Medan jag satt här och småpeppade inför söndagens Oscarsgala, gick jag i huvudet igenom några av de bästa manusen jag läst. Jag minns bland annat när jag läste Trolösa av Ingmar Bergman en påsk för många år sedan. På den soliga altanen med ljummet kaffe i koppen bredvid mig och fågelkvittret ihärdigt pickande mot trumhinnorna satt jag och grät i timmar. Den berörde mig ofantligt mycket mer som text än som film. För er som är sugna på att läsa filmmanus kan ni kolla in här. Och så klart finns också massor av de stora filmerna och tv-serierna att köpa som manus också.
Jaha, då har jag suttit och skämts i nästan två timmar på bio denna fredagkväll. Jag hade ändå sett fram lite emot att se filmen 
Dorian Grays porträtt eftersom boken av Oscar Wilde ligger på topp 10-listan över bästa böcker jag läst någonsin. Mycket lite från romanen är överförd till denna filmversion och som sagt, jag satt på riktigt och skämdes i salongsmörkret.
Så bemöda er inte att se filmen, läs om boken istället, eller kolla på filmen från 1945, kanske är den bättre.
I övrigt har jag bara läst Spöket på Canterville och Salome (dramatik) av Wilde, båda gillar jag mycket.
Jag gillar verkligen Hanne Vibeke Holst triologi om politiken i Danmark. Den började med Kronprinsessan, fortsatte med Kungamordet och avslutas med Drottningoffret. Jag har läst de första två böckerna men inte orkat den tredje tegelstenen.
Men ikväll börjar det på tv i den svenska dramatiseringen med Susanne Reuter och Alexandra Rapaport i huvudrollerna. De två tidigare tv-versionerna har varit toppenbra.
21.00 på SVT1 ikväll alltså. Här kan man se en trailer. Och här kan man läsa mer.
Los Angeles Times listar 29 filmer som bygger på böcker väl värda att säkert både ses och läsas. Det sköna är att de har tagit en
film per år sedan 1982. Som ett stort fan av både Truman Capote och Philip Seymour Hoffman blir min klara favorit Capote, även om jag utan tvekan hellre ser Synecdoche New York med Hoffman och läser vad som helst av Capote, om jag måste välja.
Men intressant lista ändå!
Susanna Alakoskis fina bok Svinalängorna minns jag som otroligt bra, stark men med ett visst inslag av humor och att den i allra högsta grad handlade om klass.
Leena flyttar in i ett område i Ystad som kallas Svinalängorna. Där bor de vars föräldrar skriker och super, de som inte åker på semester och som inte äter biff med lök till middag på fredagarna och det fanns en distans, en skillnad till den övriga världen. I boken finns också några vuxenkaraktärer att lita på, bland annat en lärare som Leena kan hitta stöd i.
Lite grann finns kvar av det i den filmatiserade versionen med Pernille August som regissör och Noomi Rapace i huvudrollen. Lena åker som vuxen tillbaka med sin man och två barn för att säga hejdå till sin mamma som ligger på dödsbädden. Jag kan dock inte minnas de här vuxensekvenserna från boken. Är det tillskrivet i filmen eller var det så i boken också? Det är ungefär tre år sen jag läste den så jag kan ha glömt.
Den humoristiska sidan finns inte alls i filmen. Den är rakt igenom mörk, svart, tragisk och väldigt hemsk. Humorn är borta, i princip hoppet också, men samtidigt är filmen otroligt bra. Alla skådespelarinsatser är fantastiska, särskilt Tehilla Blad som spelar Leena som liten. Tycker både Ola och Noomi Rapace fått oförtjänt mycket uppmärksamhet på bekostnad av henne.
Se och/eller läs om du inte redan gjort det.
Igår såg jag en fantastiskt dokumentär om Patti Smith, gjort av Steven Sebring. Dream of life följer Smiths liv genom privata
filmklipp, intervjuer, videos, möten med familj och många av de litterära referenser som legat som grund för hennes långa konstnärskap. Filmen är oerhört välgjord och supersuperfin. Patti Smith är hela tiden med i “nutid” (2008) och ger oss bakgrund till alla inblickar från ”förr” som vävs in bland vackra bilder och poetiska brandtal om världen vi lever i.
