Och i wienarwald står träden kvar. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Jag läser dem tillsammans. I solskenet om dagarna. På bryggan. Något annat känns omöjligt. Varje bok bär sig själv helt och hållet. Men tillsammans blir det något ännu mer.
I trettiotalets Wien lever Elise och Josef ett alltmer tillskruvat liv. Restriktioner. Angiverier. Förföljelser. När Josef till sist förlorar sitt jobb bestämmer de sig. Till vilket pris som helst ska sonen, den älskade trettonårige Otto, lämna Österrike. En kristen organisation lyckas flytta ett sextiotal barn till det lugna, trygga, säkra Sverige under en kortare tid. Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Han försökte svara lojalt. Men det var svårt.
Han fick inte världarna att gå ihop, hur mycket han än försökte. Ändå bar han på dem båda. Och de måste rymmas.
Elisabeth Åsbrink fyller igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det.
Josef Ullman var fånge nr 992 i en transport till Oswiecim. Elise Ullman var fånge nr 975 i en transport till samma plats.
Men från Oswiecim -Auschwitz – klarar sig samma år två människor. David Rozenberg och Hala Staw. Jag skriver klarar sig. Man kan sannerligen diskutera ordvalet. Efter stort lidande återförenas de så småningom i Södertälje och börjar bygga ett annat liv. Namnet Rozenberg blir det svenska Rosenberg och helylle, svenskhet och lojalitet till arbetsplats och land ska genomföras. Ett nytt liv. Det är den vuxne sonen Göran Rosenberg som här försöker sätta samman sin pappas liv. Pappan, som klarade sig. Men som alltid bar skulden i sig.
Auschwitz finns inom David men vem förstår det? När han sakta bryts ned höjs ögonbrynen hos läkare och psykologer. ” Du klarade ju dig!”
Så i början tror jag att den [tanken] trängs undan av förvissningen om att ni inte bara har överlevt för er egen skull utan också för de andras, att ni är spåren som inte får förintas, att ni därför har en särskild skyldighet mot det liv som ni mot alla odds och mot all rättvisa har fått, att ni genom detta liv måste rättfärdiga det faktum att ni lever medan de andra är döda.
Men sen. Alla kan inte orka. Fastän de ”klarat sig.” David gjorde det inte.
Jag är helt tagen när jag är klar med böckerna. Så fantastiska att läsa. Sorgliga. Viktiga. Men utmattande. Jag lägger mig ner på den solvarma bryggan och tar mig på så sätt tillbaka till här och nu. Pillar lite med mina havsskatter. Måsarna skriker oavbrutet och cirklar beskyddande över sina häckande honor.
Sen reser jag mig, hämtar min cykel och trampar fort.
Och i wienarwald står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Utgiven av Natur&Kultur 2011. Min pocket från samma förlag kom 2012.
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenberg. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012. Jag läste den som e-bok.
_____
Mer den om här Lofoten-resan.
Träbryggan är varm. För trots att luften har knappa tio grader här i Lofoten värmer solen ordentlig där jag ligger i lä och läser. På andra sidan sundet har stora kolonier av måsar invaderat hustaken som häckningsplats. De skriker oavbrutet för att varna och skydda mot inkräktare. Men jag hör dem knappt. Jag är helt och hållet försjunken i Rikard Wolffs biografi.Rikitikitavi – hans mammas smeknamn på honom.
Jag börjar läsa där på den solvarma bryggan på Røst. Om barndomen, om ångest och oro – svarta hunden som hugger när man minst anar det. Mamma och pappa och mamma igen. Intressanta och mångfacetterade människor, så fint skildrade. En resa genom tiden, om folkhem och tidsanda, om D-Ö-D-S-viruset som kom. Mycket om skådespeleriet och lusten, musiken och glädjen, Piaf och Barbara.