Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Brev till Petra om julklappsböcker

Hej  Petra!

Du och jag har ju bloggat tillsammans några månader nu, men en sak som du inte känner till om mig är att jag tycker mycket om julen. Väldigt mycket. Ja, till och med så mycket att jag gärna skulle vilja bo på Harrods julkuleavdelning eller ständigt vara inlindad i ljusslingor. Jag vet faktiskt inte hur mycket du tycker om julen. På en skala, liksom. Från Ett: Jag gör det för barnens skull till Tio: som jag, var skulle du pricka in dig?

Jag tycker att det skulle vara kul att prata om julklappsböcker på bloggen.  Nu kanske du tycker det är för tidigt. Men jag sa ju att jag tycker väldigt mycket om julen, och gör man det är det aldrig för tidigt  att prata julklappsböcker!

Själv får jag aldrig böcker i julklapp. Eller nästan aldrig. För alla tror alltid att jag har läst allt, men det är inte sant. Dessutom bloggar jag ju om (nästan) alla böcker så det är ganska enkelt att hitta en bok till mig. Förra året tordes Alla Mina Barn köpa böcker till mig och det blev ett lyckat resultat.  Hur är det för dig, Petra? Får du böcker i julklapp? Ger du böcker?

En bok som jag kommer ge bort i jul är French Milk. Det är en grafisk roman som handlar om en långresa till Paris som 23-åriga Lucy (som också är författaren) har gjort. Jag har läst halva nu och tycker det är väldigt charmig om man gillar franska och Paris. *

Jag skulle också vilja be om boktips, Petra. Om man gillar Haruki Murakami och har läst alla hans böcker, vad kan man tänkas vilja läsa då? Om du inte vet så kanske någon av våra läsare har en idé?

Det var allt för stunden.

O S A

Hälsningar din bloggarkollega Ann-Sofie

_______

Tipset kommer från Jessica Bokbabbel.

 

Publicerat

Erebos

Jag läser Johanna L:s bloggy – noterar: Hungerspelen, spännande och bladvändare. Åker omedelbart till Aka och köper mitt ex av Erebos.

På skolan där Nick går börjar det diskret delas ut tunna plastaskar bland eleverna. Plötsligt ökar skolket och när eleverna väl är på plats är de trötta och hålögda. Vad är det för drog? Magistern i engelska tar upp frågan men får undvikande svar. Nick är lika frågande, hans gode vän Colin verkar involverad men vägrar berätta. Så en dag får Nick frågan: ”Vill du ha?” Han lovar att underkasta sig reglerna att inte avslöja någonting för någon om…dataspelet.

Snabbt sugs Nick in i Erebos- datavärlden där han med sin spelfigur Sarius blir en sann krigare och pussel-läggare. Men Erebos är Spelens Spel och går långt utanför datorskärmen.  Linjen mellan verklighet och spelvärld tunnas ut och det är svårt att dra gränsen.

Ja, jag vill verkligen veta hur det går. Det är därför jag vänder blad efter blad. Och jag imponeras av idén och hur författaren håller ihop trådarna. OBS!! Viss SPOILERVARNING: //Men jag fattar ärligt inte vad det är som får ungdomarna att fastna så hårt i just det här spelet. Först tänker jag att det är ett slags sekt-beteende: vi mot de andra. Men eftersom de inte får prata med varandra utanför spelet faller det. Och också i spelet är det otillåtet att ge tips för att tydligt hjälpa varandra. Dessutom går det lite väl enkelt att manipulera ungdomarna till farliga uppdrag.  //

Samtidigt: Jag spelar inte mycket, men jag tittar desto mer när andra  gör det. Jag tycker författaren lyckas bra att skapa en realistisk spelvärld och jag är övertygad om att unga människor sträckläser den här romanen oavsett om det är spelare eller inte.

Erebos. Ursula Poznanski. Utgiven av Opal förlag 2011.

Publicerat

Sorry, mr President

Sakta går jag runt i de vita rummen. Följer familjen Kennedys liv i fotografierna på väggarna. Mamma Rose och pappa Joseph med  småbarnen runt sig. Ynglingar och unga kvinnor. Valen och framgångarna. Motgångarna och döden. Allt finns samlat i de svartvita bilderna i det eleganta Kennedy-museet i Berlin. Många av bilderna är välkända, närmast familjära. De ger en känsla av att jag är så bekant med allt som handlar om familjen Kennedy.

Men jag är inte det. Min bekantskap sträcker sig till de där återkommande bilderna som figurerat i böcker och tidningar,  historier som upprepas. Det andra vet jag nästan ingenting om.

Här hemma läser jag Vi tolererar inga förlorare som är berättelsen om familjen Kennedy i romanform. Romanen är intressant att läsa därför att författaren är så kunnig i ämnet. Den blir trovärdig när hårdfakta blandas med dialoger och tankar som egentligen bara kan gissas till. Jag får veta mycket. Luckorna mellan de bekanta bilderna fylls ut, det är sant, även om jag vet att det finns fiktiva inslag i romanen.

Ändå hade jag hellre läst en dokumentär. Boken är så full av information och ibland blir romanformen bara tvungen.

– Pappa säger att snöstormen kanske innebär att föreställningen måste ställas in, meddelade Jack.
– Så tråkigt, sade Jackie.

Det var trist om galatillställningen kvällen före installationen inte kunde genomföras. Det var Frank Sinatra som dragit ihop sina berömda vänner till en extravagans konsert.

Att göra fiktion av fakta kan bli spännande läsning. Helga Henschen är ett enastående exempel . Vi tolererar inga förlorare  blir mer ett slags informationsspäckat reportage kring Kennedy-klanen och jag hade önskat att författaren hade skippat romanidén, rensat upp och stannat  i det dokumentära.

Vi tål inga förlorare. Britt-Marie Mattsson. Utgiven av Piratförlaget 2011.

_____

The Kennedys – museet i Berlin. I år finns också en särskild utställning om Jackie.