Etikett: Brombergs

Publicerat

Bokfrukost om Gästkatten

En dag kommer en katt till huset. Paret som bor här är skrivande yrkespersoner och arbetar gärna om nätterna. Det förefaller passa katten bra som snart har inrättat sig i deras tillvaro. Men bara på kvällar och nätter. När morgonen gryr lämnar den diskret huset och går hem till grannfamiljen.

Rummen i huset och trädgården är viktiga, miljön beskrivs detaljerat och tydligt. Vi går i trädgårdens vältrimmade gröna halvklot, sitter under Zelkovaträdet, vilar på tatamimattorna. Nog vet vi också hur katten rör sig.

Det är en långsam och närmast meditativ berättelse vi läser. Kanske låter det händelsefattigt. Men trots den lågmälda tonen finns en stark utveckling, både för det gifta paret och i tiden som går.

Någon tycker att den här berättelsen ändå inte gör ett djupare intryck. En annan pekar på ett japanskt sätt att berätta i jag-form. Vi resonerar om hur mycket berättelsen innehåller som vid en första anblick kanske inte syns. Som mejslas fram vid den långsamma läsningen eller i ett stilla boksamtal en morgon i december.

Gästkatten. Takashi Hiraide. Utgiven på svenska av Brombergs 2015, i översättning av Vibeke Emond

Publicerat

Morgondagens post till Vidhäll

Det ska sägas på en gång att jag går igång på postbilar. Där jag bodde som barn kom postutdelningen att utvecklas så att det så småningom blev en så kallad Tjorven som delade ut posten. Jag kunde sitta på förstutrappen och vänta på den gula bilen som så elegant svängde fram till brevlådan, hur brevbäraren med en hand petade upp locket på lådan och slängde i dagens post. Det kom alltid mycket post i vår låda. Så ja, när jag såg omslaget till Morgondagens post till Vidhäll visste jag att jag måste läsa.

I Vännas är det lantbrevbärare Iris som delar ut posten.

”Hon var den sista brevbäraren på hela området att köra en gul bil .[…] Det gula fordonet var lite buckligt här och var, och det var en lång rispa i lacket på förarsidans dörr. ”

Iris är företagsam och vid sidan av brevbärandet har hon också tjänsten ”Tamaras framtidslinje” dit fundersamma sökare kan ringa för att få lite rådgivning för livet. När bekanta på orten börjar ringa dit, i ovisshet förstås att det är Iris de talar med, blir det svårt för henne att låta bli att styra händelseutvecklingen lite tydligare.

Jag gillar en hel del av Solja Krapu-Kallios poesi . Hon har vardagsnära skildringar som kan kännas bekanta och kontrasterar ofta med roligheter och humor. Det tycker jag är behållningen också i denna bok. De vanliga människorna. I övrigt blir det för skruvat ibland, och jag har alltid haft svårt för väninnegrupper i böcker där var och en på något vis ska ha en särart men tillsammans bli en stark enhet, typ. Så jaja, jag har det helt okej när jag sitter i Iris brevbärarbil och lär känna lite nytt folk. Men det är lika okej att kliva ur den.

Morgondagens post till Vidhäll. Solja Krapu-Kallio. Utgiven av Brombergs 2020.

Publicerat

Vintage – Pingvinlektionerna

Plötsligt poppar Pingvinlektionerna upp igen som en diskret men tydlig snackis på Instagram och Facebook. Jag som inte läste boken när den kom blir intresserad och läslyssnade till denna pärla! (Inläst så bra av Mattias Linderoth.) Och bjussar på en vintage-bloggy från 2016 då Maggan läste:

Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning.  Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok  är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Nej, det är inte Juan Salvador. Men en fin pingvin. (BIld av Manfred Richter från Pixabay)

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.

Publicerat

Är jyckar den nya ”lilla svarta” inom skönlitteraturen?

Norton Kierkegaard tillsammans med sin husse

Jag tycker mig märka att hundporträtten i den moderna skönlitterära romanen blivit mer djuplodande och insiktsfulla. Ett utmärkt exempel är Benny i John Ajvide Lindqvist skräckroman Himmelstrand. Ett antal husvagnar förflyttas tillsammans med sina boende till en evigt solig plats som ekar av Peter Himmelstrand-låtar dagen i ända. Förvisso finns det även en katt bland husvagnarna men Benny förblir min vovve och favorit.

I Operamopsen finns Malcolm, en äldre mops med en traumatisk valpupplevelse bakom sig. Om ni klickar på boktiteln i föregående mening kan ni läsa mer om den sympatiske Malcolms liv på Östermalm i Stockholm.

Alma-pristagaren, Meg Rosoff skriver om hundarna Sissy och Dante i romanen Jonathan bortom all kontroll. Första meningen lyder ”En dag när Jonathan kom hem upptäckta han att hundarna pratade om honom”. En roman som sätter ord på varför hunden är  människans bästa vän. Även här kan ni klicka på titeln och läsa mer.

Håkan Nesser tag steget fullt ut och låter sin hädangångne rhodesian ridgeback berätta i Nortons filosofiska memoarer. Jag älskade Nortons humoristiskt lakoniska berättarstil och dånade nästan när en fellow bokälskare avslöjade att hon träffat Norton medan han ännu var i livet. Själv har jag bara träffat Håkan Nesser. I en artikel i DN berättar Nesser om Norton och hans stoiska lugn. Nesser berättar också att han tror att man kan dela in hästar i två grupper, introverta och extroverta. Kanske djuplodande hästporträtt snart är det nya svarta i skönlitteraturen?

Med vänlig hälsning
The crazy dog lady