För tusen år sedan: Jag har just laddat ner ett spejsat visuellt chattprogram som går ut på att vi alla befinner oss på ett slags rymdstation. Man väljer en avatar och ett namn, och sen går man runt och pratar med folk i triljarders olika rum. Ovanför alla avatarer står namnet de har valt. Jag kan välja att prata publikt eller viska specifikt till någon. Jag minns det som roligt, knasigt och tidsslukande. En dag går jag in ett litet rum där en avatar redan befinner sig. Hon börjar prata om diverse allmänna saker ”var är du från”, jag är från Illinois” och så vidare. Sen frågar hon mig vilken färg jag har på mina trosor. Jag är 30 år då, blir inte särskilt chockad men irriterad över denna jävla fråga vilket jag säger och går därifrån.
För en tid sedan pratade jag med ett gäng unga kvinnor som berättade att det inte är ovanligt och att man kunde vara glad om någon bara frågade om trosfärgen. Det kunde vara trevliga människor som chattade lite allmänt först och sedan ganska snart kom in på frågor om sex. Vad gör ni då? undrade jag och de här tjejerna menade att de bara fräste ifrån och också ibland berättade för föräldrarna.
I Jag kände mig speciell skriver Ulrika Rogland och Sven Å Christianson om flickor som inte fräste ifrån. Boken berättar om groomingprocessen och gör det med utgångspunkt från den så kallade Alexandra-fallet. Unga kvinnor kontaktades av en kvinna som kallade sig Alexandra, men som visade sig vara en man. Han nästlade in sig med tjejerna, lurade dem och utnyttjade dem sexuellt. Välskriven och viktig läsning och jag vill att boken ska användas i skolorna för att diskutera. Polisen skriver på sin webbsida om hur man kan göra om man blir kontaktad.
Men också riktigt unga sitter vid datorernas chattprogram. Hur kan man prata med tio-elvaåringar om så svåra saker? Sofia Malmberg har tecknat och skrivit en grafisk roman om Elin, i den åldern, som känner sig ensam och osedd. Hon vill hålla på med kampsport och blir kontaktad av en en man som är tränare i staden. Han bygger enligt grooming-modell upp en känslomässig relation till henne som leder till ett övergrepp. Den skuld och det förakt som den lilla flickan känner gestaltas starkt i de svartvita bilderna. Hon tar sin tillflykt i fantasin, bilderna är fantastiska. Trots det svarta finns en väg ut i den här romanen vilket är viktigt.
Jag kände mig speciell. Ulrika Rogland. Sven Å Christanson. Utgiven av Kalla kulor förlag 2012.
Elin under havet. Sofia Malmberg. Utgiven av Rabén&Sjögren 2012.
I romanen är tiden ingenting. Eller kanske hellre: Allting. Vi kommer aldrig undan den. Vi minns och vi reflekterar. Men tiden trycker oss obönhörligt framåt. En huligan, menar romanen. Mellan kapitlen växlar berättarperspektiv, tid och form. Vi är i USA för att på nästa sida vara i Italien eller i Afrika. Dåtid, nutid, framtid. Någon som fanns med i det perifera i ett kapitel blir berättare i ett annat. Något som är outtalat i ett avsnitt förklaras och förstås i ett annat. Den jag undrar över hur det gick för nämns i förbifarten någon annanstans. Just som jag tror att det inte finns ett ytterligare sätt att berätta kommer 12-åriga Allys powerpoint-dagbok och tar andan ur mig.Och överallt hör jag musiken. Banden, låtarna, dunket.
Naturen blir kargare när vi åker upp Andenes, den allra nordligaste orten i Vesterålen. Björkarna är små och knotiga. Myrarna långsträckta fram till fjällsidorna. I Andenes åker man ut på havet och tittar efter valar. Det gör inte vi. Vi går långa promenader längs stränderna och besöker bibblo. Och tittar på uppstoppade isbjörnar.