Förlist

Alltså läs-svackan. Den är som ett stort hål och jag stirrar på böckerna utan att veta vad jag ska göra med dem.  Jag går på terapi hos expertisen aka #boblmaf och till sist, halvtolv i lördagskväll var lösningen* där och romanen Förlist nedladdad.

Vi är härdscn1513. Lofoten i norra Norge och det är platsen som driver mig fram i berättelsen. Världens vackraste platser finns här och jag återvänder gång på gång. Caroline , huvudpersonen i Förlist är här för första gången. Det är vinter, snö och kallt. Uppgivet har hon lämnat sin svårt sjuke man. Den goda vännen har lånat ut sin hytte för att Caroline ska få en frist, samla krafter eller vad det nu är hon vill. Hur kan kärlek få vara så här? undrar hon. Adam som aldrig skulle lämna henne. Ett liv utan honom är meningslöst och det kan lika gärna börja nu. Här i snön och stormarna.

Snart får Caroline en historia berättad för sig om det unga brudparet som förliste på vägen hem från bröllopet. Det som griper henne mest i den sorgliga berättelsen är hur brudgummen, trots att han hade kunnat rädda sig, sitter kvar i båten med sin brud. Hur kan kärlek vara så stark?

Jag ska villigt erkänna att det är Lofoten som håller mig kvar i boken. Romanen är bra berättad och välgestaltad men jag är långt ifrån säker att den skulle dragit upp mig ur det där hålet utan de välbekanta platserna. Digermulen, Svolvær, Kabelvåg. Man är där. Känner kylan, på alla plan. Men för alla andra, ni normalläsande människor, kommer boken locka oavsett för att den är sorglig utan att vara sentimental, att den har intressanta människor i sig som Jenny och prästen och för att den med ett vackert språk håller ihop sin berättelse.

Förlist. Suzanna Dilber. Utgiven på Forum förlag 2015.

*Lösningen stod Carina Bokbiten för. Tack för det!

Dugliga debutanter

Naturen blir kargare när vi åker upp Andenes, den allra nordligaste orten i Vesterålen. Björkarna är små och knotiga. Myrarna långsträckta fram till fjällsidorna. I Andenes åker man ut på havet och tittar efter valar. Det gör inte vi. Vi går långa promenader längs stränderna och besöker bibblo. Och tittar på uppstoppade isbjörnar.

Jag avslutar resan med två helt otroliga böcker – var och en på sitt vis. Det som förenar dem är att de utspelar sig i New York och är skrivna av debutanter.

Paradisträdgården är namnet på det bidrag som vinner tävlingen om vad som ska uppföras på platsen där World Trade Center en gång stod. Juryn diskuterar de olika förslagen fram och tillbaka men till sist bestämmer de sig. Paradisträdgården är den minnespark som ska få symbolisera både död och liv, sorg och hopp. Vinnarkuvertet öppnas. Namnet på skaparen av trädgården är den amerikanske arktiekten Mohammad Khan och det blir knäpptyst i salen. Det är utgångspunkten för en välskriven och intressant kollektivroman. Från olika berättarperspektiv får vi följa det kaos som råder i New York åren efter terrorattacken. De anhöriga. Politiker. Advokater. Journalister. Och inte minst Mo Khans berättelse.

Utgångspunkten är sann. 2003 var det en designtävling om hur ett 9/11-memorial skulle se ut. (Läs om det här). Jag tänker mig att Amy Waldman tog sin utgångspunkt där och sen funderade: ”what if…the winner was an architect with a muslim name…” Hon lyckas verkligen att skapa en trovärdig historia som innehåller så mycket mer än konflikten om minnesmonumentet.  Jag är så imponerad av romanen när jag slår igen den att jag tänker att det kommer dröja innan jag får läsa något lika bra.

Det tar fem minuter. För då börjar jag läsa Artighetsreglerna. It’s my lucky day! Den här romanen har också New York som miljö, men nu är det 1937 och Katey, Eve och Tinker sitter på en jazzklubb och firar in det nya året.  Romanen börjar dock med ett inledningskapitel som utspelar sig tidigt 60-tal. Här går Katey  med sin man, Val,  och tittar på en fotoutställning. När så bilderna på Tinker Grey hänger på väggen skapar författaren en nyfikenhet hos mig om vad som hände då,  på 30-talet.  Det är en elegant formulerad krok som jag snabbt hugger på.

New York-miljön och 30-talet. Åh, jag vill förflyttas med en tidsmaskin och gå i svartvitt på gator, glida in på en klubb, dricka mycket Dry martini och fingra lite på pärlorna runt halsen innan jag tar min man under armen och går hem. Författaren skapar miljö och känsla så bra bra bra! Jag är verkligen där, misstror inte en detalj.  Eve som är så överklassig och sval och vild. Katey, arbetarflickan som knattrar maskin och är modig och djärv. Som jag gillar att läsa om dem. Så där så att det är riktigt riktigt trist att fälla ihop boken på slutet. Men jag måste ju. Smack. Jag gratulerar er som har den oläst.

