Blå skymning

I själva verket hade det jag gjorde på den tiden faktiskt mycket lite med skrivande att göra; det enda jag gjorde var att skissa upp en rytm och sedan låta denna rytm säga mig vad det var jag höll på att berätta, skriver Joan Didion i Blå skymning.

Även om hon sedan hävdar att hon lämnat detta sätt att skapa text, med x och xxx som sedan ska ersättas i nästa redigering, är det rytmen jag hittar och vilar i. De upprepade fraserna. Språkets melodier. Sättet att i cirklar gång på gång närma sig berättelsen om dottern Quintana. Och hennes död.

Det finns en allmängiltighet i boken, inte bara för att alla kan drabbas av att ett barn – vuxet eller inte –  dör från sin mamma. Utan också för att Didion förmår att prata om döden och därmed livet ur andra perspektiv. Om åldrande, ensamhet. När memento mori inte längre blir livsbejakande. När hotet om död – den egna – inte ger  koncentration och fokus på det som är viktigt utan i stället rädsla.  Samtidigt:

Ni kanske inte förstår att det fortfarande finns något att förlora.

Men det finns inte en enda dag i hennes liv då jag inte ser henne.

Blå skymning. Joan Didion. Utgiven 2011 och på svenska av Bokförlaget Atlas 2012

Tävling: Blå skymning

I Ett år av magiskt tänkande berättade Joan Didion om året efter att hennes man avlidit.  Redan då var deras dotter sjuk och dog en tid senare. Med den utgångspunkten skriver Didion Blå skymning som jag nu börjar läsa. Jag har två exemplar så vill du göra mig sällskap?  Berätta då vem som spelade berättarjaget i teateruppsättningen av Ett år av magiskt tänkande i Stockholm förra året.

Gör det  i ett mejl till mig så lottar jag ut den bland er som svarat rätt senast i morgon söndag klockan 12.00.

Tävlingen är nu avslutad. Tack för alla svar! Harriet Norberg valdes av slumpgeneratorn. Hoppas vi hörs när vi båda har läst klart. Ingela Olsson är det rätta svaret.  Hon gör en fantastisk föreställning på teater Galeasen. Sista gången ikväll och tyvärr utsålt.

Världsbokdagen: Joan Didion – Att lära sig själv att leva

Johanna:

JOAN DIDION – ATT LÄRA SIG SJÄLV ATT LEVA
Skarp, modig, rolig, suverän med pennan och i dialog med sin omgivning ger Joan Didion läsaren en del av världen. Oslagbar som tidsdokument tycker jag, och jag har läst den minst fyra gånger. Har den alltid lättillgänglig.

Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.


(Didion, stanna lite till!)

En efter en försvinner personer från livet. Ofta av ålder. I stora delar av världen av sjukdom, svält och krig, ibland i kombination. Min största fasa när jag flyttade till Buenos Aires var att någon av mina far- och morföräldrar skulle gå bort. Jag är mycket nära dem alla och kunde inte föreställa mig hur det skulle kännas om något hände. Och visst hände det, min farfar somnade in för lite mer än en månad sedan, en och en halv månad innan vi skulle bege oss hemåt.  Hela jag vreds ur, kramades om av hjälplöshet, och jag förstod att det varit en onödig sysselsättning att försöka föreställa mig kramperna ett sådant besked skulle åsamka, för det känns aldrig som man trott. Så klart 1000 gånger värre.  Men så är det ju i livet. Vi får ta till vara på det medan vi har det, älska de vi kan medan de finns hos oss och acceptera att allt när som helst kan rinna oss ur händerna. För en sekund sedan ploppade det upp en ny rubrik på LA Times; ”Joan Didion” registrerade mina ögon snabbt, och mitt hjärta stannade för tre sekunder. Jag trodde att det blivit hennes tur att somna in.  Men hennes hjärta bankar fortfarande, bara hennes nyckelben är brutna. Jag passar på att vara tacksam för allt hon skrivit i sitt liv, denna makalösa skribent, en av mina absolut största idoler.