Åh, den är så charmigt laidback-ish. Ung man – Jesper – som lämnade hemstaden och föräldrarna för att söka äventyret och bli till i Berlin. Men det gick inte så bra. Romanen han skriver på har blivit ett 1200-sidigt monster som är oläsbart. Extraknäcket på tidningen går väl sådär. Kärleken, tja…
Så vad är meningen med livet, undrar han. Är det bara…det här?
Först är du ung och smider stora planer, och allt tycks vara möjligt och trettio år senare vaknar du och märker att inget stämmer. Och du kan inte ändra på längre, och då har du inte ens gjort några stora misstag.
Nu är det den allra sista veckan innan han ger upp. Kompisen Gustav kommer tillbaka från Barcelona och barndomsvännen Frank behöver räddas ur familjens grepp. Jesper är motvillig för
här bör jag kanske säga att den gode Frank verkligen var en av de mest långtråkiga människor jag kände. Bara så att ni inte blir besvikna senare, för att ni nu väntar er nåt annat, vad vet jag, en cool snubbe som till slut skjuter nån eller så.
Du hör tonen? Visst, för Jesper riktar sig till mig-läsaren med ett tydligt du. Han vill förklara sig, vara lite allvetande och framåtsyftande ibland, ja vara mån om mig och min läsning kort och gott. Han är en snäll kille. Trots allt! Snäll mot Frank, mot katter, mot granntanten. Dag för dag följer jag honom sista veckan medan hans resväska står packad och hoppas att allt ska hända. Jag hade gärna läst den här tragikomiska romanen i Berlin. Men jag skrattade gott hemma i soffan också.
En vecka i Berlin. Benedict Wells. Utgiven 2009, på svenska 2011 av Thorén & Lindskog
Tar författaren parti för någon av kvinnorna? Nej och ja. Hon fördömer Paula som bränner broarna till sin sömmerskekarriär när hon hoppar i säng med Erich. Hon fördömer Brigitte som ger (upp) allt för ett äktenskap med Heinz. Hon fördömer äktenskapet och männen och skvallrande fördömande bybor. Samtidigt. Svart på vitt – med ord som inte går att ta miste på –lägger hon problemet under lupp för att synliggöra, missionera och förändra.