Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Staden i den svenska romanen

Alltså omslaget! Först såg jag bara en symbolbild av staden, vilket som helst, med gator, torg och parker. Men icke! Omslaget är den svenska romanens karta. Genom staden rinner Darling river, ut i havet där både En ö i havet och Lycksalighetens ö hittas. Norr om staden, i utmarkerna, ligger Tjärdalen och Skuleskogen. I innerstaden går både Silvervägen och Brändövägen och här hittas en lång rad litteraturväsentliga hus. Mycket mycket snyggt av Jenny Findahl! Jag sjunker ner i gatunamn och platser, minns romaner jag läst och påminns om de jag ännu inte läst. Och titta där, Kvarteret Venus, vad är det? ( Sista boken om sviten om Manne, av Erik Asklund). Omslaget blir en läslista bara det!  

Jodå, visst öppnar jag sen och läser boken. I den här antologin, med den konkreta titeln Staden i den svenska romanen, redaktörer är Henrik Dalgard och Eric Luth, presenteras texter om svenska romaner där staden tar plats. För romanen och (stor)staden är en självklar duo. För att använda Ingrid Elams ord: ” Det är först i romaner storstaden blir levande och bjuder in läsarna att lära känna den fast de kanske aldrig kan resa dit annat än i fantasin.”*

Antologin följer romanernas kronologi och har en lång rad intressanta skribenter. Från Brita Plancks berättelse om Stockholm som plats för både makt och uteliv i början av 1800-talet, till Sebastian Lönnlövs kapitel som gör nedslag i den queera (roman)staden.

Hur ser staden ut? Vad luktar den, vad smakar den? Vilka träffar vi och vad händer sen? I stadsromanerna skildras ensamhet och utsatthet, men också gemenskap, möjlighet och hopp. Antologins tjugotal essäer är uppdelad i kronologiska avdelningar med korta intermezzon –mellanspel – däremellan. Jag tycker om att det blir såväl en översikt av tidsanda och atmosfär som djupdykningar i författarskap och romaner. Låt den bli årets julklapp till dig eller en annan romanläsare, vet ja!

Staden i den svenska romanen. Henrik Dalgard & Eric Luth (red.). Utgiven 2024 hos Timbro förlag. *Citatet från Ingrid Elam är hämtad från hennes Romanens segertåg från 2022. Läs den också!

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång 4

Fjärde delen av Om uträkning av omfång har vi nu läst och ska prata om. När vi skriver det här är det dags för nummer 5 (av 7) och jag tror att man i Danmark, alltså där Solvej Balle bor och verkar, har hunnit ge ut lika många . Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar tidigare böcker här.

Ann-Sofie: Jag funderade efter treans slut där en räcka personer klev in i bilden att det skulle bli väldigt mycket stormöten och kollektivboendets tjafs. Lite rätt fick jag. Men så intressant med alla dessa människor som är fångade i den 18 november och hur de löser det. Men frågan som de och vi ställer oss är förstås vem som är fångad i tiden, egentligen. Lyckades du hålla reda på de olika personerna? Är det någon du särskilt fastnat för?

Maggan: Kunde definitivt inte hålla reda på alla personer. Tror att det också var författarens mening? Fastnade lite för Olga som bakade och gick promenader. Tara gillade henne också tror jag. Sedan gillade jag kärleksparet Sonia och ? minns inte vad han hette. Får mycket 70-talsvibbar när jag läser om stormötena, fast novemberfångarnas diskussioner är mer intressanta än de som fördes på 70-talet i Sverige tänker jag ganska fördomsfullt.

Ann-Sofie: Haha, ja! Apropå stormöten är det en genialisk idé att lägga sina spörsmål i en kopp och sedan får man dra en lapp och se vad man ska prata om. För pratar, de gör de. Om stora viktiga frågor. Det tar tid att läsa den här bok 4, precis som de andra för att man får stanna upp och fundera en hel del.

Maggan: Det tar definitivt tid och jag funderade mycket över att diskussionerna som fördes i huset var så intellektuella , det var samma sorts människor, välutbildade, i samma ålder, friska och analytiskt tänkande som fastnat i novemberdagen. Satt och irriterade mig på detta, men då kom ett möte där man funderade över just detta faktum. Att det i novemberfångenskapen saknas gamla, sjuka eller våldsamma människor. Alla är också flerspråkiga vilket är praktiskt i sammanhanget.

