Månad: september 2021

Publicerat

Ett samtal om Sorgen Lyckan Livet av Meg Mason

Nu har vi läst en riktigt intressant roman och vill diskutera. En mörk gripande roman, om psykiskt ohälsa och Martha som aldrig riktigt kommer igång med sitt liv.

Maggan: En feelgood trodde jag, men se där hade jag ju helt fel. Tyckte väldigt mycket om romanen men upplevde den som djupt tragisk. Marthas sjukdom upptäcks i tonåren, men stigmatiseringen av psykisk ohälsa gör att hennes liv och åren går utan att hon får hjälp.

Ann-Sofie: Jag läste den i ett svep för det är lätt att bli uppslukad av den. Från början tycker man ju inte särskilt mycket om Martha. Hon krockar med alla, är självupptagen och behandlar sin man helt otroligt dåligt. Men jag tycker författaren skriver fram hennes problem och historia så elegant och snyggt. Som ett pussel och man fattar mer och mer vad det är som hänt. Jag tycker överhuvudtaget att personerna runt Martha är intressanta och välberättade. Hennes syster är ju en spännande karaktär också, eller hur? Och vad säger du om mamman?

Maggan: Har aningen ambivalent inställning till mamman, på ett sätt tänker jag att det är på grund av henne som Martha inte kommer vidare i livet eftersom mamman är hennes ”rollmodell”. Fast mot slutet ändrade jag mig nog lite. Mamman kom fram i ljuset med vem hon egentligen var.

Ann-Sofie. Exakt så. Man ändrar sig om alla och vill både skylla på dem och förstå deras agerande. Det är ju ingen feelgood, men utan att spoila måste vi väl ändå säga att saker faller på plats?

Maggan: Sant. Intressanta karaktärer, pappan, syrran och inte minst Marthas man Patrick som är en ängel, förstår inte hur han kan vara så snäll? Eller kanske han inte är det ändå? Han är medberoende i allra högsta grad. Hela familjen är medberoende i och för sig och de är av den sort som inte får tummarna loss. I vilket fall som helst är familjedynamiken fantastiskt skildrad.

Ann-Sofie: Jag tänker att Patrick faktiskt älskar Martha så mycket, men också att han haft en så usel uppväxt. Vi kan avsluta med så bra citat från honom som jag tänker på rätt ofta:

Utgiven på Harper Collins Nordic 2021. Översatt av Camilla Jacobsson.

Publicerat

Bokfrukost om Monopolet av Måns Wadensjö

Under pandemins distansarbetande, för många men långtifrån alla, har frågor om vad arbete är diskuterats överallt. Är det samma sak att arbeta hemma och zoom-mötas som att vara på en gemensam plats? Hur formas vi av våra arbetsuppgifter och våra arbetskamrater? Jag som frilansat flera år och i huvudsak jobbar ensam hemma har inte någon större skillnad på arbetsdagarna. Kanske att det faktiskt har blivit mer socialt därför att alla telefonsamtal nu mycket mera blivit digitala bildmöten.

Den här hösten tänker vi läsa böcker om arbetsplatser i frukostbokklubben. Vi börjar med Monopolet. Till systembolaget kommer Alice för att jobba ett tag. Arbetslös akademiker som behöver pengar, och här ska hon inte bli långvarig, säger hon. Men snart är hon en del av det effektiva maskineriet där morgonens uppackning av flaskor, vridandet av flaskor för att fronta etiketter och ordnandet i hyllorna övergår i kassaarbete, snabba samtal med kunder för att sedan avslutas med iordningställande efter kundernas skövling av varorna. Nästa dag samma sak, och nästa, och nästa.

Romanen är spännande för att den utspelar sig på en plats vi alla har en relation till, men framförallt därför att den kan överföras till allas våra arbetsplatser. Oavsett vilket jobb är det en egen värld, med sitt eget språk, med sina uttalade och outtalade regler och berättelser.

