Anders Bolling är journalist och författare till boken Apokalypsens gosiga mörker som handlar om att världen har blivit allt bättre, men att vi har besynnerligt svårt att ta in detta faktum. Följ honom på framtidsbloggen
Godmorgon Anders ! Vad äter du till frukost?
Om jag ska till jobbet, vilket jag ska i genomsnitt varannan dag eftersom jag går på rullande schema, blir det ett glas vatten hemma klockan fem, sedan trappar jag upp med en frukt på redaktionen vid sextiden, och så vid halv åtta-blecket toppar jag med medhavd dubbelmacka och en kopp svart kaffe. Är jag hemma blir det tämligen ostrukturerat, men numera är kaffe i regel inblandat.
Säkert en korkad fråga till en DN-journalist men läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidning! Svårartat stabil vana. Gärna webbsajter hela resten av dagen, men till frukost: papper.
Vad läser du just nu?
”Vindens skugga” på originalspråk. Men jag har tidvis varit lat och inte orkat med spanskan, så då jag har gått emellan med annat. Exempelvis ”Indignation” av Philip Roth. Den var riktigt bra.
Är det en typisk bok för dig?
Båda dem jag nämnde är nog ganska typiska romaner för mig. Jag försöker med hjälp av min frus digra läslista undertrycka slentrianen att välja manliga författare, fast det blir nog mest gubbar. Men säkert varannan bok jag läser är facklitteratur.
Törs man ställa frågan om du skriver på en ny bok?
Jag har faktiskt haft ett nytt manus klart i ett halvår, men förlagen har varit svårflirtade. Kanske anses ämnet lite svårt att greppa. Det handlar om världens tilltagande gränslöshet.
Gränslöshet, det får du utveckla.
Jag har förvånats över att det trots allt tal om globalisering dras ganska låga växlar på det faktum att mänskligheten håller på att bli integrerad för första gången i världshistorien. Det är ingen liten sak. Det betyder att gränser raseras socialt, politiskt, kulturellt, geografiskt, ja på alla områden. Det där gör saker med oss. En del skräms av att inte längre kunna fly in i väldefinierade grupper, lag, nationer, kön eller raser. De skräms av att inte längre kunna komma undan, av att vi i allt högre grad måste ta ansvar för vad vi säger och gör. De blir xenofober, extremister eller rabiata traditionalister. Men de flesta av oss tror jag bejakar öppenheten, för den öppnar stora möjligheter.
Låter intressant! Vi hoppas på att få läsa boken snart. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Inte alls, skulle jag säga. Möjligen tematiskt. Definitivt inte i författarordning.
I 
När flygplanets dörrar stängs och låses uppstår tidlösheten. Mobilen avstängd. Ingen klocka på armen. Jag är på väg mot Krakow när jag kliver in i Carsten Jensens Sista resan . Romanens Carl Rasmussen är i sin tur på väg till Grönland för att hitta tillbaka till inspirationen. Såväl till livet som till sitt måleri. Med handen på relingen tänker han på ungdomens Ærø där pappa skräddaren tyckte att Carls konstnärsvisioner var en hobbymålares orealistiska drömmar. Carl sliter sig loss och tänker måla ändå. Allt för konsten! Men ändå inte. Är den koboltblå låga som brinner för konsten egentligen Carls? När hans ungdoms kärlek dör tar en annan hustru plats invid honom. Stödjer honom i måleriet. Skapar förutsättningar för att han ska kunna vara konstnär. Hon blir navet i familjelivet i Marstal. Men det räcker inte. I denna frihet är Carl ändå ofri. Målningarna av havet, skeppen, molnen blir alltmer som främlingar.