Björnstad av Fredrik Backman

I den lilla svenska staden Björnstad, minskar arbetstillfällen och invånarantal stadigt, men kärleken till stadens hockeyklubb är orubblig. När vi kommer in i handlingen står juniorlaget inför att spela en av klubbens viktigaste matcher någonsin och drömmen om att Björnstad åter ska bli ett namn att räkna med inom sporten glöder i invånarnas hjärtan.

Med en sportklubb som utgångspunkt har Fredrik Backman skrivit en djupt allvarlig roman om tonåringar, familjerelationer och sociala strukturer i ett Sverige av idag. Den läsare som förväntar sig texten ska genomsyras av Backmans humoristiska underfundigheter kan bli aningen förskräckt. Björnstad gräver djupare än så och när texten lockar till skratt fastnar fnisset i halsen. Kvar från tidigare böcker finns dock värmen, den ömsinta tonen, kärleken till den ofullkomliga människan och Backmans alldeles egna språkdräkt. Det är en roman med många nyanser och vältecknade karaktärer. Jag tycker Björnstad är en utmärkt bok, men jag ska inte sticka under stol med att jag inte är någon hockeyfantast. Jag ler sarkastiskt när sportklubbens direktör eller sponsorer öser ur sig sportfloskler, men jag blir också varm i hjärtat av tonåringen Amats succé på isen. Jag blir rasande över den machokultur som hockeyn skapar och jag hyllar Backmans sätt att åskådliggöra tonårsflickors utsatthet i en ung manlig värld.

Persongalleriet är mångfacetterat, sympatiskt och ”på pricken”. Alla typer finns liksom med! Jag tänker att det utan problem skulle gå att flytta karaktärerna till ett helt annat sammanhang. De är så skickligt tecknade att de skulle kunna befolka en annan del och en helt annan sorts Sverige och ändå vara lika trovärdiga. Fast till syvende och sist är förstås Björnstad en roman för alla som älskar idrott!

Utgiven på Piratförlaget 2016.

Brev från Europa: Bryssel och Gent och Göteborg

Sådana där blixtresor, jo de kan vara bra, men när man är hemma igen är det nästan som om de aldrig har hänt. Men jag var verkligen i Bryssel, i Gent och i Göteborg. Tjopp tjopp.

I Bryssel kunde jag mest tänka på att flygplatsen bara ett par månader tidigare varit utsatt för attentat. Jag hatar att jag fått de tankarna. Närvaron av militärer och vaktpersonal var påfallande. Och jag läser för att ta mig någonannanstans.

Sanning med modifikation, om Kouplan, en flykting som försörjer sig på att ta detektivuppdrag. Med ett skärpt sinne och lågmäld logik kan iakttagelser göras och gåtor lösas. Här är det ett barn som försvinner och att det inte visar sig vara som man kunde tro gör den här berättelsen så hemsk och sorglig. Kouplan var en bra bekantskap att göra och jag kan knappt vänta på att få läsa mer.

GentI Gent åker vi ut på landsbygden och tittar på slott och äter god glass. Jag kan inte nog understryka att Gent är en sådan bra plats att vara på. Åk dit! På kvällarna läser jag  Det nionde brevet och vilken överraskning! Jag hade ärligt talat ingen annan aning om vad den handlade om, bara hört att den är läsvärd.

Det är Lea, den allra rikaste markägaren på Gräsö som dör och till begravningen dyker det upp en mystisk man och bådar olycka. Och visst är det familjehemligheter som rullas upp här i nutid och tillbakablickar till då när resandefolket kom med sitt tivoli. Men det jag tycker mest om är berättelsen om Gräsö och förändringen från en blomstrande landsbygd med kor och mjölkproduktion, till dagens läge när den sista mjölkbonden, Leas son Walter, bestämmer sig för att sälja korna. Det är också Walter som jag tycker så himla mycket om. Sonen som blev kvar på gården, trots att mötet med en romsk flicka på tivolit skulle kunna ha förändrat så mycket. Till sin dotter Julia som kommit hem för sin farmors begravning säger han:

Men jag ska inte klaga. Jag har haft det bättre än många andra. Det har varit hårt arbete förstås och jag har ingen bildning att tala om och inte har jag sett världen, som du. Men jag vet vem jag är och varför jag stiger upp om morgnarna.

Värt att tänka på. Romanens upplösningen blir sådär, helt enkelt för att det är för många trådar som ska klaras ut på kort tid. Men i övrigt är det är sannerligen en fin roman att vara i.

Upplösningen i den här bloggyn är Göteborg, min bästa stad, som omfattas av det absolut blixtsnabbaste blixtbesöket. Tåg, taxi, göromål, taxi och tåg igen. Jag vevar ner fönstret och lyssnar till Hellström-repetition och känner doften av sommarblommor. Så kan det också vara.

