själv skulle vara den gode, den som skulle ordna allt från kaos till ordning

Marie: Jag tänker hela tiden ”cowboyhistoria”, måste vara persongalleriet, horor, whisky och vapen och nybyggarliv som gör det. Jag håller med om att det mer en pusseldeckare, bitar som faller på plats som personernas förhållande till varandra, att de faktiskt kände till varandra mer än man kunde tro till en början. Jag trodde också länge att Moody var en nyckelfigur i romanen men det är han ju inte. Men jag är grymt imponerad över hur hon knyter ihop det, att den slutar där den börjar. Allt går runt, precis som himlakropparna.

Ann-Sofie: Ja, konstruktionen kan man bli djupt imponerad av. På sitt sätt förstår jag att 1100 sidor behövs men samtidigt är det onödigt att med så många. Så jävla bra är den inte. Så det leder över till språket. Man kan kalla det rikt, man kan kalla det detaljerat och utförligt, man kan kalla det ”måste alla dessa ord skrivas”.

Marie: Många ord är det och detaljerat och utförligt men med fina person- och miljöbeskrivningar. Men jag tycker inte att det är för många ord, jo, på slutet när allt ska få sin förklaring blir det mycket och ibland svårt att hålla kolla på allt. Det går så fort här, i början gick det ju riktigt långsamt.

 Ann-Sofie:  Ja, och då tar vi slutet då. Ibland kan jag få lust att läsa om en bok för att se hur den hänger ihop redan från början. Så är det på sätt och vis med Himlakroppar. Eller snarare att backa tillbaka till början, eftersom det är dit man till sist återvänder.  En cirkelkomposition!

Marie: Den här boken skulle absolut vinna på att läsas om, med ett papper för att rita in alla himlakroppar (karaktärer) och hur deras förhållande till varandra förändras. Jag tror jag ska läsa om lite i början men sen väntar ju nya böcker. Och nästa sommar, en ny tjockis, säg ja! Men först en litterär helg i Amsterdam.

Ann-Sofie: Hm, jag säger nja till tjockis. Men jag är så himla glömsk så snart har jag glömt bort det jobbiga i 1100 sidor. Så räkna med mig!