Tio dagar och sex lästa böcker blev den här Lofoten-resan. Samt en lista på ungefär arton nya platser i som jag längtar efter att titta lite närmare på.

 

Paradisträdgården. Amy Waldman. Utgiven av Albert Bonniers 2012.

Artighetsreglerna. Amor Towles. Utgiven av Forum 2011. Min pocketutgåva är utgiven av Månpocket 2012.

_____

Romantiteln kommer från den uppsättning anvisningar som en ung människa, låt säga Tinker, kan inrätta sitt liv efter för att bli socialt kompetent.

Paris, Chérie

I Sverige delar hon sin tid mellan mamma och pappa. Mamma som träffat en ny kille och som kanske mest vill att hon ska vara borta.

”Alva, vad gör du hemma? Ska inte du vara hos pappa?”
Hjälp, så besviken hon såg ut.

Pappa, som dricker

”och nu kände jag tydligt att han luktade sprit.

Först tänker jag snarrrk för jag långtråkas av ungdomsböcker vars huvudspår är att någon av föräldrarna har problem. Men boken blir något mer och jag läser snart med iver och intresse. För med händelserna i Stockholm varvas Parisberättelser vilket gör boken till något nytt och fräscht.  Alva upptäcks på gatan hemma i Stockholm av en modellagentur. Vilken dröm för en sjuttonåring! Hon får åka ner till Paris, får dela lägenhet med en annan modell och får jobba en del. Modelljobbet känns nytt och nervöst. Hon behandlas som en barbiedocka och kläs av och på för olika visningar. Först är Alva distanserad och närmast rädd men så känner hon ett självförtroende som reser ryggraden. Och så kärleken då. Sebastién, världsvan i sin ungdom. Bor och arbetar i Paris och Alva blir förälskad. När hon till sist vågar språnget är det så fint berättat.

Jag tycker om den här boken och jag gillar Alva. Samtidigt är det lite som författaren berättar med ryggen mot mig, läsaren. Alva är aldrig riktigt glad trots att hon fått sitt drömjobb, trots att hon träffar sin fina kille och jag förstår faktiskt inte varför. Åtminstone någon dag skiner väl solen även om det är jobbigt att vara ung och ensam i en storstad.  Var fanns kompisarna hemma i Sverige? Inte heller får jag riktigt lära känna Sebastién så mycket som jag vill.  Liam, en annan kille som figurerar, blir bara ett irrbloss. Här hade jag gärna sett att författaren tagit ut svängarna mer och fördjupat sin berättelse.

Ett stort plus för vackert omslag och de fina vinjetterna som inleder kapitlen. Mer bild i böcker önskar jag mig! Och mer Paris (och andra platser utanför Sverige) i ungdomslitteraturen vore också fint.

Paris, chérie: så där säger folk, alltså. Ida Pyk. Utgiven av Rabén&Sjögren 2012.

_____

Jag läste boken i Svolvær. Grannrummets tonåring tittade en extra gång på boken för att se vad jag läste. Så när jag var klar lämnade jag boken vidare. Han blev jätteglad!

Mer om den här Lofoten-resan.

Ru

Vägen till Svolvær är dryga tre timmar lång och oavbrutet vacker. De höga bergen, havet i alla skiftningar från mörkblå till blekturkos, vägen som snirklar sig fram på bergssidan. nej jag tröttnar aldrig. Plötsligt dyker Nick och Norah upp. Jag läste om dem och deras  låtlista förra gången jag åkte här. Nu kommer jag i håg små citat, korrekta eller inte.

Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste minuterna?

Jag läser alltid när jag åker buss/tåg/flyg. Jag har ett sätt att läsa som gör att jag samtidigt kan titta på utsikten . Jag vet inte hur det går till men det är i alla fall härligt att kunna. De här timmarna läste jag Ru. Hurraropen om den här boken har jag hört länge. Men jag blir sällan lockad av sådana, utan istället skrämd. Höga förväntningar på en bok =  livsfarligt för mig.  Nu försöker jag bara koppla bort det  och läser på. Det visar sig vara en  fin bok med ett lika vackert språk som Lofoten utanför bussfönstret.

Som barn levde Nguyen ett rikt liv i Vietnam, men fick lämna  sitt land som båtflykting. Så småningom hamnar hon  Quebec. I  korta minnesassociativa avsnitt flätar författaren en roman där Saigon i då och nu blandas med Quebec. Allt finns till på en och samma gång.  Samtidigt skiljs tidplanen åt genom att den vuxna kvinnan kan förstå sig själv nu först genom att betrakta sig då. Saknaden efter sin mor, kärleken till sina barn det vardagliga och det politiska, allt ryms på de blott 150 sidorna.

Jag ställer den i bokhyllan i sjöhuset och hoppas att någon norpar den.

Ru. Kim Thúy. Utgiven av Sekwa 2011. Min pocketversion kom 2012.

_____

Mer om den här Lofotenresan.