Margaretha Weimar – Sida 112 – Breakfast Book Club

2016/05/132016/05/29

Blå flicka av Ana Porss

Ana_Porss-page-001-193x300[1] Berättelsen med sina många infallsvinklar är bra och en känsla säger mig att romanen innehåller självbiografiska inslag. Huvudkaraktären Margot växer upp som ett av tre adoptivbarn hos en känslomässigt omogen kvinna och hennes man. Margots behov av att bli sedd och älskad för sin egen skull följer henne in i vuxenlivet. Hon gifter sig ung med den självupptagne författaren Ernst och får sonen Jacob. Under sin föräldraledighet, (i 70-talets Göteborg), blir Margot vän med den äldre kvinnan Ella, en vänskap som kommer att förändra hennes liv.

Jag är tveksam till de litterära kvaliteterna i Blå flicka, jag tycker att boken språkligt sett är ett omoget verk. Förvisso lyckas författaren förmedla miljöerna väl, t.o.m. mycket väl, men det räcker inte. Texten får mig att tänka på 70-talets självbekännelse-litteratur och jag kan irritera mig på de enkla psykologiska klargörandena som hela tiden återkommer. Allt är tillrättalagt och ingenting lämnas till läsaren att avgöra. Även om inte ett citat ur Alice Millers Det självutplånande barnet inlett romanen hade det varit tydligt att författaren är influerad av Miller. Nej tyvärr, Blå flicka är inte min kopp te, det är bara att konstatera.

Men jag gillar Margot, det gör jag. Hon är en sympatisk bekantskap och miljöskildringarna av Göteborg, skärgården och Berlin är fina och själva historien är bra. Om ni gillar psykologi och Alice Miller ska ni definitivt läsa romanen om Margot.

Utgiven på Thorén & Lindskog 2015.

2016/05/092016/05/29

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

9789187219511_200_kriget-har-inget-kvinnligt-ansikte_e-bok[1] En miljon sovjetiska flickor deltog i kriget på östfronten under andra världskriget. De flesta, ännu tonåringar, hade frivilligt anslutit sig till den sovjetiska armen. De hade en naiv syn på krigets umbäranden och levde i tron att kriget snart skulle vara över. De flesta flickorna stupade. Många år senare söker journalisten, (och sedermera nobelpristagaren), Svetlana Aleksijevitj upp de överlevande och ber dem berätta.

Om man kan kalla en krigsskildring för jordnära skulle jag vilja använda mig av just det ordet. Maskineriet ”krig” beskrivs inifrån, utifrån den lilla människans praktiska uppgift i det stora sammanhanget. Vi möter partisaner, signalister, läkare, prickskyttar, sjuksköterskor, tvätterskor, kockar m.fl. (Att armen förutom sjukvårdare och mat även har med sig tvätteri är aldrig något jag reflekterat över). Kriget är hårt fysiskt arbete för alla inblandade som under utförandet av sina sysslor lever under absolut visshet att när som helst kunna möta sin egen död.

forf_aleksijevitj[1] Det är en makalös text, skenbart enkelt skriven. Kvinnornas minnen av kriget är djupt allmängiltiga och ger, förutom en aldrig hörd röst åt östfrontens kvinnor, även röst åt den lilla människan i kriget. Jag skulle vilja kalla boken pacifistisk i sin praktiska, men ändå avgrundsdjupa skildring av kriget. Kvinnorna delger författaren sina livsöden retrospektivt, många år senare. De har levt ett långt liv efter kriget och till fullo förstått innebörden av sina upplevelser, att de för evigt lever med kriget i varje cell av sin kropp.

Sedan blir jag irriterad på mig själv! Jag som läst så väldigt många böcker med andra världskriget som fond kan inte minnas att jag någonsin läst en text vars händelser i huvudsak utspelas i i skuggan av andra världskrigets östfront eller i det forna Sovjetunionen under denna tid. De flesta tyska soldater som dog i andra världskriget stupade vid östfronten och totalt antal stupade på östfronten uppgår till ca 30 miljoner människor, vilket var fler än övriga delar av världen. Som så ofta slås jag av tanken på hur lite jag egentligen vet.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är utgiven på Ersatz Förlag 2012. Översättningen från ryska är gjord av Kajsa Öberg Lindsten. Jag lyssnade till ljudboken som är förtjänstfullt inläst av Gunilla Leining.

2016/05/012016/04/30

Breakfast Bookclub reser till Amsterdam!

Vi började med att äta pannkakor på ett av Amsterdams många pannkakshus. Mycket gott och framförallt välbehövligt mättande eftersom vi stod inför en tre timmar lång boklig guidad tur längs Amsterdams gator och kanaler. Vi guidades av Margot som till vardags jobbar på Waterstones bokhandel i Amsterdam. På tal om bokhandlare upptäckte vi att den som letar efter en bokhandel i Amsterdam inte behöver leta länge. Staden har kvar de där små mysiga boklådorna som trist nog nästan helt försvunnit från svenska städer. Margot beskrev boklådornas ägare som hårt arbetande och mycket hängivna bokentusiaster som får kämpa hårt för att få verksamheten att gå runt.

Vår bokklubbsbok denna resa var en rekommendation från Margot, Lives lost av Britta Bolt, en deckarhistoria i modern Amsterdammiljö. Hjälten Pieter Posthumus jobbar på kommunens begravningsavdelning som ser till att fattiga och ensamma människor även de får en värdig begravning. Margot försäkrade oss om att denna avdelning existerar och vi fick möjlighet att se huset där avdelningen är inhyst. Margot tog även med oss för att äta bitterballen! en slags friterade små bollar som doppas i senap, undertecknad funderar fortfarande på vad jag egentligen åt? Kanske vill jag inte veta…

Om man vill läsa böcker som utspelas i Amsterdam kan jag nämna Donna Tarts Steglitsan, Ian McEwans Amsterdam, John Greens Förr eller senare exploderar jag, Ray Kluuns En sorts kärlek och sist men inte absolut inte minst Jesse Burtons Miniatyrmakaren! Det var Burtons 1600-talsvärld jag såg för min inre syn då jag traskade längs kanalerna. Ännu mer så efter att vi besökt Rijksmuseum och sett Petronella Oortmans dockskåp som inspirerade Burton till att skriva boken. Dockskåpet är utsökt i sin detaljrikedom och om ni frågar mig är dockskåpet ett måste under ett Amsterdambesök! Länk till recension av Miniatyrmakaren.

Nedan kan ni konstatera att jag INTE är någon stjärna på att lägga in egna bilder i bloggen! Jag ber allra ödmjukast om ursäkt för detta, kanske borde jag ta bort bilderna men efter lite jiddrande fram och tillbaka beslöt jag mig för att, trots den förfärliga layouten, låta stå!

Nästa bokresa går av stapeln i augusti då vi reser till Crimetime Gotland.
Kommer ni?

GetAttachment[2] (5) — Här åt vi bitterballen

GetAttachment[4] — Oude kerk där inledningsscenen i Miniatyrmakaren utspelas

GetAttachment[3] (2) — Det finns ett handväskmuseum!

GetAttachment[2] (4) — Vemeers kökspiga häller upp mjölk

GetAttachment[2] (3) — Dockskåpets sängkammare

2016/04/172016/04/16

Pingvinlektionerna av Tom Michell

609[2] Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning. Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.