I somras läste jag Så som vågorna slår mot stenig strand av Anna Bråtenius, och jag tyckte mycket om den. Det är en roman om det vanliga livet, det vill säga fullt av dramatik. Vill du också läsa den? Vi tävlar ut 3 stycken. Mejla oss (redaktionen@breakfastbookclub.se) en rad så är du med. (Senast 14 oktober)
God morgon Anna! Vad äter du till frukost?
Jag älskar frukost. Får jag välja vad jag vill ha? Då tar jag naturell youghurt toppad med tropisk fruktsallad. Och det blir ingen bra frukost utan min dagliga kopp gott Earl Grey te.
Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Är jag på semester väljer jag en roman.
En bra morgonroman, vad kan det vara?
En perfekt morgon/semesterroman är klassikern ”Bonjour Tristesse” av Francoise Sagan. Då den kom ut 1954 tyckte tidningen Le Figaro att den var ett ”förtjusande litet monster med odiskutabla litterära kvaliteter”.
Vad läser du just nu?
Just nu läser jag Haruki Murakamis självbiografiska ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Murakami lär springa sex mil i veckan och bara tanken på sådana pass drar upp min puls över hundra, MEN texten intresserar mig. Murakami är en fantastisk författare och jag tycker om hans tankar om livet, springandet och skrivandet.
Vad använder du som bokmärke?
Bokmärke? Jag är en ”man tager vad man haver” typ.
En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Mina böcker finns överallt där jag tycker om att se dem – i fönsternischer, på sidobord, i hyllor och i korgar. Det finns många gamla vackert inbundna böcker med läderryggar i mitt arbetsrum, de gör det trivsamt.
Det låter som ett härligt hem! Tack för intervjun, och ha en fin dag.
To fantasize is to survive
En av mina favoritförfattare är Ray Bradbury och bland många intressanta texter väljer jag Den illustrerade mannen.
Den illustrerade mannen kom vandrande över backkrönet och stod still ett ögonblick och avtecknade sig mot himlen.[…] ”För ni förstår” , sade Den illustrerade mannen, ”att de här Illustrationerna förutsäger framtiden.
[…] Arton Illustrationer, arton berättelser. Jag räknade dem en efter en. Först fästes mina ögon på en scen med två människor i. Jag såg en flock gamar uppe på en brinnande köttfärgad himmel, jag såg gula lejon och jag hörde röster. Den första Illustrationen skälvde och vaknade till liv…
Novellsamlingen är utgiven 1951 och texterna kan ibland beskriva tekniska önskedrömmar som idag är uppfyllda och realiserade. Men de handlar också om det oönskade som, tack och lov, icke är. Med ett enastående språk och fantastiska berättelser borde novellsamlingen om den mystiskt tatuerade mannen och de berättelser hans tatueringar består av, nytryckas på svenska! (Berättelserna filmades 1969 och finns förstås här.) När samlingen kom ut recenserades den bland andra av Artur Lundkvist som skrev:
Hans magiska bilder glöder i tre dimensioner, friska som nyskurna rosor med daggdroppar mellan bladen.
Häromdagen fick jag tips om en intressant intervju med Bradbury där han samtalar med journalisten James Day, i en intervjuserie från tidigt 70-tal: Day at Night. Han pratar om fantasy och science fiction och konsten att skriva. Se här:
Det som inte dödar oss av David Lagercrantz
Rätt eller fel med en fortsättning på Millenium-trilogin? Om detta har Sverige tvistat! Personligen tycker jag det är okej, jag menar varför inte? Bengt Ohlsson gjorde något likande när han skrev Gregorius och vann Augustpriset. Fast han tjänade förstås aldrig de pengar som Norstedts Bokförlag, Lagercranz och faktiskt också Larssons livsverk, tidningen Expo, kommer att göra. Det här med att tjäna pengar tycks reta ett antal kulturmänniskor riktigt rejält.