Sanning med modifikation. Sara Lövestam. Utgiven 2014 av Piratförlaget.
Det nionde brevet. Catrin Ormestad. Utgiven 2016 av Wahlström & Widstrand.

 

Det är något som inte stämmer

Sträckläsning av min första bok av Martina Haag. Och kombinationen fjällets ödslighet och hemmets upplösning är exakt rätt för min smak. (Till och med slutet som jag läser helt igenom symboliskt, annars hade det inte gått). Det är så väl skrivet om ett förhållande där den ena parten lämnade för längesen och den andra står och försöker lappa och laga något som inte längre finns. Så sorgligt.

Och denna Anders, han som lämnar, vafan är det med honom? Jag vill rusa in i boken och ruska om honom och bara få honom att skärpa sig, så frustrerad blir jag. Jag vet att man inte får göra som han gör.

Det gör fysiskt ont att läsa.  Men gör det, ändå.

Det är något som inte stämmer. Martina Haag. Utgiven av Piratförlaget 2015

De små subtila blinkningarna från Christoffer Carlsson till Maj Sjövall & Per Wahlöö.

2014-11-01 14.40.52 (2)På kvällen den trettonde november 1967 ösregnar det i Stockholm och 8 människor, samtliga passagerare på buss nummer 47, hittas skjutna. Den skrattande polisen av Sjövall & Wahlöö utkom 1968 och är enligt mig en av författarparets bästa romaner som inte oväntat också filmades av Hollywood 1973 med titeln ”The Laughing Policeman”. Per Wahlöö var med som manusförfattare, Walter Matthau och Bruce Dern spelade huvudrollerna.

Först på plats vid dödsbussen är de elakt porträtterade radiopoliserna Kristiansson och Kvant och här är vi framme vid Christoffer Carlsson vars romantitel Den osynlige mannen från Salem är en travesti på Sjövall & Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Romanen är en sann njutning för en Sjöwall & Wahlöö nörd. Det vimlar av små blinkningar till dessa den svenska kriminalromanens giganter. Det är så häftigt att  Carlsson skapat ett par egna poliser á la Kristiansson och Kvant även om Carlsson inte skildrar sina riktigt lika skoningslöst.  Fast häftigt och häftigt, förstår Carlsson hur nervös jag blir när hans poliser Larsson och Leifby dyker upp vid slutscenen i den osynlige? Jag menar med tanke på hur det slutade i den vedervärdige?  

denfallandedetektiven-194x300[1]Men tillbaka till Den skrattande polisen. Einar Rönn är en favorit hos mig. Han är en begåvad polis men hans oförmåga att skriva begripliga rapporter samt det faktum att han börjar varje mening med ett norrländskt ”jo” gör att hans färdigheter förbises. Hans uppdrag i utredningen av bussmorden blir att vaka vid den ende överlevande passageraren för att försöka ta reda på vem som sköt. En uppgift som Rönn löser med bravur  och  jag älskar att Christoffer Carlsson uppmärksammar Rönns arbetsmetodik i sin senaste roman Den fallande detektiven. Rönn förtjänar så väldigt mycket att vara inspirationskälla! ( Ja, jag vet att Rönn inte finns på riktigt.)

Om du läst Sjövall & Wahlöö men inte läst på länge föreslår jag att du läser om i alla fall en,  innan du läser Christoffer Carlsson. Inte alls nödvändigt naturligtvis, Carlssons romaner är jättebra och skickligt skrivna med noir och driv, men det där lilla mervärdet det ger att kunna sin Sjövall & Wahlöö går inte att förringa. Kolla på typsnittet i böckerna, fundera över Martin Becks adress och även över Benny Skackes stora yrkesdröm.

Du vet att du är nörd när du funderar över  vad Christoffer Carlsson skulle kunna göra med följande:

  • Radiopolis Kvants öde.
  • Möjligheten att av misstag skjuta en polishund.
  • Skicka ett team av ”Särskilda Klantskallar” att bevaka statsministern.
  • Döpa en karaktär till Bulldozer, Rhea, Braket, Unda eller rentav Herrgott Nöjd.

Fast om ni frågar mig så tycker jag Christoffer Carlsson ännu en gång ska låta Einar Rönns ande sväva. Rönn sköt ju som han aldrig skjutit förr när han var med i den tre man stora insatsstyrkan i Terroristerna. Och ni som inte läst Sjövall & Wahlöö, det finns referenser till andra svenska kriminalromaner i Carlssons böcker som tex. att en kommissarie vid namn Bäckström blir utlånad till länskrim i Den fallande detektiven.

Fast i vilket fall som helst så böra alla läsa Den skrattande polisen, en klassiker och ett mästerverk!

Både Maj Sjövall & Per Wahlöö romaner om ett brott och Christoffer Carlsson finns utgivna på Piratförlaget.