Det var 40-talet som lockade mig till boken, det ska sägas. 40-talets Stockholm, musiksväng och människor. Och allt det får jag i Hjärta av jazz. Men också så mycket annat.
Alvar lämnar Björke i Värmland för Stockholm där på tidigt 40-talet. Han åker för swingen, säger han och redan på tåget möter han orkesterledaren Ehrling som ger honom den magiska adressen till jazzen. Åsögatan 140. Jag går dit och tittar in genom porten. Försöker se om jag kan hitta trappan ner och järndörren.
Därinne syntes, när ögonen hade varit sig vid mörkret, himmelriket.
Inget himmelrike med trombonen, ståbasen och pianot. Portkoden håller mig utanför.
I romanens nutid finns Steffi med samma längtan efter musiken som Alvar. Av en slump möts de när hon går förbi Alvars vårdhem och hör hans skivspelare spela hennes idol – Povel Ramel. Alvar och Steffi börjar umgås. De lyssnar på musik, diskuterar och dissekerar och njuter av den. I Steffis skola är hon så mobbad och påhoppad att det är helt galet. Vägen till den där gymnasieskolan i Stockholm är utvägen, vägen, alternativet. Jag hoppas att den skolan också blir himmelriket.
Det är i nutiden Alvar berättar för Steffi om sin ungdom och övergångarna är eleganta och rytmiska.
”Bara lite.”
”Det var nittonhundrafyrtiotre och jag hade tränat ett dygn i sträck”Det var nittonhundrafyrtiotre och Alvar hade tränat ett dygn i sträck.
Jag flyter fram och tillbaka mellan då och nu och mot slutet av romanen blir mitt lästempo lågt. För ni vet hur det är när man har 30 sidor kvar och man läser sakta sakta för att det känns så jobbigt att boken snart tar slut. I den här romanen vill jag vara kvar. Men sista sidan kommer obönhörligen. Jag får ta Povel till hjälp för att tona ut…
Hjärta av jazz. Sara Lövestam. Utgiven av Piratförlaget 2013.
Lätt att sträckläsa Kast med liten kniv är det. Två tidsplan. Då, när Jonas gick på högstadiet och hängde med de där sunkiga moppe-killarna. Nu, när Jonas är en vuxen gift man med egna barn. Till en början blir det två berättelser som inte har med varandra att göra, tycker jag. Jag ser den vuxne Jonas som en ängslig man som månar om att vara en bra pappa, en bra make, en bra människa. Hela tiden. Överallt. Varför är han så nervöst angelägen om det, tänker jag inte utan irritation.