Jag tycker att man bortser från det faktum att de svenska förlagen behöver sina bästsäljare för att kunna ge ut de smala böckerna och satsa på nya oetablerade författare. Jag vill minnas att Norstedts bara för något år sedan fick låta ett antal medarbetare gå med anledning av dålig ekonomi. Jag tycker också att David Lagercranz är ett utmärkt val för att utföra uppgiften. Hans styrka och speciella yrkesskicklighet som författare är att ge röst åt andra.
Hur bra är då Det som inte dödar oss? Riktigt bra skulle jag vilja säga. Lite pratig ibland kanske, men annars helt i linje med innehållet i Stiegs böcker. Politik, dataintrång, spionage, våldsamma män, grov organiserad brottslighet och tidningen Millenium på väg att förintas. Lisbeth har blivit en av världens främsta hackers (och superhjältinnor) och Mikael Blomkvist betraktas av omvärlden som en bedagad journalist. Ämnen som Stieg definitivt skulle kunna ha valt att skriva om.
Men – som Stieg Larsson kan ingen skriva, hans tre böcker är oefterhärmliga i sin briljans, jag var rent fysiskt slut av spänningen i den sista delen då Lisbeth går lös med en häftpistol någonstans i närheten av Norrtälje. Jag minns att jag tänkte att det var bra att det var slut för jag pallade helt enkelt inte mer, jag ville att Lisbeth skulle få lite lugn och ro.
Förstå mig rätt här, Lagercranz är en utmärkt författare som skriver skickligt och rejält spännande men Stieg Larssons böcker går bara inte att toppa! Jag hoppas dock att han i sin himmel ler och gläds åt hur älskade hans böcker och karaktärer är. Så älskade att en annan författare suttit och skrivit en fortsättning som en hel värld väntar på. Detta är få författare förunnat och det faktum att Lagercranz av säkerhetsskäl skrivit romanen på en ouppkopplad dator känns som en blinkning till Lisbeth Salander och föralldel Stieg Larsson själv som i Luftslottet som sprängdes tidigt lekte med wifi och trådlösa nätverk när Lisbeth ligger hårdbevakad på sjukhus utan möjlighet att surfa. Jag kanske riskerar mitt rykte nu men jag hoppas nog på ytterligare böcker i serien skrivna av just David Lagercranz.
Det som inte dödar oss är utgiven på Norstedts 2015. Jag lyssnade till ljudboken som är inläst av Stefan Sauk.
Bokmässan efteråt
Enligt O sammanfattar sin bokmässa i enkät och jag hänger på i ett urval!
Årets tema: Mönster. Jag stod allra mest i NoKs läromedelsmonter och pratade med intressanta lärare som jag hoppas få träffa igen.
Årets bästa: Ovan nämnda ledde till att jag inte lyssnade till ett enda seminarium. Så konstigt. Men jag tror att jag ändå var med om årets bästa händelse, nämligen vår egen bokfrukost. Med Bära barnet hem av Cilla Naumann. Se nästa rubrik.
Årets tårar: De samlade strilarna under ovan nämnda samtal.
Årets roligaste: Mest skrattade jag när jag äntligen fick sitta med min kära Klara. Hon är så otroligt rolig. OCH bokmässig.
Årets stjärna: Det får bli Märta Tikkanen vars röst jag hörde, men aldrig såg.
Årets möte: Precis alla möten med bokbloggare.
Årets fynd: Handlade 2 böcker. Men inte så fyndigt egentligen. Och den ena är till Maggan. En överraskningsbok.
Årets skarpaste: Anna Lindholm. Hon kommer ut med sin bok Projekt Ines på Schildts och Söderström om en månad. Den vill ni inte missa.
Årets mysigaste: Att vi helt plötsligt satt samlade så mångai goda vännen Petras lägenhet – en lång räcka goda vänner.
Det var den bokmässan, det!
