Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Frukostintervjun: Varg Gyllander

Dagens frukostgäst är författaren Varg Gyllander med flera kriminalromaner bakom sig. Snart kommer den fjärde på Massolit förlag, Ingen jord den andra lik. Vi är nyfikna på hans frukostvanor!

Godmorgon Varg ! Vad äter du till frukost?
Jag äter alltid samma frukost. En stor skål med Onaka-fil och en egen blandning med nötter och havregryn. Bladningen kom till efter att jag av en slump råkade läsa näringsinnehållet i bruna fiberflingor som jag brukade äta och som jag alltid trott var nyttiga. Tjugo procent socker!

Till denna GI-inspirerade måltid dricker jag en liten kanna svart kaffe.  Hela inmundigandet sker stående vid köksbänken medan jag bläddrar i tidningar och rattar in P1 eftersom min fru alltid har ställt in någon skränig musikkanal långt bort på fm-bandet innan hon gått och lagt sig.

Ingen roman till frukost alltså?
Jag läser både DN och SvD vid köksbänken för att få grepp över nyhetsflödet innan ungarna stormar ner från övervåningen och ställer en massa krav. Några romaner till frukost tror jag aldrig att jag läst.

Vad läser du just nu?
Jag läser Svikaren, skriven av en av mina bästa vänner, Katarina Wennstam. Och så läser jag alltid några sidor av duktiga krim- och thrillerförfattare för att komma stämning innan jag sätter mig och skriver. Öppnar sonika en bok på måfå och läser texten analyserande i några minuter.

Är det en typisk bok för dig?
Jag har nog inga typiska böcker. Läser allt som kommer i min väg.  Inte så mycket krim som man kanske kan tro.  Jag gillar berättelser om människor.  Gärna riktiga.

Vad använder du som bokmärke?
Hundöron.

Hundöron gillar vi. Så: en en viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Efter storlek och färg.  Men ger hela tiden bort skönlitterära böcker, de flesta signerade, så det är mest fackböcker, bilderböcker, kokböcker och böcker med snygga ryggar som blir kvar.

Tack Varg, ha en fin fortsättning på dagen!

Publicerat

Styggelsen

Att vakna tidigt och läsa ut den här romanen i ensamhet, nej jag rekommenderar mig inte det igen. Jag håller den långt ifrån mig, läser vissa passager snabbt och undvikande. Det är otäckt och äckligt. Riktigt äckligt.  Ändå tror jag att det är värre att inte läsa än att låta bli.  Men när jag slår ihop boken är jag bara delvis lättad och jag tänker att om jag bara bloggar om den snabbt som fan kan jag få den ur blodet.

Det är Amanda Hellbergs första roman Styggelsen som är min morgonläsning. Den handlar om den unga flickan Singa som har klärvoajanta förmågor. Tillsammans med sin pappa uppträder hon på marknader och med spektakulära specialeffekter kryddar hon sin synskhet. Publiken häpnar. Snart får en kvinna, Eva, höra talas om den unga flickans begåvning. Eva har tillsammans med sin bror en spiritistisk församling och de bestämmer sig för kidnappa flickan. Under vidriga omständigheter utnyttjar de Singa för sina egna syften.

Fyrtio år senare möter vi Maja Grå som städar på ett äldreboende. Genom tidsrymden får hon kontakt med Singa och blir ställföreträdare för att ge den hämnd Singa aldrig kunde ge. Jag som inte gärna vill bli rädd av böcker tycker faktiskt om det otäcka, framför allt i Maja-Grå-delen. Däremot har jag svårare för skräckel med metallkrokar och kroppsvätskor. Usch. Historien är berättad med ett bildligt nästan gammaldags språk som gör att jag måste läsa riktigt sakta. Det passar utmärkt för berättelsen och bygger upp det otäcka så bra.  Frågar ni mig så skulle Maja-Grå-delen få ta mycket mera plats. Nu slutar den för snabbt. Jag har förstått att hon dyker upp igen i Hellbergs senaste. Så snart jag har hämtat mig ska jag nog läsa den också.

Styggelsen. Amanda Hellberg. Utgiven av bokförlaget h:ström 2008.

Publicerat

April april

Sex böcker bloggade jag om under mars månad men ingen bokbloggarutvald. Men nya tag i april när jag ber Fru E om ett boktips!

April är påsklovsmånad och snart packar jag en väska för Skottland. Jag köpte mig en resguide från Lonely Planet – att läsa en sån är nästan halva nöjet!

Publicerat

Alla mina vänner är superhjältar

Först tänker jag på vilka citat jag ska ha med i min bloggy. Det eller det eller det? Jag hundöreviker sida efter sida. Sen kommer jag på att det bästa är ju att läsa hela boken. För att man ska fatta hur det fungerar med superhjältar.

Det är sant att de flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnet själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen en superhjälte.

Jag grubblar som fan. Man vill ju att det ska vara något positivt. Som Mina Ögon Får Dig Att Smälta eller Gröna Fingrar eller kort och gott Trevlig. Inte vill jag ju vara Slöfocken eller Hör Vad Jag Säger eller Humörsvängaren.  Men det är så att det inte  nödvändigtvis är det positiva i personligheten som är ens superkraft. Det kan vara någon del som man hatar och vill amputera. Det är svårt. Kanske är jag ingen superhjälte?

Huvudpersonen i romanen, Tom,  är inte heller det. Det är däremot hans fru Perfektionisten. Av olika skäl har Tom blivit osynlig för just henne. Hon ser honom inte. Hon hör honom inte. Hon känner honom inte. Istället är hon helt övertygad om att han övergivit henne och bestämmer sig för att lämna Toronto och glömma Tom. Hans sista chans är här nu. Han måste hitta någon lösning och få henne att åter se honom. Han går vid hennes sida ombord på planet till Vancouver och förändringen måste ske innan planet landar.

Jag tycker om kärlekshistorien. Den är absurd och finstämd och påminner om känslan i The tiny wife. Och jag gillar superhjälte- idén supermycket. Men jag blir snurrig av alla superhjältar som i strid ström kliver fram och presenteras i boken. Ibland får det berättelsen att stanna av och jag tänker: Men inte en till!

Men det är klart. Toronto har 249 superhjältar som behöver få plats. Hur många finns i Stockholm?

Alla mina vänner är superhjältar. Andrew Kaufman. Utgiven 1999, tror jag. På svenska av Printz Publishing, 2012.