Ann-Sofie. Ja, det verkar något snävt och elitistiskt med tidsurspårningens urval av människor. Jag undrar vilken betydelse detta kommer att få. Om det får det. Men, du slutet. Slutet! Det har vi sagt varenda gång vi diskuterat. Hur SB så genialiskt får en att närmast svimma av hänförelse och förväntan inför nästa bok.

Maggan: Jo, som vanligt är slutet väldigt bra, instämmer med dig. Tänker att vi läser en blivande klassiker i realtid. Det bådar gott inför avslutet av serien, blir ett smart slut tror jag,

Om uträkning av omfång 4. Solvej Balle. Utgiven på svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i (som vanligt) helt otrolig översättning av Ninni Holmqvist. Omslagsformgivare är Sara R. Acedo

Publicerat

Barn-bokklubbar

Det har varit två klubbar under sommaren och hösten. I den ena läste vi Brorsans kompis Robban på varsitt håll och sammanstrålade för diskussion. I den andra, Olivers superstora universum, var det högläsning och samtal under tiden. Båda sorterna är lika härliga!

Inte kunde vi ana att Brorsans kompis Robban skulle bli nominerad till Augustpriset. Och det var nog tur, för så fort en bok blir prisad och omtalad för mycket är det som att det växer ett hinder för mig att läsa. Men vi läste på och njöt av de härliga bilderna av Joanna Hellgren.

Bokklubbarna tyckte den var okej, ”en sån bok man läser i skolan”. Vad betyder det? Jag försökte utreda det hela. Jo, när det liksom har ett budskap. Något i en relation som inte fungerar och som man kan diskutera och lära sig något av. Som att säga ifrån, som Jim gör till sin kompis. Ja men, undrade jag, är inte sådana böcker bra då? Jo det kan de vara, men hur det än är så är det roligare med böcker som har äventyr och där det händer saker menade de unga bokklubbarna. Här var det för händelsefattigt,” ingen stämning liksom”. Tja, jag tyckte kanske mer om den än övriga bokklubbare.

Den andra boken, Olivers superstora universum, var en kombination av naturvetenskap (rymden), relationer och humor. Otroligt rolig bitvis och mycket kul att högläsa. Så kul det är att skratta ihop när man läser. Huvudpersonen Oliver bestämmer sig för att göra en bok om rymden och tar god hjälp av en ny kompis. Samt en forskare i området som inte är särskilt glad över Olivers otroligt detaljerade frågor i tid och otid. Dramatiskt uppbyggd med cliffhangers efter varje kapitel. Också här finns en hel del att fundera kring när det gäller kompisar och vänskap. Många roliga, och rymdpedagogiska, bilder!

Så heja bokklubbar av alla sorter!

Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren. Olivers superstora universum av Jorge Cham.

Publicerat

Kafka, jag och Kafkalungan

Jag skulle förstås kunna börja med min resa till Prag där jag vandrade med någon av Kafkas dagböcker i handen i tänkte mig att gå i fotspåren av hans. ”Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen”, skriver jag. Jag tyckte att jag och Kafka hade något som band oss samman men var osäker på vad. När jag läser Cecilia Hanssons Kafkalungan får känslan av en sådan koppling helt nya dimensioner.

I sin roman slash biografi ger hon sig ut på flera resor där hon följer Kafkas liv, försöker förstå, ser likheter med sitt eget liv. Söker efter Kafka, men också efter sig själv får man väl säga. Hon irrar runt i hans fotspår, tittar tillbaka på hans liv men också sitt eget. Vem är han? Vem är jag?

Elegant väver hon samman de olika spåren. De är essäistiskt, reflekterande, litterärt och ofta rätt kul. Hansson är så påläst, välresearchad och även om jag vet en del om Kafka och hans liv blir det här något helt annat. För mig är Kafka-delarna den stora behållningen, men helt säkert skulle boken inte vara lika läsvärd utan det andra.

Kafka själv skriver i någon av sina dagböcker: ”Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.”

Mitt i prick.

Kafkalungan av Cecilia Hansson. Utgiven 2024 hos Wahlström & Widstrand. Omslaget är av Sara R. Acedo. Snyggt!

Om ett irrande i Prag