5 tycker om deckare

Kärt barn har många namn – deckare/spänning/krim/thriller. Vi frågar vår panel om genren och ber om tips på en riktigt bra och avråd från en riktigt dålig.

Amanda: Jag tycker mycket om den genren. Oftast är böckerna ganska lättlästa, vilket jag kan behöva för att orka läsa t.ex. efter jobbet. På senare år kan jag tycka att många deckare blivit lite väl otäcka och att det är mycket fokus på blod och död och elände. Jag gillar när det inte blir för överdrivet eller för hemskt. Svårt att tipsa om bara en bra, tyckte väldigt mycket om norska författaren Samuel Björks debut Det hänger en ängel ensam i skogen som jag läste i våras. Även uppföljaren Ugglan dödar bara om natten är riktigt bra. Annars är mina favoriter serien om Hammarbypolisen av Carin Gerhardsen. Hoppas verkligen hon skriver en ny bok snart. Och som de flesta andra älskade jag Malin Persson Giolitos  Störst av allt, kul med något som var nytänkande inom genren. Märkta för livet av Emelie Schepp var däremot inte min kopp te. Helt osannolik historia med 100-tals mordoffer i lilla Norrköping och inget flyt i språket. Har svårt att bestämma mig för om det är den eller 50 shades of grey som är den sämsta boken jag läst.

Cecilia: Oj, här känner jag mig otillräcklig. Jag kan helt enkelt för lite om genren för att kunna rekommendera eller avråda från någon. Det händer naturligtvis att jag läser en bok inom genren men det är väldigt sällan. Jag gillade till exempel Kate Atkinsons böcker om Jackson Brodie, men de är väldigt snälla deckare.

Lars: Det blir nästan som avkoppling att läsa något inom den genren. Eftersom det brukar vara serier med böcker brukar man ha något nytt att se fram mot. Svårt att välja en favorit men Leif GW Perssons Samhällsbärarna blir den som jag tipsar om. Det kanske finns andra orsaker till min aversion men jag gillade verkligen inte Camilla Läckbergs Isprinsessan.

Alva: Hm, låt se. Det här är inte den genre jag läser mest ur. Men en författare som jag tycker om är Jo Nesbø som jag har läst en del av. Han har ett bra språk som inbjuder till läsning. Eftersom jag tycker om historiska böcker skulle det vara intressant att läsa en historisk deckare. Har ni några tips? Avråder från att läsa en bok gör jag aldrig. Om man läser en bok som är dålig så har man i alla fall skaffat sig så mycket på fötterna att man kan ha en åsikt.

Pär: Det kanske är en klyscha men krim/deckare/spänningsgenren är väl som bäst när den inte bara berättar en spännande historia som man läser för att veta hur det ska gå, utan också försöker säga något om den tid och det samhälle den utspelar sig i. En slev socialrealism gör väl deckaren, tänker jag. En deckare jag tyckte väldigt mycket om var Kerstins Ekmans Händelser vid vatten. För visst räknas den som en deckare? Jag läste Keplers första, Hypnotisören och gillade den inte alls. Har inte läst några fler av dem sedan dess. Vill minnas att det var något med det redovisande berättandet som gjorde att varken personer eller handlingen grep tag i mig.

Läs mer av vad vår panel tycker här.

 

 

Fårdagboken

Vi tittar på varandra, fåren och jag, och vi liksom ser ner i en djup brunn av erfarenheter, problem, möjligheter, sorger, glädjeämnen – livet i alla dess dimensioner och obegripligt stora utsträckning i tid och rum.

Jag har alltid haft ett gott öga till får. Det är intressant att betrakta både hur de är flockdjur och samtidigt till synes så autonomt går och betar på sina tuvor. Det är rogivande att slå sig ner på en stubbe utanför fårhagen och bara titta. Under tunga arbetsamma perioder brukar vi stöna här hemma: vi flyttar ut till landet och skaffar får i stället.

Men jag förstår självklart att det är romantisk och idealiserad syn, att det inte räcker med att dra på sig arbetsoverallen tre gånger om dagen och däremellan sitta på stubben och tänka. Arbetet som fårbonde är året om, dygnet om, alltid och hela tiden.

Ändå, det vilar något filosofiskt över relationen får-människa och det är inte svårt att förstå att Axel Lindéns bok lockar till läsning, världen över. I dagboksanteckningar får vi följa hans arbete och tankar under en tid där han tillsammans med ett kollektiv flyttat ut till sin gård. Han lär sig arbetet allteftersom.

Som fårbonde blir man mer och mer känslig för detaljer och signaler. På vårkanten, i övergången mellan vinterfodring och bete, gäller det att känna av om fåren är hungriga, om betet räcker eller om en ny ensilagebal ska fram. det låter så enkelt när man väl förstått, men det har tagit några år att komma fram till det.

Länge handlar anteckningarna just om fåren, hur man förhåller sig till dem, hur de agerar och är. Det är korta daganteckningar som ligger nära det konkreta arbetet och språket är välformulerat. Jag hade gärna läst mer. Vad hände med ullen till exempel? Men författaren svarar själv på frågorna.

Vi hade ganska högtravande teorier kring att odla egen mat och sådant när vi började. Efterhand tröttnade jag på det. Själv behöver jag verkligen ingen förklaring till varför jag har får. Det ger sig av sig självt. Staket, foder … allt det där.

