Hälsningar från solstolen. Jag har just sträckläst Fjärde riket (recce-dag först i augusti). Solstolen är den skönaste av sköna. Kurvorna passar min kropp perfekt. Sova i, läsa i, titta på himlen i. Men inte att skriva i. Så jag släpar mig in och skriver en kortbloggy:
Léon & Louise av Alex Capus. Historien om Léon som i ungdomen träffar Louise men kriget kommer (som alltid) plötsligt emellan och det dröjer många år innan de ses igen. Just som jag skriver den meningen tänker jag att det här låter ju som skittråkig förutsägbar historia om evig kärlek. Det är det inte. Det är 1918 när L&L ses första gången och 80-tal den sista. Under den tiden förändras hela Europa och det är ett helt avgörande skäl att jag gillar den här boken. En bra vanlig roman helt enkelt.
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Bangladesh. Hit åker Sofia för att arbeta som biståndschef på svenska ambassaden. Tillsammans med sin man Janne och de små barnen ska hon bo i landet under några år och ambitionerna är stora. Det intressanta med den här boken är att alla sidor visas. Ur olika berättarperspektiv smackas bilden upp av ett spännande land, av tveksamt näringsliv, av vardag och fest. Jag läser med vidöppna ögon och önskar att boken kunde vara 400 sidor till. Sträckläsningsbok kort och gott.
I takt med att skaran av Alla Mina Barn växer får jag återerövra nya världar inom litteraturen. Jag är nu målgrupp 0-3 år. Ett fullkomligt gigantiskt litteraturområde kan man tycka då skillnaden mellan att vara 0 år och 3 år är enorm. Redan skillnaden mellan 0 månader och 3 månader är ofattbar.