I Sverige delar hon sin tid mellan mamma och pappa. Mamma som träffat en ny kille och som kanske mest vill att hon ska vara borta.
”Alva, vad gör du hemma? Ska inte du vara hos pappa?”
Hjälp, så besviken hon såg ut.
Pappa, som dricker
”och nu kände jag tydligt att han luktade sprit.
Först tänker jag snarrrk för jag långtråkas av ungdomsböcker vars huvudspår är att någon av föräldrarna har problem. Men boken blir något mer och jag läser snart med iver och intresse. För med händelserna i Stockholm varvas Parisberättelser vilket gör boken till något nytt och fräscht. Alva upptäcks på gatan hemma i Stockholm av en modellagentur. Vilken dröm för en sjuttonåring! Hon får åka ner till Paris, får dela lägenhet med en annan modell och får jobba en del. Modelljobbet känns nytt och nervöst. Hon behandlas som en barbiedocka och kläs av och på för olika visningar. Först är Alva distanserad och närmast rädd men så känner hon ett självförtroende som reser ryggraden. Och så kärleken då. Sebastién, världsvan i sin ungdom. Bor och arbetar i Paris och Alva blir förälskad. När hon till sist vågar språnget är det så fint berättat.
Jag tycker om den här boken och jag gillar Alva. Samtidigt är det lite som författaren berättar med ryggen mot mig, läsaren. Alva är aldrig riktigt glad trots att hon fått sitt drömjobb, trots att hon träffar sin fina kille och jag förstår faktiskt inte varför. Åtminstone någon dag skiner väl solen även om det är jobbigt att vara ung och ensam i en storstad. Var fanns kompisarna hemma i Sverige? Inte heller får jag riktigt lära känna Sebastién så mycket som jag vill. Liam, en annan kille som figurerar, blir bara ett irrbloss. Här hade jag gärna sett att författaren tagit ut svängarna mer och fördjupat sin berättelse.
Ett stort plus för vackert omslag och de fina vinjetterna som inleder kapitlen. Mer bild i böcker önskar jag mig! Och mer Paris (och andra platser utanför Sverige) i ungdomslitteraturen vore också fint.
Paris, chérie: så där säger folk, alltså. Ida Pyk. Utgiven av Rabén&Sjögren 2012.
_____
Jag läste boken i Svolvær. Grannrummets tonåring tittade en extra gång på boken för att se vad jag läste. Så när jag var klar lämnade jag boken vidare. Han blev jätteglad!
Mer om den här Lofoten-resan.
Jag läser alltid när jag åker buss/tåg/flyg. Jag har ett sätt att läsa som gör att jag samtidigt kan titta på utsikten . Jag vet inte hur det går till men det är i alla fall härligt att kunna. De här timmarna läste jag Ru. Hurraropen om den här boken har jag hört länge. Men jag blir sällan lockad av sådana, utan istället skrämd. Höga förväntningar på en bok = livsfarligt för mig. Nu försöker jag bara koppla bort det och läser på. Det visar sig vara en fin bok med ett lika vackert språk som Lofoten utanför bussfönstret.
Jag är helt tagen när jag är klar med böckerna. Så fantastiska att läsa. Sorgliga. Viktiga. Men utmattande. Jag lägger mig ner på den solvarma bryggan och tar mig på så sätt tillbaka till här och nu. Pillar lite med mina havsskatter. Måsarna skriker oavbrutet och cirklar beskyddande över sina häckande honor.
Träbryggan är varm. För trots att luften har knappa tio grader här i Lofoten värmer solen ordentlig där jag ligger i lä och läser. På andra sidan sundet har stora kolonier av måsar invaderat hustaken som häckningsplats. De skriker oavbrutet för att varna och skydda mot inkräktare. Men jag hör dem knappt. Jag är helt och hållet försjunken i Rikard Wolffs biografi.Rikitikitavi – hans mammas smeknamn på honom.
Jag börjar läsa där på den solvarma bryggan på Røst. Om barndomen, om ångest och oro – svarta hunden som hugger när man minst anar det. Mamma och pappa och mamma igen. Intressanta och mångfacetterade människor, så fint skildrade. En resa genom tiden, om folkhem och tidsanda, om D-Ö-D-S-viruset som kom. Mycket om skådespeleriet och lusten, musiken och glädjen, Piaf och Barbara.