Var börjar jag en bloggy om denna säregna roman? Handlar den om relationen mellan läsare och författare? Om skrivande? Om kärlek eller något helt annat?
Romanens Susan var i sin ungdom tillsammans med Edward. De var som gjorda för varandra, eller hur, det var ju vad alla tyckte. Men hans allt djupare depression, inte minst beroende på romanen som aldrig blev skriven, gjorde förhållandet omöjligt. Susan träffade hjärtkirurgen Arnold, gifte sig, fick barn.
Under tiden sköter hon hemmet, betalar räkningarna, städar och lagar mat, tar hand om barnen, undervisar tre timmar i veckan på ett förberedande college medan hennes man reparerar hjärtan på sjukhuset. På kvällarna läser hon, föredrar det framför tv. Hon läser för att slippa tänka på sig själv.
Tjugo år senare dyker Edwards roman upp i Susans brevlåda. Med ett kort brev där han ber henne läsa och gärna, om hon har tid, berätta vad hon tycker.
Susan läser Edwards roman Nattdjur. Och jag läser Edwads roman Nattdjur. I precis samma takt som Susan. Hela Nattdjur läser vi, Susan och jag och när hon stannar och reflekterar gör också jag det. Nattdjur handlar om Tony vars fru och dotter råkar illa ut. De förs bort och dödas av tre män framför ögonen på Tony. Utredningen av mordet leds av en allt sjukare poliskommissarie och metoderna ligger långt utanför lagens skrank.
Susan är knivskarp när hon dissekerar orsaker, konsekvenser och reaktioner hos såväl sig själv som Tony och lägger upp allt till beskådan på skärbrädan. Men där Susan ser likheter mellan sig själv och Tony och upphetsas av hämndens mekanismer blir jag inte berörd. Jag läser romanen som en forskningsrapport: Definition, beskrivning och analys. Visst imponeras jag av den välgjorda strukturen där boken-i-boken är lika viktig om inte mer. Jag tycker absolut att språket är knivskarpt och välformulerat. Jag blir betagen av reflektioner kring läsande och skrivande. Men drivkraften i min läsning blir inte en skönlitterär upplevelse utan att ta del av analysen.
Tony och Susan. Austin Wright. Utgiven av Wahlström&Widstrand 2011. Ursprungligen kom romanen ut 1993, men återutgavs i USA 2010.
Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som nu. Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.