Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Älskarinnorna

förord:
ett ögonblick av högtidlighet. såväl för att jag ska läsa min första Jelinek. som för att det är en noga utvald julgåva till mig.

början:
jag får omedelbart ett motstånd för avsaknad av versaler i början av meningar samt omarkering av nytt stycke. biter ihop.  några sidor senare är motståndet spårlöst borta. för jag tror att språkets flödande, upprepningar, rytm får en extra dimension av det formmässiga.

Så jag lämnar härmningen nu, tar tillbaka den inledande versalen.

Resten:
Älskarinnorna resonerar om maktstrukturer mellan män och kvinnor. Då när vägen till ett anständigt liv gick via äktenskapet. Aborter, en omöjlighet. Man blev till i ett (gott) äktenskap så det gällde att ligga i. Och passa sig.

Råd till Paula (som om det skulle hjälpa):

hon ska vänta tills någon tar henne, men först efteråt låta sig tas då, först efteråt. om hon nämligen, som du, låter sig tas innan, då kan efteråt vara glad om någon tar henne över  huvud taget…

Att gifta sig är dock inte vägen till lycka. Vägen till lycka finns nämligen inte. Lycka finns inte. Men att gifta sig måste man göra ändå. Inget alternativ finns tillhands. Brigitte vill gifta sig med Heinz som vill tänka till i morgon:

jag älskar dig så mycket, svarar brigitte. i morgon är det redan framtid, och den har jag inte.
mig har du inte heller, säger heinz.
och därför vill jag inte vara i dina kläder

In från vänster kommer Susi, konkurrerar hon om Heinz? Man befarar det värsta. Men där Brigitte, liksom Paula, blir gravid och får  prinsen och halva jävla kungariket,  lyckas Paula inte  med det konststycket. Föraktad av alla. Hon skulle ju vänta till någon tog henne, men först efteråt. Får ju skylla sig liksom.

Tar författaren parti för någon av kvinnorna? Nej och ja. Hon fördömer Paula som bränner broarna till sin sömmerskekarriär när hon hoppar i säng med Erich. Hon fördömer Brigitte som ger (upp) allt för ett äktenskap med Heinz. Hon fördömer äktenskapet och männen och skvallrande fördömande bybor. Samtidigt. Svart på vitt – med ord som inte går att ta miste på –lägger hon problemet under lupp för att synliggöra, missionera och förändra.

och utan den maniska musikaliska stilen hade jag inte blivit lika berörd

Älskarinnorna. Elfriede Jelinek. Utgiven 1975. Min svenska utgåva av Brombergs 2008, i serien Nobelklassiker

Publicerat

Jag bara måste enkäta!

Johanna K – bokhora – presenterar sin bokkonsumtion i en enkät och sittande i den här snögrottan vill jag göra samma sak:

