Författare: Ann-Sofie Lindholm

Vi ligger fortfarande och dräller i solstolarna men en favorit i repris måste faktiskt ges för böckerna är så spännande.

Road trips

Jag gillar att åka på bilsemester och vill att det varje år ska bli några sådana bilåkardagar. Det är kul att bestämma vart man ska åka, när man ska åka, var man ska stanna. Att spontansvänga in på möjliga och omöjliga ställen och hitta finfina övernattningsställen.

Men allra mest gillar jag allt man kan packa med sig i bilen. Att fälla upp bakluckan, konstatera att utrymmet är som ett smärre förråd och sen lasta in allt jag inte kommer att behöva. Bara det är värt en bilsemester. Jag tror det beror på de åren när Alla Mina Barn var små. Jag var 21 när den äldsta föddes, reslusten var stark och vår övertygelse var att om föräldrarna har roligt, har barnen roligt. Det tycker jag fortfarande. Varken barnafadern eller jag hade körkort utan buss och tåg gällde samt ett och annat flyg.  Alltså släpade vi på barnvagn och pytteliten packning. Varje pryl övervägdes. Behöver vi den här? Alla Mina Barns saker hade förstås företräde och vi föräldrar fick ta den plats som blev kvar. Vi reste i Europa och när den yngste i barnaskaran firade femmånaders-dagen gjordes det i såväl London som Paris.

När så körkort och bil skaffades var det häftigt att kunna ta med så många onödiga saker. Bara så där! Vilka leksaker ska med? Skitsamma, ta med alla! Och ombyteskläder för fjorton veckor och alla böcker som tänkas kan. In i bagaget bara.

I år gjorde vi en kortkort tur till Värmland och Dalarna. Inga barn var med men packningen var tämligen omfattande ändå. Mina roman-compadres på resan var Laurie Lee och Jack Kerouac. JK har förvisso skrivit om roadtripparnas road trip med On the Road, men den här gången var det Dharmagänget jag läste.

Jag hoppade på ett godståg från Los Angeles mitt på dan och en dag i slutet av september 1955 kom på en öppen vagn och la mej ner med duffelbagen under huvet och benen i kors och betraktade molnen medan vi rullade norrut till Santa Barbara.

Inte bara det  yttre luffandet är centralt i Dharmagänget. Den handlar dessutom om zenbuddhism och det var mitt huvudskäl att läsa boken. Jag tänker efter ett tag att om man inte har någon aning om vad buddhism är i allmänhet, och zen-varianten i synnerhet så borde det bli en ganska obegriplig bok. Eller räcker det med att läsa den som en berättelse om en ung man som letar efter ett sätt att leva meningsfullt – ett liv här och nu? Jag vet inte. Jag läser den i alla fall som en text som en presentation av zenbuddhismen för bredare kretsar här i väst. I romanen är buddhismen långt från saffransklädda munkars spartanska liv och snurrande bönerullar. JKs buddhism är en buddhism för vardagen. Att leva här och nu och njuta och i meditationen hitta inte bara sanningar utan också starka upplevelser.

En natt sa Avalokitesvara Bönhöraren och Uppfyllaren i en syn till mej ”Du har fullmakt att påminna folk att de är oändligt fria” så jag la handen på mej själv för att påminna mej själv först och kände mej glad sen, ropade ”Ta” öppnade ögonen och ett stjärnskott sköts

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon gjorde Laurie Lee i början av 1930-talet. I korta geografiskt avgränsade kapitel blir jag hans medvandrare. Han är nitton år när han lämnar sitt ”lantliga hem” för att vandra till London. Men storstadslivet räcker inte.  Nu hade jag bott i London nästan ett helt år utan större behållning än valkar i händerna och en publicerad dikt. Dags att dra vidare.

Vart skulle jag alltså fara? Det var bara en fråga om hur man skulle ta sig dit – Frankrike? Italien? Grekland? Jag visste ingenting alls om något av dessa länder, det var bara namn med en vag klang av opera. Inte heller kunde jag några språk och skulle alltså känna mig som en nyfödd vart jag än valde att resa. Då kom jag ihåg att jag någonstans hade snappat upp en fras på spanska som betydde ”Vill ni vara vänlig och ge mig ett glas vatten?” och det var förmodligen denna lilla stump livlina som fick mig att bestämma mig. Jag beslöt att fara till Spanien.

Se där ett inspirerande tänkande när det gäller att resa. Oplanerat och spontant. Ingen plats för ohämmat packande dock när man ska vandra.  Istället: bara sätta det ena benet framför det andra och gå. Visst lockar det!

Dharmagänget. Jack Kerouac

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Laurie Lee

– – – – –

Jag läste Dharmagänget i översättning av Lars Wilson. Det finns en senare översättning men vem törs läsa den efter att ha läst den här artikeln.

Inspiration till att läsa Laurie Lees bok hittade jag här.

Den här bloggyn är tidigare publicerad nästan på dan för tre år sedan. #reooofbok om man säger.