Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Läsrapport: Besatta och Lacrimosa

Tänk om man läste Förlorade illusioner, och i stället för att flytta till New York, bo i ett vindsrum, ge ut sina dikter på eget förlag, skriva litteraturkritik och ha kärleksaffärer ― i stället för att leva sin egen version av Förlorade illusioner och så småningom skriva samma roman för 2000-talets Amerika ― tänk om man istället åkte till Balzacs hus och Madame Hanskas gods, läste vartenda ord Balzac någonsin skrev,  grävde fram varenda liten detalj man kunde hitta om honom. ― och sedan började skriva.

Det är den idén som ligger till grund för den här boken.

Så skriver Elif Batuman i sin fantastiska bok Besatta. Och så tänker jag att Eva-Marie Liffner gjorde  ―åkte till varje plats, läste vartenda ord C J L Almqvist någonsin skrev, grävde fram varenda liten detalj man kunde hitta om honom. För Lacrimosa är en sådan enastående bok att inget annat kan vara möjligt.

Publicerat

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson

Det händer inte mycket i Saras liv. Hennes urtrista jobb och hennes jobbiga huvudvärk och killen som hon varit ihop med några år och de kommer aldrig till skott med någonting. Det går inte ens att prata om det. Det är jämngrått och jämntjockt och jag gillar verkligen verkligen lunken av händelselöshet. Dialogerna är i samma anda.

”Nu är åskan här.”
”Det verkar inte bättre.”
”Hoppas man hinner hem innan bara, tar du bussen eller har du bilen idag?”
”Nej, jag cyklar.”
”Oj, ja, då får vi hoppas du slipper åskan.”
”Ja det får vi verkligen göra.”

Från barndomen kommer glimtar, men för många och där tröttnar jag. De kanske också ska finnas som något förklarande, att man ska begripa Sara bättre. Men jag tycker inte att de tillför det. Nutiden hade räckt.  Saras olust och trötthet över hur allting är, det är verkligen säkert gestaltat. Mot slutet havererar det en smula. Såväl i Saras liv som i romanen. I något slags crescendo mellan nu och då och jakten på män som ska tillfredsställa något tomt hål i henne blir det något som inte hade behövts för min del. Lunken och den mentala andnöden räcker. Händelseförloppet kunde bara ha upphört. Men det är den enda invändningen jag har. Jag gillar den här romanen riktigt mycket.

Du hasar av trygghet. Elin Grelsson. Utgiven av Modernista 2011

Publicerat

Islossning av Barbara Voors

En far och dotter är på väg ut på isen en vacker senvinterdag.

Isen sjunger. Sedan ger den sig. Några veckor senare hittas de döda kropparna efter Fredrik och Elin. Kvar finns Iris som i ett slag förlorat man och dotter. Kvar finns också Sofie vars dotter Anneli var bästis med den döda Elin. Och kvar finns också Daniel, Fredriks bästa vän. Det finns ett före och det finns ett efter för dem alla.

I cirklar benar författaren upp hur relationerna ser och såg ut. Hon låter såväl Iris som Sofie och Daniel berätta ur sina perspektiv.  Iris som i ett Före finns hos Paul i Bretagne när hon träffar Fredrik och blir passionerat förälskad. Iris som i ett Efter betraktar de istider som funnits mellan henne och Fredrik. Daniel som bara vill veta hur olyckan gått till och tar till drastiska metoder och skäl för att få svar. Sofie som i sitt Efter är den bästa vännen. Men Före?

Jag tycker om det sakta berättandet. Att få stanna i tankar och händelseförlopp som inte går fort fram. Att sorgen är så väl beskriven. Spillrorna som är kvar, hur fogar man samman dem till något nytt? Språket är sparsmakat och vackert.  Framförallt tycker jag om Iris delar och också Sofies. Men Daniels perspektiv blir ett onödigt lager och slutet blir därför rörigt och oklart.

Tack till Linda på Enligt O som gav mig den här romanen som min januaribok. Läs vad hon tycker om Islossning. Februariboken hoppas jag att Hermia vill tipsa mig om.

Islossning. Barbara Voors. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2007.

 

Publicerat

Elevjuvelen

Sidan 90 i Vårens böcker ser jag den. Elevjuvelen. Tänker att det är inte ofta jag läser böcker om skolan. I romanen möter jag Cecilia, prakteleven som alltid haft MVG i alla ämnen. Till allas förskräckelse petar hon i sig mängder av tabletter, överlever och ändrar fokus i livet. Betygen är inte längre det viktiga utan i stället det (elev)politiska engagemanget. Hennes lärare Ninni är upprörd över att denna juvel slarvar bort talang och möjligheter och hör av sig:

– Hon skickar en massa konstig e-post till mig där hon skriver långa utläggningar om min skyldighet som klassens duktigaste elev att vara ett föredöme för de andra…

Cecilia tappar intresset också för vännen Alex, den svartklädda pojken som var mobbad under hela högstadiet. Han i sin tur hittar tillbaka till sin räddare från då, Robin och tillsammans smider de planer för Hämnden. I skolan börjar hot ringas in, slagord klottras på väggarna. Men vem står egentligen bakom? Minst lika viktiga i romanen är  Ylva, Cecilias mamma som efter skilsmässan kartongvins-dricker, inte så sällan tillsammans med sin mamma Agneta, Cecilias mormor. Också deras politiska engagemang får plats i boken.

Det här är en ambitiöst konstruerad roman, såväl till innehåll som form. Varje kapitel inleds med ett citat från litteraturen för att skapa ett anslag.

När skulle det väsentliga komma, det för vilken han levde? (Hjalmar Söderberg Ur novellen Med strömmen)

Ordvalet är lika ambitiöst och slarvas aldrig undan. Snarare tvärtom.  Det är en roman som ofta känns överlastad med ord.

Telefonsignalens surr, ett kurrande, spinnande ljud skär gällt genom sovrummet, får Agneta att vakna till med ett ryck. Hon sätter sig rakt upp i sängen, styrd av starka, kända krafter. Måste vara minnets, hågkomsternas obevekliga erfarenheter. Nattens surrealistiska bilder.

Satsradningar skapar också hög fart i ordflödet. Det är som om texten vill berätta om så många saker och är orolig för att läsaren ska missa något viktigt och avgörande.  Det blir för mycket för mig. Någon annan som läst?

Elevjuvelen. Kristina Wärring. Utgiven av Recito Förlag