Verkligen hörni, se den!
Hittade den här listan apropå min uppenbara bok-som-blir-film-tematik denna veckan. Förvisso är det USA-premiärer som gäller, men ändå ganska kul att kolla in.
Det verkar som att Baz Luhrmann som gjort bland andra de färgsprakande filmerna Romeo + Juliet och Moulin Rouge, härnäst ska ge sig på att göra en ny filmversion av F. Scott Fitzgeralds finfina roman The great Gatsby. Jag tyckte mycket om boken när jag läste den, framför allt för det enkla sättet den beskriver människans simpla grundbehov av att bli sedd och vad den drivkraften gör med oss – beskrivet med ursnygga detaljer av både karaktärer, miljö och inre känsloliv.
Snicksnacket säger Leonardo DiCaprio kanske blir den som får axla rollen som Mr Gatsby himself. Bra casting i så fall om ni frågar mig. Och Rebecca Hall skulle göra en strålande bra Daisy, om det blir som läsningen gjordes (läs länken för att fatta vilken läsning), vilket så klart är väldigt långt ifrån säkert. Oavsett kommer det blir en film att längta till tror jag.Den gamla godingen med Robert Redford oh Mia Farrow går inte heller den av för hackor.
ps. Vilken filmtemadag det blev för mig idag. Ja, någon gång ska vara det också. ds.
Don Corleone härskar i motljus
I Kulturradion: Nya vågen idag handlade det om att föra över verk gjorda för en konstform till en annan. Om film som sätts på scen, opera som blir film, roman som blir film, tv-serie, dans eller teater, och om fördelen/nackdelen med att genreöverskrida och nyproducera.
Det gamla vanliga tjatet är ju att filmen aldrig gör boken rättvisa, och för det första kanske det egentligen bara är dumt att tro att filmen faktiskt skulle kunna ge lika mycket detaljrikedom och persondjup som boken (om man inte gör en hel serie filmer, och då brukar man tappa fokus i slutändan ändå). För det andra är det en tröttsam liknelse, just för att det är två olika konstformer, med olika förutsättningar och inställning till vad man vill ge sin publik/läsare.
Mario Puzos Gudfadern kan jag tänka mig är en av de få böcker som faktiskt blivit mer älskad och hyllad som film än bok. Likadant med Thomas harris När lammen tystnar, som liksom Gudfadern blev flerfaldigt Oscarsbelönad som film och snabbt räknad som en blivande klassiker i sin genre. Självklart måste det finnas hur många exempel som helst där filmmediet har förhöjt upplevelsen jämfört med romanen, men de är svåra att komma på faktiskt sådär på rak arm.
Har ni några på lager?
Igår var vi bjudna på galapremiär på filmen Mumintrollet och kometjakten som visades på Skandiabiografen i Stockholm. Filmen är en bearbetning av Tove Janssons bok Kometen kommer och handlar om hur Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken ger sig på jakt för att leta efter den komet som hotar att träffa jorden och orsaka dess undergång.
Man har använt sig av gammal teknik när man gjort filmen. Gammal hederlig animation där man först tillverkat tygfigurer som man sen animerat på gammalt vis och sen hottat upp lite med senaste tekniken. Man ser varenda tygfiber, pappersådring och hör hur keramikkopparna klirrar autentiskt.
Filmen är dessutom framgångsrikt befriad från all disneyfiering. Inga karaktärer har gjorts putslustiga och inga dåliga skämt dras eller smäktande ballader sjungs. Så skönt att allt inte måste vara prinsar och prinsessor i softade ljus, sjöjungfrur eller drakar och riddare.
Faktum är att jag nog inte hör ett enda skratt från salongen. Bara massa uppslukade och allvarliga barn.
Förutom vårt, som vred sig i stolen efter en halvtimma och tyckte det var lite läskigt, men så är hon bara tre. De 5-6-7-8-åringar på plats verkade älska filmen! Och jag gjorde det också. Jag ger den fem av fem möjliga.
Hon var dock mycket nöjd med att få klappa Mumintrollet och hälsa på Lilla My.
Här kan du se en trailer från filmen.
Mera fina bilder från premiären hittar du här.
