Brixton Beach

Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som nu. Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag  just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.

Alice heter kvinnan som är huvudperson  i Brixton Beach och jag följer henne i dryga trettio år. Bombningarna i London 2005 ramar in berättelsen men Sri Lanka är själva utgångspunkten, pulsen, själen i berättelsen. Här föds Alice och bor tillsammans med föräldrarna när det ännu är Ceylon och inbördeskriget växer, när människor plågas och dör i allt snabbare takt. Alice mamma Sita blir gravid när Alice är nio år och när Sita felbehandlas av en rasistisk läkare så att förlossningen blir ofattbart svår beslutar familjen sig för att lämna ön för en annan. England.

Kvar på Sri Lanka finns Alice morfar Bee. En underbart skildrad man. En konstnär vars röst bärs vidare i såväl Alice som i romanen långt efter att han är död. Alice längtan efter hemlandet, efter morfar, efter det som skulle bli, efter havet, med vågorna som rullar ut och alltid kommer tillbaka, fyller alla hennes konstverk i huset Brixton Beach i London. Men det finns inte sentimentalitet just, snarare allvar och kanske hopp. Alice är ett allvarligt barn och likafullt en allvarlig kvinna och jag vänder blad efter blad, hela tiden på spänn. Och jag önskar henne att stråk av Brixton Love ändå ska dra in. Måtte hon nu… och ska hon ändå inte … och skulle hon…

Och hon skulle.

Brixton Beach av Roma Tearne. Utgiven av Ordfront 2011.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.