På bokfrukosten säger vi att: ”arbetsplatsen var huvudperson, inte personerna. En distanserad berättelse. Välskriven. Jag kommer titta med helt nya ögon nästa gång jag går in på systemet. Alice skulle kunna vara vem som helst av oss. Lättläst men hade gärna kunnat vara kortare. Alla individer blir ett kollektiv”

Måns Wadensjö har skrivit flera romaner där arbetet och arbetsplatserna är ett nav. Till exempel Förlossningen som jag skriver om här. Och ABC-staden som jag skriver om här.

Monopolet. Måns Wadensjö. Utgiven 2019 hos Albert Bonniers förlag.

Publicerat

Förlossningen av Måns Wadensjö

Målet: Att efter varje förlossning städa undan efter det givna schemat samt förbereda för en ny patient att inta rummet.

”[…] hela tiden arbetar vi för att återställa avdelningen till den punkten. Till en punkt där det ser ut som om ingenting hänt, som om inte tid alls har gått.”

Regeln: Ett odefinierat antal underförstådda riktlinjer som ingen riktigt kan sätta fingret på men som alla känner och förstår hur den styr.

”Det oförutsägbara, som alltid har ett drag av improvisation, är ett ögonblicks vågspel – det enda som bryter igenom avdelningen och Regelns textur.”

Personalen: Namnbrickan definierar skillnaden mellan barnmorska och undersköterska. Först tittar man varandra i ögonen. Sedan läser man av namnbrickan.

”Inte ens en läkare klarar sig undan det. Han får inte ta en barnmorska för en undersköterska eller en undersköterska för en barnmorska. Då är han arrogant […]”

Natten. Det är något eget att arbeta om nätterna. En annan tid strösslad med känslan av att den egna världen existerar utan att något annat sker parallellt. Som om de andra vore nedsövda.

Förlossningen. En kombination av utanförskap och världens mittpunkt. Jag har varit där. Den trygghet som igenkännandet ger mig lurar mig, men gör att jag kan sväva fritt och bara dras in i den stämning och atmosfär Måns Wadensjö skapar i sin bok.  Även om miljön är bekant blir skildringen något nytt, något dunkelt och jag läser stundtals med gapande mun därför att det så bra. Mot slutet av boken går det sakta att läsa. Stämningen som genomsyrat blir ett slags tröskande. Den sista delen känns som lösryckta delar, något som blivit över.

Sammantaget – nu när jag lägger ifrån mig den 80 sidor tjocka boken med den vackra glittrande omslagsbilden är jag så nöjd över att ha läst ett stycke osedvanligt bra litteratur. Dessutom med vissheten om att den här författaren vill jag verkligen verkligen läsa mer av.

Förlossningen. Måns Wadensjö.

Den här texten ublicerades på OOOFbok den 13 maj 2010

Publicerat

Där isarna rånar av Jennie Lundgren & Ulrika Lundgren Lindmark

Realistiskt lågmäld och fantastiskt spännande kriminalroman, här finns beviset på att det går att skriva en effektiv bladvändare om vanliga poliser i patrullbil. Polisassistenten Irene har nyligen flyttat från Stockholm till Kalix. Hon trivs trots kylan och de långa avstånden som medför väldigt mycket bilkörning. Hon är en själsligt ensam människa, föddes i en annan del av världen, så kanske är det inte ensammare i glesbygd än i Stockholm. Jag gillar henne skarpt. En annan person i romanen som jag fäster mig vid är flickan Nina, vars mamma är svårt sjuk i cancer. Sin pappa har hon aldrig träffat. Hon och modern bor hos släktingar som inte alltid håller sig på rätt sida av lagen.

Tonen i Där isarna råmar fångar det norrbottniska landskapets vidsträckta enslighet på pricken, likaså människorna och livsvillkoren är nära skildrade. Brotten som Irene och hennes kolleger jobbar med är inte spektakulära men drabbar läsaren med full kraft med sin jordnära trovärdighet. Den bästa kriminalroman som jag läst på länge!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021.