Vi packar våra väskor
I morgon bär det av. Bokresa med knytkonferens på Syninge konferens. Vi packar inte bara våra egna väskor utan också bokresenärernas bokpåsar som de får ta med sig när de åker hem. Vad vi ska göra? Antingen sitter vi och läser. Eller också sitter vi och diskuterar det som har anknytning till böcker. Och så äter vi.
Bokfrukosten handlar om Lacrimosa. Vi hoppas på bra väder och glada människor. Resten får ordna sig.
En vecka i Berlin
Åh, den är så charmigt laidback-ish. Ung man – Jesper – som lämnade hemstaden och föräldrarna för att söka äventyret och bli till i Berlin. Men det gick inte så bra. Romanen han skriver på har blivit ett 1200-sidigt monster som är oläsbart. Extraknäcket på tidningen går väl sådär. Kärleken, tja…
Så vad är meningen med livet, undrar han. Är det bara…det här?
Först är du ung och smider stora planer, och allt tycks vara möjligt och trettio år senare vaknar du och märker att inget stämmer. Och du kan inte ändra på längre, och då har du inte ens gjort några stora misstag.
Nu är det den allra sista veckan innan han ger upp. Kompisen Gustav kommer tillbaka från Barcelona och barndomsvännen Frank behöver räddas ur familjens grepp. Jesper är motvillig för
här bör jag kanske säga att den gode Frank verkligen var en av de mest långtråkiga människor jag kände. Bara så att ni inte blir besvikna senare, för att ni nu väntar er nåt annat, vad vet jag, en cool snubbe som till slut skjuter nån eller så.
Du hör tonen? Visst, för Jesper riktar sig till mig-läsaren med ett tydligt du. Han vill förklara sig, vara lite allvetande och framåtsyftande ibland, ja vara mån om mig och min läsning kort och gott. Han är en snäll kille. Trots allt! Snäll mot Frank, mot katter, mot granntanten. Dag för dag följer jag honom sista veckan medan hans resväska står packad och hoppas att allt ska hända. Jag hade gärna läst den här tragikomiska romanen i Berlin. Men jag skrattade gott hemma i soffan också.
En vecka i Berlin. Benedict Wells. Utgiven 2009, på svenska 2011 av Thorén & Lindskog
Blå skymning
I själva verket hade det jag gjorde på den tiden faktiskt mycket lite med skrivande att göra; det enda jag gjorde var att skissa upp en rytm och sedan låta denna rytm säga mig vad det var jag höll på att berätta, skriver Joan Didion i Blå skymning.
Även om hon sedan hävdar att hon lämnat detta sätt att skapa text, med x och xxx som sedan ska ersättas i nästa redigering, är det rytmen jag hittar och vilar i. De upprepade fraserna. Språkets melodier. Sättet att i cirklar gång på gång närma sig berättelsen om dottern Quintana. Och hennes död.
Det finns en allmängiltighet i boken, inte bara för att alla kan drabbas av att ett barn – vuxet eller inte – dör från sin mamma. Utan också för att Didion förmår att prata om döden och därmed livet ur andra perspektiv. Om åldrande, ensamhet. När memento mori inte längre blir livsbejakande. När hotet om död – den egna – inte ger koncentration och fokus på det som är viktigt utan i stället rädsla. Samtidigt:
Ni kanske inte förstår att det fortfarande finns något att förlora.
Men det finns inte en enda dag i hennes liv då jag inte ser henne.
Blå skymning. Joan Didion. Utgiven 2011 och på svenska av Bokförlaget Atlas 2012