Senast lästa: Lacrimosa av Eva-Marie Leffner.
Senast köpta bok: De utsatta. av Kjell Johansson
Senast lånade bok: Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector.
Senast fådda bok: Allison Hewitt is trapped av Madeleine Roux  Den ska jag läsa på bokresan.
Favoritbokhandel: Söderbokhandeln. Pocketshop.
Favoritbibliotek: Stockholm stadsbibliotek för stil och programverksamhet. Almedalsbiblioteket i Visby för allting.
Antal lånekort: Numera bara 4. Förr skaffade jag alltid ett när jag kom till en ny stad. Ljög lite och sa att jag hade fritidshus i trakten.
Använder som bokmärke: En pappersbit som jag kluddrar kommentarer på. Eller lånekvittot.
Favoritfärg på bok: Har ingen favoritfärg, men köper ofta böcker för att de har ett snygga omslag.
Favoritmat/snack vid läsning: Äter så gott som aldrig när jag läser.
Favoritdryck vid läsning: Kaffe. Det är i och för sig min favoritdryck till allt.
Favoritställe att läsa på: Flyg, tåg, buss. Alla farkoster, faktiskt. Utom cykel.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: 289 i En vecka i Berlin av Benedict Wells.
Den här boken köper jag till en förälder: Min mamma läser allting. Men en bok hon inte läst är Bastarden från Istanbul. Den skulle jag kunna ge henne.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Blå skymning av Joan Didion.
Den här boken köper jag till en partner: Svårt. Min make köper en påse pocketböcker till sig själv med jämna mellanrum. Men bland dem har jag aldrig sett Murakami, så Kafka på stranden kanske.
Favoritgenre: Jag fattar inte genre. Skönlitteratur som är bra?
Favoritformat: e-bok till iPad, storpocket och danskt band.
Författarfavorit: Svårt. Allt är ju inte bra av en författare. Men Anders Paulrud, Haruki Murakami och PO Enquist gillar jag.
Den tjockaste bok jag läst: Troligen Ulysses. Eller Illusionisten?
Den tunnaste bok jag läst:  Som ni säkert förstår av Claudio Magris. Dryga 50.
Favoritljud när du läser: Resljud. Som jetmotorer som varvar upp,   som ”nästa station Skövde”, som gnisslande bromsar.
Favorittidning: DN
Prenumererar på: DN.
Favoritbokblogg: Jag läser många. Men en som jag hittat nyligen är Kafka & kannibalerna. Skriver bra.
Mitt bästa bokminne: Varje gång jag läser en bok i den miljö den utspelar sig i.
Senaste bokfyndet:  Besatta av Elif Batuman. Och med fynd menar jag ”fått oväntat i min hand och uppskattar stort att läsa”
Senaste impulsköpta bok: De utsatta.
En bra bok att ge bort: Vilken som helst!
Bokgenre som jag undviker: Undviker böcker om alternativa världar gör jag inte, men det händer sällan att jag läser.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Dem ger jag bort. En kasse till jobbet då och då.
Så här håller jag koll på vad jag läst: I bloggen.
Så här sorterar jag min bokhylla: Lästa eller Ska Läsa Innan Jag Dör sorteras i vardagsrummets hyllor i bokstavsordning efter författarens efternamn. De böcker jag ska läsa snart är staplade på andra ställen.  Jag grubblar mycket på boksortering.
Nästa bok jag ska läsa: Förhoppningsvis Styggelsen av Amanda Hellberg. Står i kö på bibblo. Borde komma idag.

Publicerat

Läsrapport: Besatta och Lacrimosa

Tänk om man läste Förlorade illusioner, och i stället för att flytta till New York, bo i ett vindsrum, ge ut sina dikter på eget förlag, skriva litteraturkritik och ha kärleksaffärer ― i stället för att leva sin egen version av Förlorade illusioner och så småningom skriva samma roman för 2000-talets Amerika ― tänk om man istället åkte till Balzacs hus och Madame Hanskas gods, läste vartenda ord Balzac någonsin skrev,  grävde fram varenda liten detalj man kunde hitta om honom. ― och sedan började skriva.

Det är den idén som ligger till grund för den här boken.

Så skriver Elif Batuman i sin fantastiska bok Besatta. Och så tänker jag att Eva-Marie Liffner gjorde  ―åkte till varje plats, läste vartenda ord C J L Almqvist någonsin skrev, grävde fram varenda liten detalj man kunde hitta om honom. För Lacrimosa är en sådan enastående bok att inget annat kan vara möjligt.

Publicerat

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson

Det händer inte mycket i Saras liv. Hennes urtrista jobb och hennes jobbiga huvudvärk och killen som hon varit ihop med några år och de kommer aldrig till skott med någonting. Det går inte ens att prata om det. Det är jämngrått och jämntjockt och jag gillar verkligen verkligen lunken av händelselöshet. Dialogerna är i samma anda.

”Nu är åskan här.”
”Det verkar inte bättre.”
”Hoppas man hinner hem innan bara, tar du bussen eller har du bilen idag?”
”Nej, jag cyklar.”
”Oj, ja, då får vi hoppas du slipper åskan.”
”Ja det får vi verkligen göra.”

Från barndomen kommer glimtar, men för många och där tröttnar jag. De kanske också ska finnas som något förklarande, att man ska begripa Sara bättre. Men jag tycker inte att de tillför det. Nutiden hade räckt.  Saras olust och trötthet över hur allting är, det är verkligen säkert gestaltat. Mot slutet havererar det en smula. Såväl i Saras liv som i romanen. I något slags crescendo mellan nu och då och jakten på män som ska tillfredsställa något tomt hål i henne blir det något som inte hade behövts för min del. Lunken och den mentala andnöden räcker. Händelseförloppet kunde bara ha upphört. Men det är den enda invändningen jag har. Jag gillar den här romanen riktigt mycket.

Du hasar av trygghet. Elin Grelsson. Utgiven av Modernista 2011