Vilken utsökt och förbluffande roman, har aldrig läst dess like! Handlar om affärsmannen Benjamin Rask som skickligt undgår att förlora hela sin enorma förmögenhet vid börskraschen i New York 1929. Finansvärlden förundras och grubblar, anade Rask vad som skulle ske eller hade han bara tur i sina gissningar? Då Rask är en privat och undanglidande person som sällan interagerar med andra, frodas skvallret och misstänksamheten. Kulmen kommer då en uppseendeväckande roman ges ut om Rask, förvisso har karaktärerna i boken andra namn och ingenstans nämns Rask, men alla vet ju ändå vem romanen handlar om.
Egendom belönades med Pulitzer-priset tidigare i år och jag älskade den! Skildringen av Rasks disciplinerade nyfikenhet vad avser ekonomiska analyser är fascinerande och den historiska New York-skildringen är underbar.
Utgiven på Brombergs, översatt av Fredrika Spindler.
Under våren var det dags för en ny roman från Sara Paborn. Svartstick och den har jag lagt till min sommarläsning. Vi har alltid varit extra förtjusta i Paborn här på bloggen. Trevlig person, bra böcker. Dessutom tror jag att den allra första release-festen vi blev inbjudna till var till hennes var Tuppen och havet. Jag skrev 26 april 2011 att:
”Tuppen och havet är som ett vardagsrum jag vill stanna i. Jag vill sjunka ner i länsstolen, plocka med stenar och drivved som kan ligga på bordet bredvid, bli lite men bara lite tillrättavisad av pappan, dricka öl eller ännu hellre kaffe med dottern. Leva ölivet och kanske få höra en dikt från hennes pojkvän Erlend, läsa gamla tidningar och strunta i fastlandet. Gå längs havet. Lyssna på samtalen. Samspelet mellan pappan och dottern är fint, även om känslorna är återhållsamma.
[…] Och Paborn berättar om det så komiskt, sugande och tankeväckande i ett och samma andetag.”
Komiskt, sugande och tankeväckande – är inte det fortfarande en bra beskrivning på Paborns böcker? Hon har ett sätt att skriva om relationer på allvar, men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker.
En eller annan vägstartar i den heta sommardag när Fridas storasyster som har varit utomlands i åratal kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.
Om Blybröllop bokfrukosterade vi. Vi skrattade ofta men inte sällan fastnade skrattet i halsen när vi såg det underliggande allvaret. Här är det ett uselt äktenskap i centrum, och det finns ju olika sätt att lösa (upp) ett sådant.
Jag har för mig att vi också Tistelhonung som frukostbok, bara jag blundar ser jag framför mig miljöerna på Bjärehalvön där en avdankade journalist (?) ska skriva ett omvälvande reportage om ”gammal kärlek rostar aldrig”, men intervjuobjektet är ovilligt. I alla fall till just det.
Nå, med detta sagt ser jag fram emot att solstolsläsa Svartstick. Så snyggt omslag!
Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.
Älskar Franzens sätt att berätta, hans förmåga att varsamt och insiktsfullt borra sig ner i karaktärerna och väva den väv som driver handlingen framåt. Vägskäl som Crossroads heter på svenska utspelas under tidigt 70-tal och är den första i en trilogi om familjen Hildebrandt, en svenskättad familj med fyra barn. Titeln syftar på den populära ungdomsgruppen i kyrkan där fadern är präst, men även familjen och dess 6 medlemmar står inför att välja väg.
Vägskäl är en typisk Franzensk roman, omfångsrik, detaljerad med mycket dialog. Han har öra och öga för det djupt mänskliga och det är omöjligt att inte engagera sig skeendet. Han räknas som en av de stora amerikanska författarna och jag förstår verkligen varför. När min bokklubb diskuterade romanen i somras kunde vi verkligen grotta ner oss i persongalleriet och diskutera människorna som några vi stod nära. Jag tror att vi alla sa att vi skulle fortsätta läsa serien för att få återknyta bekantskapen med familjen för att se hur det går. Ingen av oss är väl egentligen några ”bokserie-människor” så jag tycker det säger en del.
Utgiven på Brombergs 2022. Översättningen är gjord av Rebecca Alsberg. Jag lyssnade till ljudboken som finns på engelska på Storytel.
Violeta är till åren kommen när hon sätter sig ner och skriver brev till sin dotterson Camilo i ett försök att ge honom familjens historia. Violeta föddes 1920 och kommer att dö 2020, född under en pandemi och död under en annan. Hon skriver sin historia kronologiskt och aningen redogörande och det är här våra meningar går isär, några tycker det fungerar utmärkt, andra menar att romanen i längden blir platt. Violetas liv, (och släkten de Valles), har minst sagt varit dramatiskt, hon är stark och fri men faller ändå för helt fel man, vilket ger henne många sorger.
Det latinamerikanska land och den huvudstad som nämns i romanen är ej namngivna. Vi anar att Chiles historia sett genom Allendes ögon som vi läser om, hon växte upp i Santiago men tvingade fly vid militärkuppen 1973. Vi gillar hur historien böljar och hur den tecknas genom de många karaktärernas liv och val, vi är alla speciellt förtjusta i Violetas guvernant miss Taylor och hennes partner. Kanske påminner Violeta aningen om Allendes debut Andarnas hus om man betänker släktskildringen, men den magiska realism som utmärker Andarna saknas helt i Violeta.
En fråga som ställs är; har Isabel Allende någonsin överträffat sin världssuccé Andarnas hus? Vi tror inte det, vi minns förvisso romanen Eva Luna och den gripande berättelsen om Allendes dotter Paula som dog alldeles för ung, men vi minns också att vi alltid efter avslutad läsning tänkt att Andarnas hus inte går att överträffa. Jag läste om ”Andarna” för bara ett par månader sedan och till min glädje var den lika fantastisk som jag mindes den, en klassiker alltså. (Sök på bloggen eller gå bakåt på instagram för att läsa recensionen.)