Staket, foder … allt det där. Ja, det ligger en lockelse också i det. Så flytta ut till landet ändå?

Fårdagboken. Axel Lindén. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2017.

Frukostintervjun: Helena Dahlgren

God morgon Helena! Vad äter du till frukost?
Det varierar lite. Kaffe är viktigast. Börjar alltid dagen med minst en, gärna två, rediga muggar så fort jag vaknat. Gärna i badet tillsammans med en god bok. Ibland blir det inte mer än så till frukost, ibland kan det bli mannagrynsgröt, smoothie och/eller ostsmörgås med marmelad. Jag gillar idén med frukost men vill gärna hinna vara vaken en liten stund innan jag äter. Älskar brunch, då går jag all in med äggröra, pannkakor och bellinis. (Detta sker tyvärr alltför sällan.)

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag brukar inleda dagen med ett morgonbad, då jag läser en roman. Kan verkligen rekommendera detta: extremt bra sätt att curla sig själv en aning så att man orkar med dagen sedan. Har helgprenumeration på DN, så lördag-söndag läser jag morgontidningen till frukosten.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag är morgonmänniska och läser och skriver gärna tidigt på morgonen. Tycker om hur alla sinnen är fräscha och utvilade – det är bara jag och min hjärna (och den där gigantiska kaffekoppen). Därför läser jag gärna lite mer utmanande böcker på morgonen. En klassiker, kanske, eller essäer eller prosalyrik. En bok som jag vet att jag läste på morgonen är Jenny Offills Avd. för grubblerier. Det var en fin morgonbok.

Vad läser du just nu?
Varvar The Most Dangerous Place on Earth, lovande amerikansk debutroman om en high school i Kalifornien, med en gammal Agatha Christie: The Mirror Crack’d From Side to Side. Och så ligger jag I startgroparna med Mare Kandres samlade pjäser, som utkom på Ellerströms nyligen.

Vad använder du som bokmärke?
Oftast riktiga bokmärken, t ex från English Bookshop eller Pocketshop. Jag var och pysslade med mina åttaåringar på bibblan nyligen och fick ett helt gäng fina bokmärken som de gjort åt mig. Är principiellt emot att göra hundöron i böcker men går ibland mot mina egna principer, om jag hittar ett citat som jag bara MÅSTE skriva av/fota/lägga på minnet.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Numera: inte alls. Jag flyttade från 180 till 66 kvadratmeter för några år sedan och har böcker ÖVERALLT. Nytillskott får snällt finna sig i att tryckas in där rum finns. Mina bokhyllor är dock i grunden sorterade efter genre, författarnamn och inbördes kronologisk ordning, men det är verkligen ett slags organiserat kaos som råder. Lite som romarrikets sista dagar…

Tack för intervjun Helena! Låt dina böcker pryda ditt hem ” som en trädgård av vilda blommor” som Golnaz Hashemzadeh Bonde uttryckte det i sin intervju.

Just nu är jag här

… vi längtar att få ge oss hän med hela vårt väsen, att förnimma en enda stor och härlig känslas hela sällhet – men åh när vi skyndar oss att gripa den, när det som är fjärran blir nära, då är allt som förut och vi står där med vårt armod, vår begränsning och vår själ smäktar efter den vederkvickelse som undflyr oss.

Det skulle kanske kunna vara Elise i Just nu är jag här som citeras. Men det är en annan litterär idol, den unge Werther som lider så hårt och den likheten tänker jag på när jag läser. Just nu är jag här, säger Elise, men nästan aldrig är hon riktigt närvarande i nuet. Verklighetens universitetsstudier, parmiddagar, samtal med pojkvännen lämnas därhän när hon är nere med blicken i displayen och bläddrar i chatten, bland facebook-uppdateringarna och tinderbilderna. Tinder-killar eller Sobril har samma lugnande effekt, ger henne något att hålla i, i den verklighet som annars är ångestskapande och främmande. I tv-serierna, säger hon, beror alltid oron på yttre händelser. Löser man de problemen de går oron över. Men vad gör man när allt beror på det som händer inuti? Vad gör man åt livsledan och att allt känns overkligt och meningslöst?

Elise skaffar sig ett förhållande med kurskamraten Victor. Till synes snygg, rik och lyckad. Men när han blir tillgänglig och förälskad i henne upphör Elises intresse för honom. Han knuffar in henne i sin bild av hur ett förhållande ska se ut med konstvandringar, parmiddagar och långa samtal med varandra på kvällarna. Men Elise är alltid någonannanstans, ständigt frånvarande i tanken, vill skriva, vara ensam. För henne blir Victor allt svagare och suddas ut i konturerna.

Det här är en så väl genomförd roman på alla plan och som jag tycker om från första rad till slutet. Elise kanske inte är en lätt människa att tycka om men jag gör det och sympatiserar med henne till hundra procent, precis som med Werher. Jag vill att det ska gå väl för henne och läser aldrig med irritation om hennes håglöshet och till synes oförmåga att ta tag i saker.

Tidsmarkörerna är många och relevanta i romanen, men samtidigt kan jag se bort från dem. Här är det tinder och facebook och elfa-hyllor som befäster samtiden. Men ledan, ångesten och längtan till något obeskrivbart annat, är tidlöst.

Just nu är jag här. Isabelle Ståhl. Utgiven av Natur & Kultur 2017. Nominerad till Augustpriset 2017.